Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Aktivisttider

Bör aktivism förstås som utvecklande av demokratin och samhället eller är aktivisten en samhällsomstörtande sabotör? Beskrivningen av fredspristagarna Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi tyder på att förändringens tid är här, enligt Linda Stark.

Fredspristagaren Malala Yousafzai är en engagerad medborgare – och därmed aktivist.Bild: Olamikan Gbemikan
”Yes we can!” blev en vinnande slogan för Barack Obama under det amerikanska presidentvalet 2008. Talskrivaren Jon Favreau höjdes till skyarna för den enkla men genialiska meningen, som också var en återkommande uppmaning under Obamas installationstal.
Förutom att det bröt med den skrämselretorik som det amerikanska folket hade vant sig vid under George W Bush år som president – och istället satsa på inkludering och hoppfullhet – går det också att analysera talet och valet av slogan som en vilja att knyta an till Obamas bakgrund som lokal medborgaraktivist i Chicagos mest socialt utsatta områden under 1980-talet och hans arbete som medborgarrättsadvokat under de första åren efter hans juristexamen på Harvard.
Obamas engagemang och aktivism för medborgerliga rättigheter var något som strategiskt lyftes fram under åtminstone hans första presidentkampanj.
Att ”activism” och ”activist” för många amerikaner associeras med något demokratiskt värdefullt har sitt ursprung i historien.
Begreppen användes redan under mitten av 1800-talet, för att beskriva de kvinnor som drev på den amerikanska kvinnorättsrörelsen, men det var inte förrän hundra år senare, i samband med medborgarrättsrörelsen under 1950-talet och kampen för allas medborgares lika rättigheter, som ”activism” fick en positiv innebörd. Idag associeras det med historiskt viktiga samhällsförändringar i USA.
"Activism” och ”activist” översätts till svenska ”Aktivism” och ”aktivist”, men betydelsen av orden skiljer sig ändå åt.
Engelska Wikipedia beskriver aktivism som olika former att förespråka, hindra eller uppmärksamma politiska, sociala, ekonomiska och miljömässiga förändringar.
I den engelska förklaringen betonas att aktivism handlar om ett ”engaged citizenry”, engagerat medborgarskap, en positiv kraft i en demokrati. Det är en nyckelmening om man vill förstå varför det svenska begreppet aktivism förknippas med helt andra värden, och inte sällan negativa sådana.
På Nationalencyklopedins webbsajt NE.se kopplas aktivism istället till militanta politiska rörelser.
Är du en aktivist enligt encyklopedin företräder du en ”militant ståndpunkt […] numera också aktiv, handlingsinriktad medlem av ett parti eller annan organisation, t.ex. 'partiaktivist', 'miljöaktivist' eller 'djurrättsaktivist'.”
Så bör aktivism förstås som utvecklande av demokratin och samhället - eller är aktivisten en samhällsomstörtande sabotör?
Även om en del av förklaringen ligger i begreppens ursprung och historia, bör de också analyseras utifrån respektive samhälles syn på medborgarskap och vilka rättigheter och skyldigheter medborgarskapet bör innefatta.
Så länge majoriteten av ett samhälle inte definierar aktivism och aktivister som en kompletterande pusselbit i utvecklandet av den demokratiska staten och dess medborgerliga rättigheter, sätts ett likhetstecken mellan aktivism och aktivister och hotfullhet och samhällsomstörtande.
Den massiva demonstrationen mot WTO-konferensen i Seattle i november 1999, med runt 50 000 demonstranter, ses som startskottet för den globala rättviserörelsen som vuxit sig allt större, mycket tack vare sociala medier.
Earth hour, köttfria måndagar och "The V-day" (en rörelse för att stoppa våldet mot kvinnor och barn) är några av alla initiativ som skapats på gräsrotsnivå och som sedan spridits och uppmärksammats internationellt i flera stater. I slutet av september i år deltog 400 000 människor i en marsch för miljön och klimatet i New York, och under samma dag marscherade människor i 166 andra länder, som Indien och Sydafrika, för samma sak.
Gemensamt för denna globala rörelse är framhävandet av ett aktivt och engagerat medborgarskap. I sociologen Magnus Wennerhags avhandling "Global rörelse: rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar", argumenterar han för att man bör betrakta sociala rörelser som ett betydelsefullt politiskt fenomen inom ramen för modernitet.
Rättviserörelsen har inte gått Sverige förbi. Med den kommer sammanhangen då vi talar om aktivism och aktivister med all största sannolikhet att förändras, och förknippas med en allt mer drivande och progressiv faktor i det demokratiska samhället.
Förändringen märks redan. Ett aktuellt exempel är hur de båda Nobelfredspristagarna, Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi, beskrevs i svenska medier. Såväl Sveriges radio som Sveriges television och flera dagstidningar kallade de båda pristagarna för aktivister med en positiv värdeladdning. I sin blogg beskrev Lena Ag, Kvinna till Kvinnas generalsekreterare, Malala Yousafzai som en gräsrotsaktivist och skrev att priset är ett erkännande ”av det viktiga arbete som kvinnorättsaktivister utför varje dag i världen.”
Detta hindrar inte att begreppen aktivist och aktivism även i fortsättningen kan laddas med negativa värden.
För de makthavare som fruktar medborgarnas försök att påverka den politiska dagordningen kommer all form av aktivism ­– oavsett om det handlar om en aktion med bara bröst eller att mobilisera mot orättvisa arbetsvillkor – definieras som ett hot.
Gå till toppen