Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Bejaka rädslan – läs skräckböcker med barnen

Idag är det den trettonde, och tretton betyder ju otur i vår del av världen. Men om man inte tror på det, om man inte har triskaidekafobi så kan man ju krypa upp i soffan istället och läsa seriealbumet "Skräcken i Dunwich" (LL-förlaget 2014). Dagen till ära, menar jag. Då får man avnjuta fyra av den gamla skräckmästaren H.P Lovecrafts bästa historier i tolkning av Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Alvaro Tapia och Emilie Östergren. Men ha lampan tänd om du läser med barn (ganska stora!) för det är läskiga historier.
Vårt förhållningssätt till rädslor, ockultism och barn är intressant, tycker jag. För några år sedan var det några föräldrar som kallade SVT för ”ondskans hantlangare” och anmälde dem till Granskningsnämnden, för att man hävdade att ”Mysteriet på Greveholm” uppmanade till ockultism och att tittarna skulle ta kontakt med ”den mörka sidan”. Det handlade om en scen där några barn leker ”anden i glaset” och det passade sig inte alls i ett barnprogram, tyckte föräldrarna.
Jag undrar allvarligt vilken sten de legat och tryckt under på sistone. Granskningsnämnden skulle ju inte ha annat att göra, om vi anmälde all barnkultur med någon form av paranormala eller ockulta inslag. Titta, en påskkärring! Vi anmäler. Tänkte du besöka Spökhuset på Tivoli? Nä, nä. Jaha, du är bjuden på ett halloweenkalas i helgen? Det passar sig verkligen inte! Och om man vill hålla barnen borta från Maria Gripes böcker, Nellie Rapp, Zombie Hotel, Creep School och megasuccéer som Harry Potter, Cirkeln och Twilight, ja då får man jobba hårt som förälder.
Jag förstår inte ens varför. Ja, barn kan bli rädda. Men rädsla är en känsla som vilken som helst hos människan, och med hjälp av kultur kan vi öva på att hantera den. Ovisshet kan man också bli bättre på att stå ut med, och verklighetens hemskheter överträffar alltid diktens, fiktionens, de påhittade historiernas. Jag vet inte ens vad som är hönan och ägget här, är det vuxna kreatörer som väckt intresset för ockultism och magi hos barn, eller finns det rentav naturligt hos dem? Jag tänker på det lilla barnet som ofta har ett magiskt tänkande och ägnar sig åt vidskepelse, det halvstora barnets förkärlek för spökhistorier och tonåringars frossande i vampyrhistorier och skräckfilm, kommer det enkom från oss vuxna?
Bejaka istället, tycker jag. Läs spökhistorier, picknicka på kyrkogårdar och andra hemsökta platser, läs skräckserier tillsammans i skenet från en ficklampa. Och prata om det ni upplever.
Gå till toppen