Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Möte med Modiano

Sydsvenskan träffade en eftertänksam men omtumlad Nobelpristagare i Paris.
– Det kändes overkligt, jag såg mig själv utifrån, sa Patrick Modiano.

En reslig Nobelprismottagare i beiga chinos, blå kavaj och tenniströja mötte pressen från hela världen. I den stuckaturprydda salen tvekade han länge inför vilken stol han skulle sätta sig på. Uppbackad av sin förläggare Antoine Gallimard tog han emot i den gula salen, samma sal där Jean-Marie Gustave Le Clézio tog emot Nobelprishyllningar för sex år sedan.
Sydsvenskan frågade honom hur en så reserverad person som han kände inför att hädanefter bli en världens mest exponerade författare – med allt vad det innebar av ansvar dessutom. Då vred han sina händer under bordet:
– Jo ... absolut. Som författare är man ju väldigt ensam så det här ja... man är fast i en sorts ensamhet. Jag har intrycket av att arbeta på samma bok sedan 45 år, säger han.
När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund läste upp motiveringen till årets Nobelpris så var det för Modianos "minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld".
Pristagaren tyckte själv om motiveringen, som han verkade berömma mer för stilen än innehållet.
– Jag tycker om sådana korta, precisa meningar! Det sporrar mig, sa han.
I Frankrike är Patrick Modiano redan en gigant, eller vad fransmännen kallar ett ”litteraturmonster”.
– Modiano förkroppsligar för många fransmän en form av minne som vi ständigt återkommer till.
Jag tror att många fransmän känner igen sig i den här världen med gråzoner och lite lik i garderoben, åtminstone i deras egen släkt, sa Alexis Brocas, litteraturkritiker på Magazine Littéraire till Sydsvenskan.
– Man kan säga att det är väldigt chict att synas i tunnelbanan med en Modianobok i handen, sa Alexis Brocas.
I hela sitt liv har Modiano återkommit till sin familjehistoria och till nazistockupationen av Frankrike. 1968 försökte hans far köpa upp hela upplagan av hans debutroman, "La place de l'étoile", för att förstöra den.
– Idag skulle han inte ha förstått att jag fått Nobelpriset. Han skulle ha varit bestört, sa Patrick Modiano till Sydsvenskan efter presskonferensen.
”La place de l'étoile” översattes till svenska redan två år senare.
– Sverige var faktiskt det första landet som översatte mitt verk, sa Patrick Modiano.
Årets Nobelpristagare i litteratur har familjeband till Sverige i form av ett svenskt barnbarn, Orson.
– Det finns någons sorts exotism och mystik där uppe. Det låter säkert fånigt när jag säger det, men jag känner det väldigt påtagligt, sa han.
När författaren slappnade av lite efter mötet med pressen, vaknade hans händer till liv och han började gestikulera ivrigt, men fortfarande med samma sökande efter de rätta orden.
Han stammade fram sina ord och liksom i sin litteratur letade han hela tiden mödosamt efter den mest precisa termen. Ofta tog meningarna slut i en tankfull tystnad.
Patrick Modiano må vara försjunken i sina minnen, men det hindrar inte att han genom åren hela tiden har hittat en ny generation av läsare i Frankrike och även inspirerat unga författare. Två av dem stod igår framför förlaget Gallimard i hopp om att kunna ta sig in på presskonferensen.
– Jag är en absolut beundrare av Modiano som jag läste redan som tonåring. Han är kvintessensen av fransk litteratur, det som gör den bäst i världen! Häromdagen såg jag faktiskt honom stå och bläddra bland nyutkomna böcker i en bokhandel här i kvarteret. Han såg mycket skeptisk ut, sa Louis-Henri de la Rochefoucauld.
Om sin samtid sa 69-åringen att han hade intrycket av att tillhöra en generation som fötts i en värld där nästan ingenting hade ändrats på länge. Sedan har den vuxit upp i en värld där allt går fort. Han uppmanade till eftertanke, åtminstone i litteraturen.
– Alla stora författare ända sedan 1800-talet har skrivit om vad som händer i samtiden. Men man måste låta samtiden ta tid på sig. Saker får inte vara för nära inpå för att det ska kunna bli litteratur.
Det måste ges utrymme för någon form av mysterium, sa han och fortsatte:
– Min litteratur speglar väl däremot någon form av ångest som ligger i tiden. Det är en seismograf för vibrationer och för en atmosfär. På det viset är den samtida, sa han.
Gå till toppen