Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett historiskt konstmöte

Konsten som visades på Baltiska utställningen 1914 speglade sin tid. När samma konst visas idag, speglar det vår tid, konstaterar Carolina Söderholm.

KONST

Baltiska speglingar

Malmö Konstmuseum, t o m 14/12.

Utflykter till Rysslands vilda öster. Landskap från Lofoten badande i himmelskt ljus. En dragkamp mellan tradition och modernitet. Mellan nationella identiteter – som snart skulle bli nationer i krig. Mellan nakna Zornkullor och en djärvt färgsprakande modernism. Baltiska utställningen i Malmö år 1914 hade allt detta. Årets 100-årsjubileum kan tyckas ha pågått länge nog. Men i detta fall är tillbakablicken motiverad. Malmö konstmuseums ”Baltiska speglingar” är en vällustig djupdykning i ett stycke maffig konsthistoria. Men den är också en klarsynt betraktelse där konsten hålls upp som en spegel för sitt samhälle och dess idégods.
Med 3 500 konstverk i den tillfälliga konsthallens 56 salar rymde Baltiska utställningen en konstsatsning av gigantiska mått. Där deltog merparten av de konstnärer som nu visas, medan ett fåtal endast besökte den som publik. Fast den presentation som museet ur sina samlingar satt samman reflekterar även vår tid. När ett magnifikt landskap av Anna Boberg får dominera salongen där Bruno Liljefors jaktscen hänger, kolliderar det förflutnas och nutidens värderingar. För hundra år sedan trängdes de många medlemmarna i Svenska konstnärinnors förening i ett enda rum, medan Bruno Liljefors intog Sveriges entrésal i ensamt majestät. Desto mer relevant att nu visa en annan, lika sann bild av aktörerna på det tidiga 1900-talets konstscen – varav vissa alltför länge förpassats till periferin.
Liljefors och Boberg är intressanta även ur ett annat perspektiv. Båda kan ses i förhållande till det förra sekelskiftets nationalromantiska strömningar och ett nordiskt landskapsmåleri. Men medan Anna Boberg sökte sig till norska Lofotens storslagna vyer, gick Bruno Liljefors ut i den svenska skogsmarken. Hans skildringar var som klippt och skurna för att representera Sverige internationellt. Betydligt mer så än Peter Adolf Perssons målningar av den skånska slätten vilka inte betraktades som typiskt svenska. Därmed ansågs det befogat att Liljefors, liksom Carl Larsson och Anders Zorn fick egna salar. Tillsammans lyfte de fram bilden av ett naturskönt land, vilande på ett anrikt förflutet. Inte minst bidrog Zorns och Larssons förkärlek för folkkonst och allmogekultur att ge deras verk drag av en fängslande nordisk exotism i den utländska publikens ögon. Men där finns också tanken om hemmet som allkonstverk, en vilja att få konstens ideal och formspråk att genomsyra också de bruksföremål och miljöer som människor dagligen omgav sig med. Då, liksom nu, visades även ambitionerna upp i form av bland annat möbler, textiler och keramik.
Som del av det enorma marknadsföringsprojekt som Baltiska i många avseenden var, spelade konsten en viktig roll för att manifestera sitt respektive lands kultur och identitet. Den svenska presentationen spretade mellan tradition och förnyelse i likhet med övriga Östersjönationer: Ryssland med storfurstendömet Finland, Tyskland och Danmark. Trots att Rysslands avdelning var relativt liten, väckte den störst uppmärksamhet. Då – precis som nu – var förhållandet till Ryssland kluvet. Viljan att knyta bättre handelskontakter med det mäktiga imperiet ställdes mot en ruvande hotbild. Här mötte avantgardisten Kandinsky då tongivande målare som Valentin Serov och Aleksandr Golovin, i vars verk spänningen mellan realism och modernism börjar blir tydlig. Samtidigt märks även här visst drag av nationalromantik och ett intresse för folklore – likheterna mellan öst och väst är fler än man kan tro. Liksom svenska konstnärer drog ut för att måleriskt erövra de olika landskapen sökte sig en målare som Pavel Kuznetsov mot Rysslands vilda vidder i öster. Den ryska presentationen, vars urval år 1914 gjordes av den svenska utställningskommissarien Oscar Björck, rymmer en än idag fascinerande spännvidd.
När första världskriget bröt ut under sommaren 1914, befann sig två av utställningens nationer plötsligt i krig med varandra. I kaoset som följde blev en stor del av de ryska verken blev kvar i Malmö. Många är fortfarande deponerade i konstmuseets samlingar, då ägarförhållandena i ryska revolutionens och Sovjettidens spår varit oklara. Det är en skatt som alltför sällan visats. Delvis nya ingångar till konsthistorien öppnas när den nu hängs sida vid sida med tidens svenska konstnärer. Så möter Zorns självporträtt i daladräkt ett par kort sagt makalösa porträtt av Golovin. Liksom hos Carl Larsson finns en dragning åt det dekorativa, där själva estetiken och betoningen av ytan, spelet mellan form och färg, blir allt mer väsentlig. Det var en tendens som blommade fullt ut inom den tidiga modernismen, kaxigt representerad av bland andra Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Men det väsentliga med ”Baltiska speglingar” är inte de enskilda lysande verken, utan hur parallella och motstridiga strömningar dynamiskt knyts samman. Det ger en rik och tankeväckande ingång till det unga 1900-talets brytningstid.
Gå till toppen