Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Befriande men för snäv bild av punktrio

Se betyget på ”All We Have is Now”.

All We Have is Now

DirectedBy: Alexandra Dahlström.. Actors: Cecilia Efraimsson, Lisa Pyk Wirström, Rebecka Rolfart.. Country: Sverige. PublishYear: 2014.
Lisa Pyk Wirström, Cecilia Efraimsson och Rebecka Rolfart.Bild: Nonstop Entertainment
Alexandra Dahlströms lågbudgetdokumentär börjar på ett hustak i Los Angeles och dyker sedan ner i en källare på Söder i Stockholm, där Cecilia Efraimsson, Lisa Pyk Wirström och Rebecka Rolfart träffas för att repa med nystartade bandet Vulkano.
Bandmedlemmarna har en gemensam bakgrund i popbandet Those Dancing Days, vars splittring 2011 blev startskottet för den mer punkiga trion. Filmen pendlar mellan vardagen, med kafé- och barjobb som betalar hyran, och spelningarna som åtminstone Cissi och Lisa lever för.
Att Vulkanos framträdanden inte har samma betydelse för Rebecka framgår när hon beskriver sig som en blivande ”replokalsfarbror”.
”All we Have is Now” skiljer sig från majoriteten av musikdokumentärer i att den handlar om unga tjejer. 23-åringarna som reser med budgetflyg för att spela på en cool klubb i Londons Shoreditch är som nutida storasystrar till de fiktiva 13-åringarna i fjolårets ”Vi är bäst!”.
I Lukas Moodyssons spelfilm är tjejernas relation till manliga musiker viktig för intrigens utveckling; samma sak kan sägas om Lovisa Siréns briljanta kortfilm "Pussy Have the Power" om en grupp tjejer i en musikstudio, som vann Startsladden på Göteborgs filmfestival i vintras.
Det är i sammanhanget befriande att den här dokumentären skildrar Vulkanomedlemmarnas kamp med prestationsångest och att hitta sin plats i tillvaron utan att ge män något utrymme i berättelsen.
Regissören har utvecklat ett intimt samspel med trion, och med stöd från klipparen Britta Norell utnyttjar hon känslan av kameran som osynlig fjärde bandmedlem på ett känsligt sätt.
Samtidigt gör symbiosen mellan filmaren och bandmedlemmarna filmen mer inåtvänd än den hade behövt vara.
När publiken förväntas känna till bandmedlemmarnas bakgrund och då de medverkande talar i oavslutade meningar blir det svårare att relatera till deras upplevelser.
Med fler följdfrågor från Dahlström och lite vidare perspektiv hade filmens här och nu kunnat bli meningsfullt för fler unga människor med musikdrömmar.
Gå till toppen