Kultur

Svagheter förvandlas till storhet

Tor Billgren såg dansföreställningen ”Wozu Nami”, som gjorde ett regnigt veckoslut ”uthärdligt”.

SCEN • Dans

Woza Nami

Skånes Dansteater, Koreograf: Melody Putu, 18 oktober

Ur Skånes Dansteaters föreställning Woza Nami i koreografi av Melody Putu.Bild: David Thibel
För nästan två år sedan satte Skånes Dansteaterveteranen Melody Putu upp Katlego i Malmö. Ett dansprojekt där ensemblen utgjordes av amatörer, personer med intellektuella eller fysiska funktionshinder och ungdomar på glid. En och annan professionell dansare fanns också med på scen.
Jag hade verkligen inte tänkt se föreställningen. Projektet lät så oerhört präktigt och kändes mest som något som pliktmässigt skulle kunna engagera anhöriga och politiker med mångfaldsfrågor på sitt skrivbord.
Jag har aldrig misstagit mig så grundligt. Katlego var, och är fortfarande, något av det starkaste jag har sett på en scen.
Nu är Melody Putu tillbaka med ett liknande projekt, Woza Nami, där professionella, amatörer och funktionshindrade blandas på scenen. Kom med mig betyder titeln på zulu, Sydafrikas största språk.
Det handlar om utfrysning och ensamhet. En av de professionella dansarna söker sig fram på scenen, men blir ratad eller ignorerad av de andra. Hennes utsatthet gestaltas genom solon, duetter och ensembledans, till sprakande och suggestiv livemusik av Gert Østergaard Pedersen.
Melody Putu har en fantastisk förmåga att vända sådant som i konventionella danssammanhang skulle ses som svagheter till något positivt.
I de synkroniserade masscenerna ser man t.ex. ibland hur en del dansare ligger efter. De sneglar på sin granne och utför därefter rörelsen, med en anings fördröjning. Detta tar Putu på ett diskret och känsligt sätt tillvara på. I nästa scen rör sig två dansare ömt mot varandra. Huvudpersonen, den ensamma kvinnan, kommer fram till paret och studerar dem förundrat. Hon imiterar och prövar deras rörelser, som för att försöka leva sig in i deras relation. Här ser vi det alltså igen: sneglandet, härmandet och fördröjningen. Bristen från masscenen har gjorts till en konstnärlig resurs och återanvänds utan att det känns det minsta tillgjort. Det är genialt.
Tyvärr dansades Woza Nami bara i helgen. Den glimmade till i höstmörkret och gjorde ett rekordregnigt veckoslut uthärdligt. Håll utkik efter eventuella repriser.
Gå till toppen