Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Per T Ohlsson: Rapport från en portvakt

När han meddelade sin avgång den där januarilördagen i Oskarshamn 2012 kändes det som ett temporärt farväl. Processen som föregick beskedet hade ju varit så anmärkningsvärd att han kunde förväntas dyka upp igen som rubrikernas man. För hans elva månader på toppen hade kittlande inslag: det stora partiets vilsenhet, svek och intriger, mediernas makt.
Stefan Löfven och Håkan Juholt på S-kongressen 2013.Bild: ARKIV / Claudio Bresciani / TT
Nu är han tillbaka, Håkan Juholt, tack vare Daniel Suhonen, författare till Partiledaren som klev in i kylan, boken som blivit en politisk kioskvältare.
Den känns märkligt bekant.
Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys, har förfogat över ett fascinerande material med vars hjälp han låter läsaren tränga långt in i socialdemokratin och då särskilt partiets hemlighetsomgärdade verkställande utskott, VU, där Juholts öde avgjordes. Det är värt respekt.
En annan av bokens förtjänster är författarens uppriktighet. Suhonen, nära rådgivare till Juholt under den stormiga partiledartiden, sticker inte under stol med att han har skrivit en partsinlaga från sin position längst ute på Socialdemokraternas vänsterkant.
Fraktionsstrider är inget nytt inom socialdemokratin. Men den här var en av de politiskt och opinionsmässigt mest skadliga sedan partisprängningen 1917. Med Suhonen som en modern Zeth Höglund, vänsterintrigören som gjorde livet surt för Halmar Branting och Per Albin Hansson.
Efter det svidande valnederlaget 2010 skulle den mustaschprydde Elvisälskaren Juholt städa bort de högeravvikare och kapitalistlakejer som hållits om ryggen av Mona Sahlin. I denna ideologiskt slutna värld, främmande för en pragmatisk och reformistisk rörelse, existerar en ursprunglig och sann form av socialdemokrati. Om partiet renade sig från liberala synder skulle himlen öppnas, havet klyvas och väljarna återvända, hänförda av Ljuset. Att det var denna partivänster som hade orsakat valförlusten genom att tvinga ihop Sahlin med Vänsterpartiet hörde inte hit.
Perspektivet är sektens och Daniel Suhonen skäms inte för att vara en av sektledarna.
Ändå är han så pass ärlig att han även lyfter fram mindre smickrande sidor hos Juholt, till exempel det tanklösa pladder som ibland tycks ha pressat Suhonen till förtvivlans gräns: ”Du måste lära dig att hålla käft.”
Men där tar bokens kvaliteter tyvärr slut.
Partiledaren som klev in i kylan är rörigt disponerad och onödigt pratig. Omfånget, över 500 sidor, behöver inte vara en svaghet, men kräver mer stringens, stilistiskt lika väl som till formen. Det finns en anledning till att alla inte kan skriva böcker: det är svårt.
Mycket, alldeles för mycket, i Partiledaren som klev in i kylan bygger därtill på konspiratoriskt dravel som emellanåt tangerar rättshaveri.
Suhonen vill hänga ut dem som motarbetade Juholt. I sin självpåtagna roll som både åklagare och domare glider han mellan försåtliga antydningar, grova övertolkningar och rena felaktigheter.
En belysande liten detalj är att journalisten Adam Svanell påstås ha varit involverad i konspirationen. Svanell, ”chefredaktör för webbmagasinet” Novell, hade intervjuat Mona Sahlin samma dag som festfixaren Micael Bindefeld och deckarförfattaren Liza Marklund kritiserade Juholt. I intervjun ville Sahlin inte svara på om Juholt skulle kunna sitta kvar som partiledare.
Aha!
Det var Juholt som drog undan mattan för Sahlin när han offentligt ifrågasatte henne efter valet 2010. Alltså ville hon ge igen. Och det är ingen hemlighet att Sahlin är kompis med Bindefeld och Marklund. Svanell, då? Jo, han är kusinbarn till Dan Svanell, Juholts dåvarande presschef, uppenbarligen en av de illojala figurer som befolkade partiledarens stab.
I en kolumn i Svenska Dagbladet i torsdags redogjorde Adam Svanell för fakta i målet. Han var inte chefredaktör för Novell, som var en papperstidning. Intervjun med Sahlin handlade om hennes förhållande till musik och publicerades inte den dag som Suhonen hänvisar till. Den från början befängda kopplingen till pappans kusin blir om möjligt ännu mer befängd när Svanell skriver att de, allt som allt, har träffats fem gånger eller så.
Det är med stigande olust som man kämpar sig igenom Suhonens bok. Vad som till en början framstår som pikanta avslöjanden växer ut till ett slags angiveri. Alla, utom de renläriga, är misstänkta. Suhonen fungerar som en litterär motsvarighet till portvakterna i gamla kommunistdiktaturer. Han står liksom vid ingången till partihögkvarteret på Sveavägen och registrerar vem som kommer och går.
Torsdag. 14.58. Den kände kontrarevolutionären X anländer för ett möte med partitjänstemannen Y, som är gift med syssling till en moderat kommunpolitiker i Höganäs. De samtalar i 31 minuter bakom stängd dörr. Något skumt måste vara i görningen …
Och så är det de svindlande anspråken.
Daniel Suhonen, rikt begåvad, tycks ha förlorat markkontakt under arbetet med boken. Ty om Juholt är Dreyfus verkar Suhonen se sig själv som Zola: J’accuse! Jag anklagar!
I Dagens Nyheter poserade Suhonen med röd fana. Rubriken var: ”Därför måste jag berätta hela sanningen om vårt parti.” I förordet till boken skriver han: ”I över 20 år har jag ägnat mig åt att försöka väcka liv i arbetarrörelsen.”
Denna storvulna narcissism får nog en och annan att gripa efter de skämskuddar som så ofta plockades fram när Håkan Juholt lade ut texten.
En destruktiv kombination av skryt och okunnighet präglade bilden av Juholt. Gång på gång trampade han i klaveret. Och gång på gång lät det värre när han försökte dra ut foten: pensionerna, fastighetsskatten, Libyeninsatsen, skuggbudgeten, de påstådda hjälpresorna till Polen, mobiltelefoni och till sist utspelet om att den dåvarande borgerliga alliansregeringen hade gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarspolitiken vid en tidpunkt då SD inte satt i riksdagen.
När man går tillbaka till vad som skrevs och sades under Håkan Juholts första tid som partiledare blir intrycket ändå att han uppfattades som en potentiell succé. Hans installationstal på partikongressen i mars 2011 mottogs med jubel och riksdagskollegan Allan Widman (FP) beskrev Juholt som ”en komplett politiker”.
Frågan är dock hur mycket vänster Juholt egentligen var. Från sitt riksdagsinträde 1994 och fram till 2010 var han en stabil bänknötare, en sympatisk och Europavänlig gråsosse som vann bred respekt som ordförande i den parlamentariska försvarsberedning som förde Sverige närmare Nato. Tillhörde han verkligen vänsterfalangen, eller lurades han dit, lockad av ledarskapets makt och prestige?
I alla händelser gick det snett.
Skälet var inte bara de återkommande felaktigheterna. Juholt var inte ensam om sådant i politikerkretsen. Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) brukade till exempel påstå, felaktigt, att en borgerlig regering låg bakom koldioxidskatten. Juholt var alltså inte unik, även om få politiker på så kort tid har samlat på sig lika många klavertramp.
Håkan Juholts största problem var att han, till skillnad från efterträdaren Stefan Löfven, inte verkade förstå att ledaren för landets största parti måste visa sig mogen för statsministerposten. Det kräver en omdömesgill värdighet som utstrålar beredskap att bära det yttersta ansvaret. Att Juholt så att säga var vaccinerad med grammofonstift och utrustad med cellofantunt omdöme kan knappast ha kommit som en överraskning för den valberedning som förde fram hans namn.
I det politiska värdighetskonceptet ingår också, särskilt i en egalitär miljö som den svenska, att inte förhäva sig. Det bekymrade inte Juholt. I en Expressenintervju, där han skroderade om att han fått 800 svar på en kontaktannons, beskrev han sig själv som ”vansinnigt beslutsför”. Han imponerades av sin egen simultankapacitet: ”Som nu. Jag pratar med dig samtidigt som jag hänger med i vad folk har för sig utanför fönstret.” På frågan hur han skulle hantera ett valnederlag svarade Juholt att han inte skulle ta det personligt om han misslyckades med att bli statsminister ”för då är det en mycket större förlust, en förlust för hela landet”.
Efter elva månaders kaos – med oklarheterna kring Juholts hyresersättning som kulmen – rasslade polletten ned hos ett socialdemokratiskt etablissemang som inget hellre ville än att återta regeringsmakten:
En sådan statsminister kan man inte ha.
Det borde valberedningen ha tänkt på. Men också Daniel Suhonen och den hämndlystna partivänster som föste Juholt framför sig.
Så varför känns Suhonens bok så bekant?
Röran. Överdrifterna. Felen. Skrävlandet. Bristen på stringens.
Partiledaren som klev in i kylan är inte bara en bok om Håkan Juholt.
Den är Håkan Juholt.
Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken (Leopard Förlag) av Daniel Suhonen.
En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år (Albert Bonniers Förlag) av Tommy Möller och Margit Silberstein.
Gå till toppen