”Det är ju inte så svårt att ha ordning på sina grejer. Rätt sak på rätt plats så får man mycket tid till fritid och slappande.”

Det läser jag i en diskussion om städning i ett forum på nätet. Kommentaren visar hur en del som är bra på det här med ordning ser på dem som inte är det. Och att de ordningsamma gärna delar med sig av sina goda råd.

Men att säga ”det är inte så svårt att ha ordning” till någon som ofta har det stökigt, är lite hårddraget som att säga ”det är inte så svårt att stava” till någon med dyslexi.

Det är som ett mögligt gammalt arv från det fattiga Bondesverige som helt oreflekterat letar sig fram, från en tid då ordning och reda var en större nödvändighet än idag för att vardagen skulle fungera.

För vi människor har ju olika saker som vi är bra på. Och olika saker som vi inte kan lika bra.

Ändå ses det som lite finare att ha ordning. Precis som att det är lite finare att gå upp tidigt på morgonen.

Själv är jag varken välorganiserad eller morgonpigg. Att jag berättar det så här långt ner i texten beror på att det är något jag ofta skäms över. Ja inte över morgontröttheten, men över stöket som ibland breder ut sig.

Lotta Sjöbergs bok ”Orka torka” har både fått mig att tänka att jag borde slappna av, och fråga mig vad det är jag skäms över.