Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ful i sak, fin i form

Tomas Espedal är bastardformens mästare, skriver Anneli Jordahl.

Bergensare.

Author: Tomas Espedal. Publisher: Övers Jimmy Ginsby. Lindelöws.. PublishYear: 2014.
Tomas Espedal är en av Norges mest hyllade författare, översatt till flera språk. I Sverige ges han ut utan att det orsakar särskild uppmärksamhet. Varför? Är han för höglitterär? ”Bergensare” är nämligen alldeles prickig av litterära referenser.
Eller är Espedals berättarjag, som bär stora likheter med författarens egen biografi, för omodern i den svenska genusmedvetna offentligheten? Feminister har ju under många år attackerat Ulf Lundell för hans kvinnosyn.
Både och, tror jag. Espedals litterära ”jag” bär nämligen släktskap med Lundells. En mycket ung servitris kan orsaka flammande romantiska griller hos den femtioårige ”författaren”. Vilket är frånstötande, men också modigt ur ett litterärt sanningspatos. Fin vill Espedal vara i stil och form, inte i sak och person.
Läsaren dras in i tvära känslokast mellan boxaren som hotar om stryk och den gråtande pojkmannen som förgäves söker sin flock. Euforiskt flanerande i Madrid, New York och Berlin bryts av totalisolering i hemmet i Bergen. Uppblossande passioner övergår i bittra separationer. Ett skred av rastlös ångest och sömnlöshet lindras tillfälligtvis med sprit, cigaretter och bokläsande.
Vad är ett hem? Vad är trygghet? Rummen, husen, adresserna och nycklarna är betydelsebärande i författarskapet. Särskilt här.
Estetiskt påminner Espedals poetiska prosa mindre om Lundells, mer om Kristian Lundbergs, som också omnäms. Båda skriver om litteraturen som livräddare och de upprepar samma urscener i författarskapen. För dem är konsten och skrivandet upphöjt till gudomlighet. Espedal är dock vackert högstämd utan Lundbergs katolsk/kristna patina.
Jag tycker om romaner som ändrar språk efter sinnesstämningar, tidshopp och karaktärer. Espedal är bastardformens mästare som vigt svingar sig från essä, poesi och prosa. När läsaren naglat fast karaktären, glider han undan för att stiga upp i en annan tid, en annan miljö. ”Bergensare” är ett sinnrikt pussel som känns gammeldags med sina postmoderna fragment, speglingar och labyrinter. Och modern, med dagboksskrivandets självbekännelse där pinsamheten har absolut företräde.
Romanen påminner inte mycket om Joyce novellsamling ”Dublinbor” som Espedal säger sig anspela på. Bara en liten del utspelar sig i staden Bergen och dess konstnärskretsar med nattsudd, gräl och lycksalig gemenskap. Espedals distinkta porträttkonst är värdiga en Ivar Lo-Johansson. Liksom hans sentenser: ”En stad är aldrig större än den frihet man är innesluten i”.
Jodå, visst är Knausgård och Espedal vänner. I ”Min Kamp 5” – om de drygt tio åren i Bergen – finns Espedal nämnd, i dramatiska sammanhang. Det skulle svälja hela recensionsutrymmet att gå in på.
Norska läsare ser naturligtvis fler nyanser och ironier än vad jag förmår som endast suttit på Bergens flygplats. Men självupptagna konstnärsjälar och melankoliska män är sig lika världen över.
Den enda pinsamhet som verkligen stöter mig är författarens exotiserande av ”zigenare”. Ordet är dessutom direkt felaktigt i en samtidsroman. I Jimmy Ginsbys fina översättning är det en smutsfläck.
Gå till toppen