För tjugo år sedan var hon 14 år gammal och gick på Söderkullaskolan i Malmö. Hon läste varje nummer av OSA, en tidning som gavs ut av Posten och bestod av insändare från ungdomar.

1994 gjorde tidningen ett upprop och bad läsarna skriva ett brev till sig själv om tjugo år. Samma upprop gjordes under Vattenfestivalen i Stockholm.

Den fjortonåriga Lisa Bergenäs såg genast uppmaningen.

– Jag tyckte att det var en så häftig idé. Jag och en kompis gick hem till henne och skrev dikter som vi skickade med. På kvällen satt jag hemma och skrev brevet, berättar Lisa Bergenäs.

Hon minns att det var ganska svårt att formulera ett brev till sig själv och att hon funderade mycket över vad hon skulle skriva till sitt tjugo år äldre jag.

– Det var lite som att skriva till en främling. Jag hade ingen bild av den där 34-åringen och tyckte att det lät gammalt. Det märks också att jag var en duktig flicka som ville skriva ett fint brev. Det finns knappt ett stavfel.

Under lång tid tänkte hon inte på det hon skrev 1994. Men för något år sedan läste Lisa Bergenäs ett blogginlägg om att de där tjugo åren snart hade gått. Så när hon i förra veckan såg på Facebook att hennes kompis fått sitt brev kom det inte som en överraskning.

– För tjugo år sedan trodde jag nog inte riktigt på det, att jag skulle få tillbaka brevet.

Genom åren har hon också undrat om hon verkligen postade det.

Men samma dag som kompisens Facebookinlägg skyndade sig Lisa Bergenäs hem för att kolla brevinkastet innan hon hämtade barnen i förskolan.

– Jag ville ha den stunden för mig själv. Det kändes jättepirrigt. Jag hade blivit så besviken om det inte hade kommit något brev.

Det låg där på hallmattan när hon kom hem.

– Jag rev upp det direkt och läste det där i hallen.

Det var ett fyra sidor långt brev, prydligt handskrivet i blyerts på rutiga kollegieblockspapper. Att få ett brev från den yngre versionen av sig själv var en speciell känsla.

– Jag kände mig rörd. Kanske hade det att göra med min osäkerhet då.

Brevet handlar mycket om de tankar som rörde sig i den fjortonåriga Lisa Bergenäs huvud. Hon är bekymrad över saker som krig, våld och knark och skriver också att hon oroas över att det finns människor som är rasister.

Hon förstår inte heller varför kärlek mellan två personer av samma kön inte accepteras i samhället. "Är inte allas kärlek lika viktig, undrar jag", står det.

Brevet har fått Lisa Bergenäs att tänka tillbaka på högstadietiden. Skolan där hon gick var stökig och att läsa sina läxor och ha bra betyg var inte något som gjorde en till en häftig person.

Hon hade flera nära tjejkompisar och de höll ihop i ett gäng som var ordentliga så kallade "plugghästar".

Kompisarna pratade en hel del om killar men de som fanns i skolan var finniga och omogna. "Synd!" skriver hon i brevet och fortsätter: "Jag är för ögonblicket inte kär i någon och är fortfarande okysst."

Om hon skulle ha möjlighet att skriva ett brev tillbaka till sig själv 1994 skulle hon peppa sig själv.

– Jag skulle skriva att "du kommer hitta de där killarna som du drömmer om, en utbildning som passar dig och få barn." Men jag vill inte att Lisa, 14, ska ändra på sig, bara att hon ska veta att det kommer bli bättre. Jag kan tänka "Varför var du så osäker som fjortonåring? Du var ju grym!".

Brevet har också gett en känsla av tacksamhet, att hon nu tjugo år senare får vara med om att ta emot och öppna brevet hon skrev och är nöjd med sitt liv.

Hon tycker att den Lisa som finns i brevet finns kvar hos henne idag.

–  Jag har följt det jag trodde på och har inte ändrats så mycket som person. Men jag har blivit lite tuffare. Idag höll jag till exempel i en föreläsning inför 40-50 personer. Det hade mitt fjortonåriga jag inte gjort.

Ålder: 34 år.

Bor: I centrala Malmö.

Familj: Man och två barn.

Gör: Jobbar som bibliotekarie på Malmö högskolas bibliotek.