Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Karin Arbsjö: Märta Söderbergs öde är relevant än idag

Märta Söderberg omyndigflörklarades av sin man, Hjalmar Söderberg. 

Märta Albenius, senare Hjalmar Söderbergs fruBild: Hjalmar Söderbergs fotoarkiv
När Märta Söderberg blir gravid för tredje gången, har författaren redan börjat leva dubbelliv med älskarinnan Maria von Platen – som ska komma att inspirera till Lydia i "Den allvarsamma leken".
Märta Söderberg lider av svår reumatism, och medan hon blir allt sjukare försöker Hjalmar Söderberg få till stånd en skilsmässa – vilken försvåras av att han är utblottad, delvis på grund av sitt alkoholmissbruk. Efterhand inser han och det nätverk han har runt sig, med förläggaren Karl Otto Bonniers hustru Lisen Bonnier i spetsen, att det bästa sättet att bli av med Märta är att få henne omyndigförklarad.
Så den 4 december 1909 intygar en av kretsens läkarvänner, psykiatern Olof Kinberg, att Märta Söderberg är "sinnessjuk (Imbecillitas + insania degenerativa) och i mycket stort behov av vård på asyl."Hon placeras på ett hem för sinnessjuka. En hushållerska anställs för att sköta barnen.
Psykiatriprofessorn Johan Cullberg och redaktören och förläggaren Björn Sahlin har nu skrivit en bok om det de kallar "själsmordet" på Märta Söderberg. "Märta och Hjalmar Söderberg - en äktenskapskatastrof" är en skräckberättelse om en kvinna som långsamt krossas, som fråntas sina barn och sin agens och som också har fråntagits sin historia. För fram till nu har litteraturhistorien köpt den officiella beskrivningen av Märta Söderberg. Cullberg och Sahlin visar hur hörsägen om hennes sinnessjukdom blev sanning – och hur kretsen beundrare och beskyddare runt Hjalmar Söderberg lyckades behålla bilden intakt ända till våra dagar.
Författarna granskar brev och sjukhusjournaler och visar att det inte finns något som tyder på att Märta Söderberg var psykiskt sjuk. Hon led svårt av sin reumatism och reagerade starkt på det trauma som makens otrohet och uppbrott innebar, och senare också på det faktum att hon inte fick träffa sina barn. Som bevis för hennes galenskap och hysteri journalförs bland annat att hon har en "stark könsdrift. Stiftade nyligen på gatan bekantskap med en herre". Att hon har "en mängd hypokondriska idéer, därav allehanda kurer, massage och medikament i mängd", samt "Oerhört snusk i hemmet".
I somras skrev idéhistorikern Karin Johannisson en serie texter i Dagens Nyheter om galenskapens könskodning. Hon skrev om konstnären Sigrid Hjertén som 1948 avled efter en misslyckad lobotomering på Beckomberga, och konstaterade "att den kvinna som spräcker normen för den förväntade kvinnligheten riskerat att kallas just galen. Att det inte funnits plats för den excentriska, grandiosa, arroganta, skeva, udda, utagerande, berusade eller sexuellt utlevande kvinnligheten."
I de få brev från Märta Söderberg som återges i boken kämpar hon för att få vård för sin reumatism och för att barnen inte ska glömma henne, trots att de ses så sällan. Hon var med största sannolikhet en "jobbig" patient, som klagade och protesterade, och varje gång hon gjorde det, och varje gång hon försökte söka upp sin man, kunde det användas som ytterligare bevis för hennes galenskap.
Det är ett mardrömsscenario värre än i den hemskaste rysare. Och det ekar in i vår tid.
I förra veckan berättade SVT:s "Uppdrag granskning" om de unga kvinnor med självskadebeteende som idag vårdas på rättspsykiatriska anstalter, sida vid sida med dömda brottslingar.
Trots att det finns terapeutiska metoder mot självskadebeteende spärras kvinnorna in, bältas och gipsas. De får inte tillgång till kvalificerad terapi och inget tyder på att deras tillstånd förbättras.
I slutet av boken om Märta Söderberg riktar författarna sitt främsta tack till Hjalmar Söderberg. "Att det forskningsarbete som vår bok inneburit gjort bilden av Hjalmar Söderberg mera mänskligt 'spräcklig' har inte minskat denna tacksamhet", står det.
Det kanske är ett utslag av oro för att boken ska läsas som ett försök att dra författaren i smutsen, eller att någon skulle omvärdera kvaliteten i hans författarskap eftersom han fick sin fru inspärrad. Men i mina ögon är det ändå märkligt att allra sist i en bok om ett krossat kvinnoöde tacka mannen som krossade henne.
Märta Söderberg dog i sviterna av njurinflammation på julaftons morgon 1932, efter att ha åkt ut och in mellan sinnessjukhus, vårdinrättningar och fattighus under 23 år. Hon hade då ingen psykiatrisk diagnos.

PS.

I sin bok "Den mörka kontinenten" från 1994 skriver Karin Johannisson om det förra sekelskiftets syn på kvinnors kropp och sjukdomar, och sambandet mellan kvinnors krav på ökad frihet och vetenskapens besatthet av kvinnors underordning.
Gå till toppen