Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Oksanen och hatet mot ryssarna

Sofi Oksanens öppna rysshat ger hennes succéböcker en bedrövlig aktualitet, skriver Thomas Steinfeld.

Sofi Oksanen.Bild: Trond H. Trosdahl / Lehtikuva / SCANPIX
Juudit, kvinna från Tallinn och av äkta estnisk börd, har varit otrogen. Inte bara mot sin man, som kanske inte förtjänat bättre, utan mot sitt land. Hon har haft ett förhållande med en representant för ockupationsmakten. Och denne soldat är inte bara tysk, eftersom denna historia utspelas år 1943, utan också SS-officer med uppdrag att förinta ”riksfientliga element”.
Men så dyker en annan man upp, någon som kommer från samma lilla by som hon själv, någon som verkar vara av äkta bondestam, stark, tyst, modig och jordnära. Och så händer vad som måste hända: Den estniska mannen ligger med den estniska kvinnan. Sedan doftar inte hennes hud längre av någon tysk, utan av ”mitt land, kommen av denna min jord, för att åter varda till den, mitt lands egen brud”. Sedan jämförs stjärnspeglingarna i hennes ögon med ”skogsduvor som badat i mjölk”.
Låter språket bekant? Visst, sådant finns i hembygdslitteraturen, nästan överallt i Europa, i allehanda nationalromantiska berättelser publicerade från mitten av artonhundratalet till andra världskrigets början. Men det är inte lönt att leta efter detta språks härkomst. Frågan är snarare hur det kommer sig att en roman, i vilken natur och nation, land och öde, folk och kvinna knyts ihop så omedelbart, att inte ens Sverigedemokraterna skulle använda sig av en sådan koppling (i alla fall inte i offentliga sammanhang) verkar vara boken för stunden. Boken heter ”När duvorna försvann” (2012, på svenska 2013).
Dess författare, finländskan Sofi Oksanen, är just nu stjärnan på bokmässan i Frankfurt, världens största litteraturevenemang, där Finland i år är hedersgäst.
Romanen har redan gjort succé i de nordiska länderna. I fjor fick författarinnan Svenska Akademiens nordiska pris, tre akademiledamöter höll tal till henne, och Peter Englund framhöll gillande att utmärkelsen brukar kallas ”lilla Nobelpriset”. Man blir lite häpen: Alla förbehåll gentemot nationalromantiken och dess senare förvandling till ”Blut und Boden”-litteratur (”blod och jord”) tycks vara som bortblåsta.
Av de fem böcker som Sofi Oksanen skrivit, har två blivit stora internationella framgångar. Båda, ”När duvorna försvann” och ”Utrensning” (2008, på svenska 2010), handlar om Estlands historia under nittonhundratalet. Romanerna är ganska lika. ”Utrensning” är en allegorisk berättelse om två kvinnor, en gammal och en ung. De upplever Estlands nutidshistoria, präglad av ockupationer. Varje gång en främmande makt härskat över Estland har den uppfört sig som en man som med våld tar en kvinnokropp i besittning: först tyskarna, sedan ryssarna och till slut marknadsekonomins frisläppta hallickar (som också råkade vara ryssar). Och varje gång har räddningen, om den nu kan betecknas som sådan, vuxit ur fosterlandets jord, ur brödet, som mormor lät jäsa under två och en halv dagar; ur vattnet från brunnen, som redan mormor drack från; från vinden som stryker genom äppleträdet på gården och som smeker huden som den redan smekt mormors hud.
Var går gränsen mellan reaktionär landsbygdskitsch och feminism?
De två böckernas framgång beror inte bara på att Sofi Oksanen har ett spektakulärt sätt att blanda historisk roman med thrillergenren, en berättelse om ett sökande efter kvinnlig identitet med en skildring av brutal sexualitet (i ”Utrensning”). Att romanerna utspelar sig i just Estland, i den lilla, unga, så västligt sinnade staten som omedelbart gränsar mot Ryssland, verkar göra dem särskilt intressanta för publiken på andra sidan Östersjön. Sedan Ryssland i våras la under sig halvön Krim, framstår de baltiska staternas suveränitet på nytt som hotad – och de baltiska ländernas utsatthet fungerar i detta sammanhang kanske bara som en intensifierad bild av Finlands inte heller så säkra ställning gentemot den så förfärligt store grannen i öst. Men måste en läsare som tycker att Ryssland just nu för en farlig, om inte rentav otäck utrikespolitik därför verkligen göra gemensam sak med radikal estnisk nationalism (om den nu inte är finsk)?
Även ”När duvorna försvann” är uppbyggd som en politisk allegori. Där finns byn, långt ute på landet, där det växer timotej och gummorna siar. Där finns staden, som lockar med vackra kläder och allehanda tomma nöjen och där också en estnisk kvinna kan förälska sig i en tysk. Där finns hjälten, den äkte bonden, och där finns hans onde motståndare, en intellektuell och lögnare, en hänsynslös opportunist – uppenbarligen en representant för många esters benägenhet att anpassa sig till skilda makthavare, för överlevnadens skull. Som en kameleont byter han partier och fronter, med häpnadsväckande hastighet förvandlar han sig från sovjetisk soldat till estnisk partisan, från tysk agent till rysk författare. Och så förmår han inte ens bidra till fosterlandets framtid. Han är nämligen homosexuell. Märkligt nog var det ingen, inte ens i jämställdhetens Sverige, som stördes av denna stereotypa kopplingen mellan intellektuell, barnlös, korrupt – och bög.
”Svik oss inte igen”, löd rubriken på en artikel, skriven av Sofi Oksanen, som Expressen publicerade i våras. ”Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog”, hette det där. ”En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner.”
Det är svårt att läsa dessa meningar på ett annat sätt än som en uppmaning till en hård och kanske våldsam konflikt. Och det är svårt att inte se ett samband mellan alla onda ryssar i hennes romaner och det öppna hat som kommer till uttryck i denna artikel. Sofi Oksanens två historiska romaner är verkligen böckerna för stunden, i en bedrövlig mening. Nu, när de stora maktfrågorna ställs igen, så verkar all kunskap upphöra om vad politik är och hur den fungerar. Då talas det inte längre om intressen, inte om inflytande och pengar och korruption och gasledningar och hamnar. I stället talas det om onda och goda folk, om det egna folkets ödesgemenskap, och om fiendens omåttliga ”girighet”.
För några veckor sedan publicerade Sydsvenskan under rubriken ”Hur skyddar vi oss från det rasistiska giftet?” en artikel om hur högerpopulistiska tankegångar vinner insteg i de traditionella politiska partierna – inom Moderata Samlingspartiet till exempel. Det är förmodligen på tiden att inse att ”giftet” redan nått mycket längre.
Gå till toppen