Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vilja väl

Vem äger berättelsen om Malmö? Dum fråga, för en stad som den här flyr all form av ägaranspråk. Men uppenbarligen är det många som vill åt staden, både vi som bor och inte bor här. Malmö fungerar perfekt som samhällets projektionsyta; Malmö är allt i ett: arbetarstad och utvecklingsimperium, en främlingsfientlig borg och en kulturens mecka. Gängbråkens stad. Feministernas stad. Hemmafruarnas och stridernas stad. 
Josefin som spelas av Amelie Nörgaard och Ercan som spelas av Simon Rodriguez Strömberg i pjäsen ”Vilja väl”.Bild: Emma Larsson
Det låter som om jag citerar Birk när han uppfostrar sin rövarsyster om vem Mattis-skogen tillhör – nämligen alla som bor där. En liknande kollektiv kör ekar inifrån Kristian Hallbergs ”Vilja väl”, som i fredags fick sin urpremiär på Malmö stadsteaters nu centralt placerade stora scen. Pjäsen är frukten av ”Malmö – The True Story”, ett projekt där fem tusen unga malmöbors berättelser samlats in av teaterns dramapedagoger.
”Vilja väl” startar i individer: med blondinbellan Josefine som i Amelie Nörgaards tonårsknyckiga gestalt kärar ner sig i Ercan (Simon Rodrigquez Strömberg) inne på McDonalds sugrörslager. Meja (Jenneifer Amaka Pettersson) och Dominika (Hanna Normann) är ett omaka lesbiskt par och sprickan i deras relation manifesteras av tiggaren Brna (Rakel Benér Gajdusek), som möter publiken redan utanför Hipps entré. Med finns också tjugoåringen Ceylan (Rosanne Hartab) som bor utan möbler i sin första lägenhet och med den övervintrade hippien Ankan (Göran Dyrssen) i våningen ovanpå; han som transar och lagar ugnspannkaka i väntan på den dotter (Jennifer Amaka Pettersson) som aldrig vill komma. Till sist även idealisten Hugo (Sven Boräng) som frilansar åt Greenpeace, jämte Adrienne (Birte Heribertson), som privilegierad ända ut i juvelerna vill göra sitt över disken på Myrorna.
 Det dröjer ett tag innan texten lyfter sig upp ur sin konstruktion. I Marie Parker Shaws regi gör skådespelarna entré från olika håll i publikhavet och lite för länge framstår föreställningen som en produkt av sin titel – den vill så väl skildra stadens olika sociologiska skikt och nå representation av olika grupper. Men allt eftersom textens litterärt poetiska kvaliteter utkristalliseras uppstår också komplexitet i gestaltningen. Karaktärerna upphör att vara sorter och präglas istället av sina relationer. Kontrasterna mellan åsikter och sinnesstämningar gnider sig mot varandra. Så möts rasisten och antirasisten, den rika och den fattiga. Den som är uppfylld av förälskelsens rus och den vars bröst just dränerats på närhet.
 Annika Carlssons scenografi betonar stadens hårda material. Ovanpå det asfaltsvarta golvet skjuts två skate-ramper omkring och förändras i både form och funktion. Fyra mobila lyktstolpar i naturlig storlek fungerar i sin tur som smarta rumsindelare. Innanför denna spelplats skildras staden som ett rörligt kollektiv, men med ett infekterat centrum: den unga tiggaren. Brna förkroppsligar vårt dåliga samvete och bristande tålamod och till slut har hon utnyttjas av alla. Då brister hennes sansade bedjan och i dess ställe reser sig ett ylande djur.
Det är denna rörelse – från samlad person till förtvivlad gestalt – som gör att ”Vilja väl” lossnar från sin teatrala stomme. Staden kommer aldrig att riktigt hänga ihop och i detta finns kanske en form av frihet.

Vilja väl

Manus: Kristian Hallberg
Regi: Marie Parker Shaw
Scenografi och kostym: Annika Carlsson
Kompositör: Magnus Börjeson
Ljus: Sven-Erik Andersson
Mask. Åsa Trulsson
I rollerna: Amelie Nörgaard, Sven Boräng, Rosanne Hatab, Simon Rodriguez Strömberg, Jennifer Amaka Pettersson, Hanna Normann, Rakel Benér Gajdusek, Göran Dyrssen, Birte Heribertson
Malmö Stadsteater, Hipp
17/10
Gå till toppen