Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Från signatur till selfie

Sociala medier har revolutionerat relationen mellan artister och fans. Autografen är ute - selfien inne. Vilka är dina bästa selfies?

Det var en krönika av den amerikanska megastjärnan Taylor Swift som fick mig att börja fundera. I texten, som publicerades i somras i Wall Street Journal, gav Swift sin syn på tillståndet i musikbranschen förr, nu och i framtiden.
Ett tidens tecken hon tog upp, var autografen. Rättare sagt - frånvaron av autografer.
"Den enda souvenir kidsen vill ha numera är en selfie", menade Taylor Swift.
Det var intressant. Var autografen, sedan länge en klassisk ingrediens i artist-fan-relationen - rentav död?
Sedan iphonen med omvänd kamera lanserades har jag inte blivit ombedd att skriva en enda autograf, slog Taylor Swift fast.
Och, fortsatte sångerskan:
I framtiden kommer artister att få skivkontrakt för att de har fans, inte tvärtom som tidigare.
Johnny Rotten (John Lydon) skriver autograf till ett fan under ett besök i Köpenhamn.Bild: Bild: Thore Andersson 1977
Det finns förstås ingen statistik på att autografer slutat vara relevanta för dagens fans. För många yngre artister har de små namnteckningarna aldrig haft någon större betydelse. Deras publik har inte efterfrågat dem och de själva har aldrig behövt ägna sig åt det traditionsenliga grovjobbet i stjärnbranschen: signera tusentals pressbilder och skicka ut till autografsamlare.
Bland artister med en särskilt ung publik finns det numera gott om exempel på hur karriärer startat genom sociala medier, för att sedan ta fart i mer konventionella kanaler.
Pojkidolen Justin Bieber är kanske det bästa exemplet på global, allomfattande digital närvaro.
- Justin lägger ju ut bilder varje dag. På Twitter, på Instagram. Han tar bilder på sig själv, på vad han jobbar med. Och med Justin Bieber var det ju så att han blev upptäckt på Youtube, berättar 19-åriga Jessica Löfström, som driver Justin Drew Bieber Swe, en av Sveriges största bloggar om artisten.
Justin Bieber har 54 miljoner följare på Twitter. Det har gjort det till en stor händelse i en beliebers liv om idolen bestämmer sig för att följa henne tillbaka.
Om man retweetar mycket och skriver jättemycket om honom, så kan det hända att han följer en tillbaka på Twitter. Jag vet att han följer vissa fans, säger Jessica Löfström.
Men egna bilder? En egen bild på henne själv och Justin? Nej, någon sådan har hon inte.
- När han var i Sverige här stod vi och väntade utanför Grand Hotel i Stockholm. Han sprang förbi, det tog några sekunder. Så bilderna blev kanske inte så bra. Inga närbilder direkt.
Skådespelaren Kim Kardashian upplåter sin tid och sitt ansikte till selfie-knäppande fans efter ett besök på en radiostation i Melbourne.Bild: Bild: Mal Fairclough/AP 2012
Att vara fan på riktigt handlar givetvis till stor del om att skapa en identitet. Man diggar någon, man lånar byggstenar till vem man är eller vill bli, testar känslor och attityder.
Den processen är inte ny. Men det är ingen tvekan om att dess råmaterial aldrig varit så rikligt som idag, chanserna att riktigt vältra sig i text, bild och video aldrig så många.
På 1930-talet kunde en kille med tjugo stenkakor och en grammofon kalla sig jazzexpert. Nu ställs andra krav på relation till artisten - och inblick i hens liv. Plus troféer som går att dela med sig i sociala medier, som egna bilder.
– Fanbeteendet har förändrats, säger till exempel Kristoffer Åkesson, presschef på branschgiganten Live Nation.
- Det är inte så att autografen inte förekommer längre. Men den slår inte så högt som att ta en bild - och helst förstås en selfie med artisten.
Förr var autografen det ultimata beviset på att man kommit i kontakt med en idol. Men ett bildbevis - och sådana är ju allt lättare att ta och sprida - slår förstås högre. Man vill visa att man varit där.
En stor artist bland barn och unga, Erik Saade, fick 2012 seklets utskällning i branschen sedan han börjat börja sälja korta besök backstage till sina unga fans för 1495 kronor. Men då ingick förstås en egen bild tillsammans med stjärnan.
Annars inkluderas numera ofta ett fototillfälle med idolen i event för de trognaste fansen - eller som priser som kan lottas ut i tävlingar.
- Vi märker det på konserter, att alla vill ta bilder. Vi märker det backstage. Den egna bilden blir en del i profileringen, säger Kristoffer Åkesson.
Bilden blir också allt viktigare för artisterna som en del i deras egen marknadsföring.
- Det är den tid vi lever i: liveupplevelsen är viktig och fansen kräver mer och mer av den. En selfie är ett effektivt sätt att göra någon nöjd, så jag är inte förvånad att det har blivit så populärt.
***
Om selfien och kändisbilden tillhör samtiden och framtiden, så framstår alltså autografen - likt biobiljetten, lp-skivan och kassettbandet - som en symbol för förra seklets kändiskultur. Och det är kanske helt logiskt att Taylor Swift pekade ut den enkla namnteckningen som en i princip utdöende företeelse.
Det är dock viktigt att skilja på autografen som riktigt fanbeteende och samlandet som företeelse. Paradoxalt nog har samma internet som gjort autografer obsoleta för riktiga fans gynnat alla former av samlande, handlande och nischat nörderi.
Det gäller också autografen. Faktum är att det bildades en ny svensk autografsamlarförening så sent som för bara ett par år sedan. Här rör vi oss också i en annan värld än de riktiga fansens: vi pratar om tiotusentals autografer, tjocka pärmar, auktioner och konferenser.
Bill Clinton och Hillary Rodham Clinton.Bild: Bild: Eskil Fagerström
Klabbarpar'n Sven Justus Ågren.Bild: Bild: Eskil Fagerström
James Brown, Takida och Lasse Stefanz.Bild: Bild: Eskil Fagerström
Patrick Swayze och Jennifer Grey på filmbild från ”Dirty Dancing”.Bild: Bild: Eskil Fagerström
En av få kvinnor bland landets organiserade autografsamlare är Malin Vingergård, 47. Hon samlar på trämodeller av fåglar, till exempel. Och hon fotograferar. Och så är det det här med autograferna: hon har minst 4000.
Det är ingen stor samling - åtminstone inte till volymen. Men kvaliteten är det inget fel på. I fem-sex tjocka pärmar sitter godbitarna: Från Al Pacino, Marlon Brando, Astrid Lindgren, Olof Palme, Robin Williams, Julia Roberts, Hillary Rodham Clinton och Jacques Chirac till Edvard Persson, Lill-Babs och Stig Strand.
Från sidorna stiger en delvis bortglömd tid av gamla svenska schlagerstjärnor och amerikanska tv-serier från 1980-talet.
- Den här är fin, det är en bra bild, säger Malin Vingergård och bläddrar fram en bild på en vältränad, brunbränd Lorenzo Lamas, stjärna i såpan "Falcon Crest".
Malin Vingergård jobbar till vardags i hemvården. Hon började samla redan 1983.
Idag är hon en av två kvinnor i ganska nybildade Sveriges autografsamlares förening.
- 1983 satte jag igång att springa på konserter och tigga autografer. Jag tycker det är något speciellt med dem, det är ändå något en känd person haft i handen. På sätt och vis en bit av dem, säger hon.
- Dessutom är det kul att träffa sådana personer som man annars bara har sett på tv. Se lite hur de är som människor, säger Malin Vingergård.
Vi bläddrar i pärmarna. Några av autograferna har hon själv fått skrivna, andra har hon köpt, men inte så många. Sida efter sida av papperslappar och foton - objekt som en gång uppenbarligen berörts av välkända musiker, skådespelare och politiker.
Samlare är en annan sak än fan, det förstår jag nu. Det så mycket mer som spelar in. Att ha Al Pacinos autograf är kul, men att ha Al Pacino och Marlon Brando på samma officiella Gudfadern-pressbild är mångdubbelt bättre.
Den bilden har Malin Vingergård.
Som samlare gläds man också åt att komma över en ovanlig autograf, göra ett fynd. Birgit Nilsson för nio kronor, till exempel.
- Den är ovanlig. Hon skrev inte så många, och nu är hon ju borta. Och här är Sten-Åke Cederhök, också roligt att ha.
För dem som snöat in på autografer och bara måste få tag i samtliga nobelpristagare, alla amerikanska presidenter eller svenska statsministrar är samlandet, bytandet, köpandet och säljandet huvudsaken.
Samt äktheten förstås: ett ständigt problem för autografsamlare. Autografmarknaden är nämligen notoriskt översållad av förfalskningar. Det vimlar också av mer eller mindre seriösa intyg, certifikat och bevis vars funktion är att garantera äkthet.
- De där intygen ger jag inte mycket för. Jag brukar säga att ju större intyget är, desto större sannolikhet att autografen inte är äkta, säger Torgny Sjunnesson, antikvariatsbokhandlare i Malmö och expert i SVT:s "Antikrundan".
I USA har förfalskningarna av autografer blivit så omfattande och systematiska - särskilt vad gäller idrottsmän - att det varit nära att knäcka samlandet. Ett par dominerande aktörer har kunnat tjäna enorma pengar på att ta betalt för att utfärda äkthetsintyg.
Också i Sverige florerar kopiorna. Som Greta Garbo.
– Hennes autograf är extremt sällsynt. Det ska mycket till för att jag ska godkänna en Greta Garbo. Jussi Björling är också sällsynt, och förstås Strindberg och Gunnar Ekelöf, berättar Torgny Sjunnesson.
Också Malin Vingergård har blivit lurad. Och ja, det var på en Greta Garbo.
– Jag har en, men jag tror inte den är äkta. Så den får inte riktigt vara med i pärmen. Det står Love här uppe och det skrev hon aldrig, säger hon och visar.
Hur är det då med återväxten av autografsamlare? Inget vidare, konstaterar Torgny Sjunnesson.
– De flesta samlare är i sextio- eller sjuttioårsåldern. Dessutom har det blivit svårare att komma åt de stora stjärnorna numera. Och de unga bryr sig ju inte om Sigge Fürst eller Gösta Ekman den äldre.
* * *
Sigge Fürst. Gösta Ekman. Snoddas. Nej, de hade inte Instagram. De slapp lägga ut bilder på solnedgångar, kaffelattemuggar och tokroliga tummenuppar backstage.
Men för de artister som vill slå igenom 2015 finns det förmodligen få eller inga val. Ditt liv och ditt bildflöde tillhör fansen - särskilt om du siktar på den yngre publiken. Av Sveriges tio mest följda twitterkonton innehas sex av artister.
Sångerskan Sonja Aldén har varit i branschen sedan början av 2000-talet, tävlat i Melodifestivalen flera gånger och turnerat med artister som Sanna Nielsen och Shirley Clamp. Idag är hon - precis som många kollegor - aktiv på Twitter, Facebook och Instagram och på egna bloggen.
- Det var inte alls självklart för mig från början. Jag var sen på bollen med Facebook, sen med Twitter. Men nu tycker jag det är rätt fantastiskt att det finns, säger Sonja Aldén.
Framför allt är det bilder som gäller. Ett flöde, kanske med en kort text.
– Det är tydligen många som vill följa med på ens resa. Så det är ett sätt att nå ut, visa var jag spelar, hålla kontakten med mina fans.
Men var drar man gränsen? Hur privat ska man vara på Instagram?
– Det är sällan jag lägger upp något som har med mitt privatliv att göra. Det är jobb och spelningar jag skriver om. Ett undantag var när jag gifte mig i somras, jag fattade att en del tidningar kanske skulle skriva ändå så jag bestämde mig för att lägga upp lite egna bilder på Instagram. Som en bröllopshälsning. Så fick jag visa upp min bild också, säger Sonja Aldén.
Det gäller förresten många artistkollegor: sociala medier som en chans att visa upp sin egen bild av sig själv, kanske i kontrast till det som skrivs i skvallerpressen.
– Jag vet många som ser det som en chans att tala från hjärtat, att reda ut saker utan att behöva bli missförstådda, säger Sonja Aldén.
På konserterna är det numera vardag att sjunga inför en skog av upplyfta mobiltelefoner.
– Man har ju vant sig vid det, att många sitter och tittar på sina mobiler istället för att lyssna. Vissa gör ju en grej av det också, uppmanar alla att ta upp och tända sina mobiler.
Selfies är också en integrerad del av artistvardagen.
– Ja, det är klart. Jag gillar att träffa publiken och nästan alla vill ju ta en bild. Det är jag beredd på. Så har det alltid varit, men det är klart att det eskalerat på senare år.
Alla är dock inte lika positiva. Sångerskan Louise Hoffsten tar upp talesättet om att vissa ursprungsfolk - sant eller falskt - anser att ett fotografi stjäl med sig en bit av den avbildades själ.
– Jag tillhör väl den gamla skolan. Har inte hängt med riktigt, haha. Men jag ser ju bland de yngre: de lägger hur mycket tid som helst på sociala medier.
Att ständigt bli fotograferad, ständigt bli ombedd att vara med på bilder med fans, får henne att må dåligt, säger hon.
– Jag älskar min publik, jag är stolt över att jag har en publik. Men att ständigt bara ge och ge ... nej, det får mig att må dåligt.
 
Att ständigt lägga ut, publicera, twittra går ut över kreativiteten, säger Louise Hoffsten.
– Det är förstås inte fansens fel. Men skivbolagen kanske borde veta bättre, borde veta hur kreativitet funkar. Men det ser man ju på de unga artisterna: de slår igenom, är överallt - men hur blir det i det långa loppet? De får inte en chans att bygga en publik långsiktigt och lära sig jobbet från grunden.
* * *
För några veckor sedan intervjuade jag Daniel Radcliffe, stjärnan i Harry Potter-filmerna, historiens mest inkomstbringande filmkoncept. Det var en kort intervju: en kvart tillsammans med ytterligare fem reportrar.
Mina söner älskar Harry Potter, vilket hade försatt mig i ett dilemma. Skulle jag vara en professionell reporter och inte be Daniel Radcliffe om en signatur åt min son? Eller skulle jag istället vara en god far, tumma på proffsigheten och be "Harry Potter"-stjärnan skriva i min sons bok?
Det visade sig att stjärnans agent löste det hela åt oss. Omedelbart efter den korta och effektiva intervjun grep hon in.
- Är det någon av er som vill ta en selfie med Daniel?
Plötsligt kändes det inte så viktigt med yrkesrollen.
Jag tänkte på hur kul det skulle vara att visa bilden för mina söner. Och för kollegorna. Och på alla likes jag skulle få på Facebook.
Jag tog plats bredvid den 165 centimeter korte Radcliffe, böjde mina 191 centimeter för att få plats i bild och så tog hans assistent snabbt några tryck. Jag ser glad ut, Daniel också.
Jag minns att jag funderade på hur många gånger Radcliffe egentligen poserat tillsammans med journalister (eller om jag nu i detta ögonblick förvandlades till ett lallande fan). Tio långa år som Harry Potter, oändliga pr-turnéer ... det måste vara miljontals.
För det är ju precis det här som dagens unga fans vill ha, själva ärketrofén: en egen bild tillsammans med sin idol. Och allra helst med sig själva.
Hade jag blivit lika glad över en namnteckning i ett block? Nej, självklart inte. 42 likes fick jag också. Inte så illa.
Stefan Löfven under valspurten.Bild: Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/TT
Conchita Wurst på presskonferens i Zürich.Bild: Bild: Walter Bieri/AP
 
Den japanske astronauten Aki Hoshide tar en selfie på NASA.Bild: Bild: Aki Hoshide/AP
Brad Pitt på filmpremiär i Sydkorea.Bild: Bild: Ahn Young-joon/AP
Vilka är dina bästa selfies? Skicka dem till oss så gör vi ett bildspel.
Gå till toppen