Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sjon: Máni Steinn – pojken som inte fanns

Anneli Jordahl finner hösttröst och lyskraft i Sjóns förtätade kortroman.

Máni Steinn – pojken som inte fanns.

Author: Sjón. Publisher: Övers John Swedenmark. Alfabeta.. PublishYear: 2014.
Islänningen Sjón (Sigursjón Sigursjónsson, född 1962) debuterade som poet redan som 15-åring. Hans explosiva uttryck gjorde honom självklar även för rock- och pop-scenen, den experimentella filmen och som performancekonstnär.
Särskild patina av hipp författare fick han som medlem i Björks band The Sugarcubes, och senare som låtskrivare åt henne. Sjón blev till och med Oscarsnominerad för librettot till Lars von Triers ”Dancer in the dark”, där Björk hade huvudrollen.
Jag kan se Björks naivistiska, surrealistiska videor framför mig när jag läser Sjóns romaner, även den nya. Det var nämligen som prosaist han först blev översatt till svenska, 1997, med romanen ”Dina ögon såg mig”. En surrealistisk lovestory som utspelade sig i Tyskland under andra världskriget, då kärlek uppstod mellan en judisk man och en tjänsteflicka som vårdade honom.
Sjón som intresserar sig för folksagor använde här den judiska golem-myten, där en lerklump formad till människa kan få liv. I fortsättningen, ”Med skälvande tårar”, (på svenska 2003) flyr Leo Löwe till Island med sin son (lerklump i en hattask). En tredje del av Löwes historia lär vara under arbete.
Med åren blev punkige Sjòn något av en isländsk historiefarbror i skägg och medvetet gubbig tweedkostym. Hos honom finns i botten en traditionell isländsk berättarådra av myt och saga. ”Skugga – Baldur”, som anspelar på folktron om katträven, gav honom Nordiska rådets litterära pris 2005.
Men Sjóns postmoderna förflutna, med sina tvära kast mellan olika popkulturella referenser, gör att han hamnar så långt man kan komma från den historiska romanens museala episka berättande. Sjón använder historien som leklåda, grundlig research klyver han till färgglada byggklossar som han vanvördigt flyttar runt. Han är historieläraren som domptör, jag önskar jag hade honom när jag gick i skolan.
Nya romanen ”Máni Steinn – pojken som inte fanns” handlar om Reykjavik under första världskrigets slutfas. Då en hårt drabbad stad vars befolkning tynar bort i spanska sjukan, samtidigt som vulkanen Katla får sina utbrott. Denna kortroman om en föräldralös homosexuell tonårspojkes överlevnadskraft växlar mellan det lyriskt finstämda, rårealistiskt sex och mardrömmens expressionism. Máni misslyckas som käck scout och finner i stället livsmening genom att se varje film som visas på Reykjaviks biografer och filmklubbar, så många gånger han kan. Däremellan suger han för en peng av den man som så önskar.
Komiskt kraftfulla råa sällar ställs mot sextonårige Mánis veka skörhet. Det nyblivna självstyrets (1918) nationalistiska symboler kontrasteras mot sodomin i bergsskrevor. Som en skyddsängel knattrar jämnåriga Sóla G i pojkens närhet på sin motorcykel.
Som vanligt använder sig Sjón av filmreferenser. Sóla G är dubbelgångare till stumfilmsstjärnan Musidora i ”Vampyrerna” och svartläderklädd som Irma Vep i den franska kultfilmen. Via ljus och skugga flyter filmerna in i berättelsen och transformeras i pojkens drömmar.
Máni som är en pojke med röntgenblick (även titeln på Sjóns samlade dikter, 1986) ser rakt igenom Sóla G och de dras likt syskonsjälar till varandra.
När jag läser och tänker vidare på film är romanen som en sällsam blandning av Pasolini, Tornatores ”Cinema Paradiso” och Tim Burtons gotiska filmmagi. Det låter vildsint, precis som Sjón brukar vara, men här är han faktiskt mer nedtonad, ironierna och de ibland tröttsamma gagsen är som borta. Elegin och det bitterljuva klär honom.
Boken om Máni Steinn Karlsson är en förtätad kortroman på 124 sidor, och den överglänser så mycket som skrivs nu när femhundrasidiga romaner premieras, fast tvåhundra sidor oftast är dött kött. Romanens slutavsnitt, som utspelar sig hos ett filmteam 1929, känns förvisso mest som en kapad rävsvans med funktionen att leda fram till slutmeningen. Den visar att det här är en historia om författarens släkting, och som ett porträtt av en morbror som dog i aids är den sannerligen imponerande djärv (knullen!).
Kombinationen Sjón och översättaren John Swedenmark med sina kluriga lösningar på författarens språkliga hugskott är en match made in heaven.
”Máni Steinn” är Sjóns bästa på svenska. Trösterik i ett höstmörker med en krigsdrabbad omvärld och hot om pandemier.
Gå till toppen