Kultur & Nöjen

De har gemensam skrivkamp

Internationella agentromaner och historiska Londonskildringar från skånska Söderslätt. Författarparet Gabriella Håkansson och Thomas Engström arbetar tätt tillsammans när de bygger sina respektive världar långt utanför Sveriges både litterära och geografiska gränser.

En turistbuss brummar i förmiddagssolen vid kyrkan i Katslösa.
Från huset rakt över vägen kikar Thomas Engström ut genom det öppna fönstret i matsalen-, omgärdad av platsbyggda bokhyllor.
– Är det Wallanderturen?
Det är en bit från Ystad, en och en halv mil ungefär, men den svenska spänningslitteraturens galjonsfigur är svår att undkomma här på Söderslätt.
– Den går förbi här i närheten, för det är nåt i Trunnerup, säger Gabriella Håkansson.
– Ja, det är nåt mord i nån jävla bok som sker här nånstans, säger Thomas Engström.
Han är ute och cyklar.
Det begås inga Wallandermord i trakterna runt Katslösa.
Däremot skrev Henning Mankell flera av sina berömda polisdeckare på sin gård i Trunnerup. Men det ligger tio minuter norröver, på andra sidan E65. Så den där bussen har nog inte ens lite med Kurt Wallander att göra.
Inte heller Thomas Engström, och ännu mindre Gabriella Håkansson, som stänger fönstret för att få tyst på oväsendet.
Författarparet i det vitputsade huset från 1841 håller inte på med trötta, svenska poliskommissarier i sina böcker. De håller inte ens på med Sverige.
– Vi hatar Sverige båda två. Det är en av de saker vi har gemensamt, säger Gabriella Håkansson.
Deras världar handlar istället om hemliga sällskap i 1800-talets London och hårdkokta agenter i 2010-talets USA.
Gabriella Håkansson har alldeles nyligen kommit ut med ”Kättarnas tempel”, andra delen i det som vuxit till en omfångsrik trilogi om den unge William Aldermann i ett Storbritannien på gränsen till revolution.
Strax innan släpptes ”Söder om helvetet”, bok nummer två i Thomas Engströms thrillersatsning om den tyske före detta Stasi-agenten Ludwig Licht.
Båda har fått fin kritik på kultursidorna och sålt bra i bokhandeln.
Thomas Engströms böcker omgärdas dessutom av filmrykten som han inte kan kommentera.
Det går kort sagt ganska bra för de båda författarna. Annat var det för bara sju år sedan.
Då var Gabriella Håkansson en kritikerrosad, smal författare som just hade kommit ut med sin tredje roman, ”Hjärnmänniskan”, en bok som hon själv beskriver som ”supertunn och supertråkig”.
Tillsammans med bland annat författaren Fabian Kastner satt hon på ett fönsterlöst frilanskontor i en cykelkällare vid Zinkensdamm i Stockholm.
– Jag hade inga pengar och slavade som ett jävla djur för DN Kultur. 75 procent av allt jag tjänade gick till hyran för en bostadsrätt jag hade köpt på Södermalm. Jag hade varit singel i fem år, och kom aldrig ut och träffade någon, säger hon.
Fabian Kastner lämnade cykelkällaren, och Gabriella Håkansson tog ett vikariat på Dagens Nyheter. Det var då journalisten Thomas Engström gjorde entré på kontoret med en avbruten juristbana och två föga framgångsrika romaner i bagaget.
Gabriella Håkansson gick dit en kväll efter jobbet och möttes av en hög med fimpar och ett porträtt av Margaret Thatcher.
– What the fuck är det här för en disgusting människa? Avskyvärd! Jag googlade honom, och såg att han hade gett ut ett par böcker i nån hårdkokt genre. Så jag undvek att gå dit och höll mig borta i sex månader, säger Gabriella Håkansson.
Fortsättning på nästa sida
Fortsättning från förra sidan
När hon till slut bestämde sig för att gå dit och sätta honom på plats slutade det med att Thomas Engström bjöd ut henne på en uppvisning i konstsim.
Platserna i cykelkällaren hyrdes ut av journalisten Jane Magnusson, som också ledde ett herrlag i konstsim, och Thomas Engström hade kommit över två biljetter till nästa uppvisning.
– Tre månader senare flyttade vi till Skåne, säger Gabriella Håkansson.
Det här handlar mindre om författaren som hittar sin musa, och mer om produktions-medel och kapital. Genom att sälja sina respektive bostadsrätter i Stockholm kunde de köpa 1800-talsidyllen i Katslösa och samtidigt få råd och tid till skrivandet. Huset är dessutom inte bara ett hem, utan också en litterär verkstad.
– Vi jobbar helt och hållet tillsammans. Skriver gör vi själva så klart, men med synopsis arbetar vi nästan som ett filmmanusteam. Vi kan ha heldagar där vi bara jobbar med intrig tillsammans, säger Gabriella Håkansson.
– Det har blivit mer och mer att vi jobbar ihop. Både när vi gör intrig och synopsis, men också kapitel för kapitel. Vissa kapitel i min senaste bok fick du mig att gå tillbaka och ändra sju gånger, säger Thomas Engström vänd mot Gabriella Håkansson.
– Det var ett helvete, fortsätter han, men det blev ju bättre.
En svartvit bondkatt, en av totalt fyra skygga pälsvarelser, tittar fram bakom ett hörn i vardagsrummet.
– Gretchen, Gretchen, lockar Gabriella Håkansson.
– Jag vet så förbannat väl vad Gabriella kommer att tycka när jag skriver. Jag kan själv känna på mig att det haltar, utan att själv veta vad det är. Så jag testar, och lyssnar på reaktionen, säger Thomas Engström.
Någon konkurrens eller missunnsamhet finns inte. Istället beskriver de sitt samarbete som ovärderligt, där deras olika drivkrafter, styrkor och svagheter matchas mot varandra.
– Jag måste alltid lägga till, Gabriella måste alltid stryka, säger Thomas Engström.
– Du drivs av ambition, annars skulle du inte skriva en rad, och jag drivs av perfektionism, annars skulle inte jag skriva en rad, säger Gabriella Håkansson.
Inspirerade av de senaste femton årens utveckling inom tv-serieformatet har de också satt upp gemensamma regler för sitt skrivande.
Som ressentimentregeln.
– Aldrig ha med någon som gnäller, dikterar Gabriella Håkansson.
Eller den om att huvudpersonen alltid ska driva saker.
– Svenska deckare bygger väldigt mycket på att man säger nej. Wallander är så trött, Wallander har ont i magen, Wallander orkar knappt upp ur sängen. Folk älskar tydligen detta, men jag hatar det, säger Gabriella Håkansson.
Båda är eniga om att den funktionen som de fyller för varandra saknas i den svenska förlags-världen. Det finns en vad Gabriella Håkansson kallar manusfobi i Sverige, en inställning hos redaktörer och förläggare att texten är helig. Därför lämnas många författare ensamma i sitt arbete, med indirekta krav på att lösa eventuella problem i verket på egen hand.
– Jag sportade mycket när jag var ung, spelade fotboll och tränade kampsport. Jag förväntade mig att bokbranschen skulle vara som i idrottsvärlden, att man får en coach vars uppgift är att göra en bättre, att pressa en. Drilla, drilla, drilla. Men det finns inte ett spår av det tänkandet, säger Gabriella Håkansson.
Att lyssna på Gabriella Håkansson och Thomas Engström kräver ett sinne för galghumor och en tolerans för ett humoristiskt koketterande med bilden av skrivandet som en uppoffring.
– Det är inte kul att skriva, säger Gabriella Håkansson.
– Det har inte varit kul på jag vet inte hur länge, säger Thomas Engström.
– Det blir bara svårare och svårare, och jag vet inte varför.
– Det är ett tråkigt yrke som fan, det är så jävla tråkigt!
Efter ett tag går det inte att låta bli att undra varför de ens är författare. Det är då samtalet tar en annan riktning.
– Jag har en klar riktning i mitt skrivande, säger Gabriella Håkansson. Jag fick en svår hjärtsjukdom när vi flyttade hit.
Gabriella Håkanssons arbetsrum har tapeter med småfåglar, och kartor över London under 1800-talet. Hennes relation till staden som hon skildrat minutiöst sedan hon på allvar började arbeta på bokserien för fyra, fem år sedan är den motsatta till den relation Thomas Engström har till platserna han skildrar i sina thrillers.
Inför arbetet med hans kommande bok har paret tillbringat mycket tid i Florida, för att tillsammans leta upp de miljöer som Ludwig Licht ska befinna sig i.
Thomas Engström säger att han tar sina två senaste böcker på större allvar än sina två första romaner.
– Jag läste ett citat så sent som häromdagen där nån sa nåt i stil med att jag inte har tänkt igenom nånting förrän jag har skrivit om det. Så är det för mig också när det gäller ståndpunkter och åsikter. Jag kan häva ur mig mycket, men jag vet egentligen inte vad jag tycker förrän jag har skrivit om det. I första boken var det problematiken med Wikileaks och läckor, i andra boken är det hanteringen av extremistgrupper mitt ibland oss. Är det ett militärt, polisiärt eller socialt problem?
Strax efter vårt besök ska Thomas Engström stänga in sig i på sitt kontor – ett slags märklig ”Mad Men”-pastisch med recensionsklipp och fotografier av sig själv på anslagstavlan bakom skrivbordet. Där ska han börja skriva på tredje boken, med väl underbyggda miljöbeskrivningar från självupplevda platser i USA och Berlin.
I London däremot har Gabriella Håkansson varit en gång. När hon var 18 år.
Fortsättning på nästa sida
Fortsättning
– Borges säger att religionen är en del av litteraturen. På samma sätt ser jag på relationen mellan verklighet och fiktion. Verkligheten är bara en del av fiktionen, säger hon.
På skrivbordet ligger ett handskrivet synopsis till nästa bok. Bredvid skärmen står en vas full med vässade blyertspennor.
Gabriella Håkansson fick idén till sin stora satsning redan när hon började arbeta som författare. Som tonåring slukade hon allt från Tolkien och Isaac Asimov till breda realister som Vilhelm Moberg och Cora Sandel.
Med sitt eget skrivande ville hon återskapa den känslan hon själv hade av att glömma tid och plats för att helt sjunka in i en litterär värld.
Men det var först i samband med flytten till Skåne som hon kunde göra allvar av ambitionerna.
Med ett stipendium på bankkontot och ett förlagskontrakt på i det skedet två böcker bokade hon en resa till Aten som hon överraskade Thomas Engström med.
Det var här som livsverket hon just skulle påbörja fick en djupare betydelse.
– Vi skulle bestiga Parthenon, vilket är något av urkunden för hellenisterna i min bok. Det här är urtemplet som jag nu skulle upp till. Men jag får ingen luft. Fan vad pinsamt, tänkte jag. Thomas är ju åtta år yngre än jag. Här kan jag inte stå och flåsa som en kärring. Till slut kom jag ändå upp, helt blå i ansiktet. Det var hemskt. Dessutom hade de plastat in hela skiten eftersom de höll på att renovera templet. När jag kom hem fick jag opereras akut. De sa att jag hade tur som levde, berättar hon.
Gabriella Håkansson säger att sjukdomen har gjort att hon känner sig avklarnad och tydlig.
– Man vet aldrig när man dör. Det är ingen idé att skjuta saker framför sig, utan det är nu som gäller. Så därför skriver jag och det är också min drivkraft.
Utanför löper ett nätverk av små grusvägar mellan åkrarna. Ett paradis för löpträning, så länge solen skiner och det inte blåser för mycket. Gabriella- Håkansson och Thomas Engström tränar varje dag efter sina skrivpass. Hon löpning, han boxning.
Att Thomas Engström röker, och mellan cigaretterna använder portionssnus med smak av amerikansk whiskey, framstår inte som en motsättning.
De har börjat fundera på att skriva något gemensamt.
En dystopi i Skåne, efter katastrofen, spekulerar Gabriella Håkansson.
– För att få ur sig alla aggressioner om hur jobbigt det kan vara att bo på landet, säger hon.
– Jag älskar genren. Det skulle vara intressant att se vad som hände om vi lade vår samlade energi på det, säger Thomas Engström.

Gabriella Håkansson

Ålder: 46.
Yrke: Författare.
Aktuell: Med romanen ”Kättarnas tempel”, andra delen av tre i om det hemliga sällskapet Dilettanti och den unge arvingen William Aldermann. Första delen ”Aldermanns arvinge” utkom förra året.
Bakgrund: Född i Haparanda men växte upp i Södertälje och Malmö. Debuterade 1997 med ”Operation B” och har därefter gett ut ytterligare två romaner innan ”Aldermanns arvinge” 2013. Arbetat som litteraturkritiker för bland annat Dagens Nyheter.

Thomas Engström

Ålder: 38.

Yrke: Författare, översättare och journalist.

Aktuell: Med romanen ”Söder om helvetet”, andra delen .

Bakgrund: Född i Nybro utanför Kalmar. Utbildad jurist. Debuterade 2003 med romanen ”Mörker som gör gott”. 2013 utkom ”Väster om friheten”, första delen i en serie politiska thrillers i internationell miljö. Har översatt uppemot tjugo titlar från engelska, däribland böcker av Barack Obama, Ian Kershaw, Mark Bowden och Walter Isaacson. Skriver i Fokus, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.

Gå till toppen