Lund

De kunde inte blunda när fattigdomen kom nära

Första reaktionen var ”Å nej, inte här också”. Nu säljer boende på Djingis Khan grönsaker, lär ut svenska, ordnar yogaklasser och skänker pengarna till kvinnan som tigger utanför områdets matbutik.

Malin N White ordnar yogaklasser och låter avgiften går till kvinnan som tigger utanför närbutiken. "Jag har inte utrymme att ge pengar, men jag kan bjuda på min tid."Bild: Hussein El-Alawi
En dag i våras satt hon plötsligt där. Malin N White som bor på Djingis Khan minns hur hon reagerade.
– Det var inte glädje första gången, utan mer frustration över att tiggarna kommit ända ut hit, säger hon.
Hon var inte ensam om att känna så. Matbutiken är en träffpunkt i området. Många går hit varje dag för att handla. Aleid Bos, är en av dem.
– Plötsligt kom det så nära. Jag har tunn hud och kunde inte bara gå förbi henne, säger hon.
Hon satte sig ner bredvid Maria, som heter något annat, dammade av sin skolfranska och fick kontakt. Det visade sig att Maria förutom rumänska, pratar flera olika språk.
– Jag fick veta att hon hade ont i ryggen, kanske hon kunde ta mitt busskort? Någon annan ordnade fram en cykel, berättar Aleid Bos.
Maria är i en utsatt situation och har valt att inte vara med i reportaget. Istället handlar det här om grannarnas sätt att hantera frågan. För engagemanget spred sig. Sara Nelson såg Aleid Bos prata med den hemlösa kvinnan, och fick en tankeställare.
– Att man faktiskt kan prata med dem. När jag såg det blev hon mänsklig för mig, säger hon och skrattar åt minnet.
Idag finns ett socialt skyddsnät runt Maria. Insatserna koordineras via Facebook. Sara Nelson ordnade grönsaksförsäljning och skänkte överskottet. Yogaläraren Malin N White bjöd in till ett yogapass, alla fick betala en frivillig avgift som gick till den hemlösa kvinnan. Någon skänkte böcker som kan säljas vidare. En annan en lärobok i svenska. Kläder och mat får hon också.
Ofta sitter nu någon av grannarna bredvid och pratar, ibland med hjälp av Google translate. Maria ber alla om hjälp att hitta ett jobb, men än så länge har det inte blivit något.
Engagemanget har berikat på många sätt, säger kvinnorna. Samtidigt skaver Marias situation. Hur länge ska hon vara kvar? Ingen vet riktigt. Och var ska man dra gränsen? Några har försökt bjuda hem henne - men då har hon själv tackat nej. Slöjdläraren Anna Sjöstrand kände att hon inte kunde ge pengar.
– Kanske kan hon sticka? tänkte hon och gick dit med några garnnystan.
Något gemensamt språk har de inte.
– Det var hands on, jag visade och hon tog efter. Nu har andra varit där, häromdagen låg det fler garnnystan bredvid, berättar hon.
Många är engagerade, men det finns också kritiska röster.
– En del tycker att tiggarna borde jobba, säger Sara Nelson.
En del vill inte hjälpa för att det cementerar situationen. Andra tycker att det är passiviserande att ge pengar.
Och hur gör man om det kommer fler? Frågan blir hängande i luften.
– Det har jag tänkt - att vi kan bli populära bland tiggare, säger Anna Sjöstrand.
Malin N White har också funderat på det.
– Men man får fatta ett beslut, vi hjälper en människa och gör det rejält, kanske andra kan hjälpa någon annan.
De vill inte att någon ska behöva tigga, men nu är det som det är, säger Aleid Bos.
– Vi känner oss obekväma med fattigdom så nära. Naturligtvis borde Rumänien ta hand om sitt folk, men så länge de inte gör det måste vi hjälpa. Jag tror inte att det här är lycksökare, de gör det för att det är deras sista halmstrå.
Läs alla artiklar om: Tiggare i Skåne
Gå till toppen