Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Nya böcker ger tips om hur vi kan prata med barn om döden

Hur ska vi prata med barn om döden? Tre nya böcker och en aktuell pjäs ger Filip Yifter-Svensson ledtrådar.

En treåring som jag känner är väldigt upptagen av döden. Han brukar be personer i sin närhet att räkna upp alla de känner som är döda och alla de känner som är levande. När man väl har gjort det brukar han berätta vad han ska bli när han blir stor. Han ska jobba med ”att göra så att de döda inte är döda längre”.
I samband med Kristian Gidlunds död och hans skildringar av sitt sjukdomsförlopp i såväl blogg och bok som sommarprat, var det många som sade att vi idag pratar alldeles för lite om döden – trots att den är det mest allmängiltiga, och ofrånkomliga, i livet.
Om inte ens vi vuxna klarar av att prata om det sinsemellan, hur ska vi då klara av att göra det med barnen?
Just nu spelas ”Lilla döden hälsar på” på Malmö stadsteaters nya satsning Unga teatern. I måndags ordnades ett samtal mellan regissören Ada Berger och barnläkaren Lars H Gustafsson kring ovannämnda fråga med utgångspunkt i pjäsen, och Kitty Crowthers bok med samma namn som ligger till grund för den.
Lars H Gustafsson, som satt i juryn som gav Crowther Alma-priset för några år sedan, sa att det är hans favoritbok, just för att den har öppnat för så många intressanta samtal med barn om livet och döden.
Boken inleds med orden ”Döden är en fin liten person, men det är det ingen som vet” och handlar om flickan Döden som ägnar sina dagar åt att hämta människor till sitt rike. När hon ska hämta dödssjuka flickan Elsewise är det första gången någon blir glad av att se henne. Elsewise är inte rädd. Tvärtom lär hon Döden att leka.
2002 vann Ulf Nilssons Augustpriset för ”Adjö, herr Muffin”, om ett åldrande marsvin som är på väg att dö. Samma författare har också skrivit ”Min farfar och lammen”, en bok som beställdes av Sveriges begravningsbyråer och delades ut till barn vars mor- eller farförälder hade dött. Men de senaste månaderna har det kommit flera böcker där döden inte tar omvägen via ett husdjur eller en gammal människa, utan drabbar en förälder eller ett barn.
En av dessa är Patty Pajak Zowczaks och Anna Pajaks dovt färglagda bilderbok med en titel som för tankarna till Crowthers bok. ”Kära döden” handlar om en familj med tre systrar, en mamma och en pappa, och berättas ur mellansysterns perspektiv. Döden kommer på besök när systrarna står och bakar en överraskningskaka åt föräldrarna. Det är bara mamman som kommer hem. Pappan, som alldeles nyss läste godnattsagor för dem, har dött i en olycka.
En annan bilderbok, ”Mammas liv” av Mi Tyler och Malin Ahlin, handlar om femåriga Liv som gillar cupcakes och dinosaurier. ”En dag blev min mamma sjuk”, skriver Liv, och i kommande bildrutor ser man hur mamman tappar håret och ligger och kräks i en hink i sängen.
Böckerna har flera saker gemensamt. De har ingen allvetande berättare, utan är skrivna i jag-form, vilket förstärker identifikationen med barnet. I båda böckerna är det en förälder som dör eller blir sjuk, medan den andra föräldern förpassas till berättelsens periferi.
I ”Kära döden” blir mamman som ett ägg: vit och omsluten av ett hårt skal. I ”Mammas liv” syns pappan bara till vid middagsbordet. Barnen förlorar en förälder till döden och en till sorgen, vilket gör dem helt ensamma med sina känslor.
Även Ann-Marie Ljungbergs ungdomsroman ”Maja & döden” är skriven i jag-form. Skillnaden ligger i att det här är barnet som är sjukt. Berättare är Maja, 13 år, som skriver dagbok från avdelning 621 på Östra sjukhuset i Göteborg. Medan hennes klasskamrater pluggar glosor i skolan får hon lära sig ord som ”cytostatikan”. Hon har leukemi.
”Maja & döden” är en fiktiv berättelse. Men den är utformad som en modern patografi, en självbiografisk skildring av sjukdom och död. Det vill säga, det är inte läkarens synpunkter som är det viktiga, utan den sjukas subjektiva upplevelser av sjukdomen. I den här boken är läkaren Martin den mest skissartade av alla gestalter. Han muttrar bara ”ja” och ”jaha” när han kommer in i Majas rum.
Desto mer skarp i konturerna är Evalena. En rätt så burdus extraresurs vars uppgift är att avlasta Majas mamma när hon inte kan vara på sjukhuset. Evalena och Maja munhuggs och stör sig på varandra, men sakta växer en förtrolig relation fram.
Mamman är den som lindar in orden, som inte riktigt förmår prata om sjukdomen: ”Mamma tror fortfarande att vi bara ska kunna åka hem när som helst. Typ att jag plötsligt bara ska vara bra när jag vaknar en morgon och vi bara kan packa ner grejerna och åka hem”, skriver Maja.
Medan Evalena är den osentimentala sanningssägaren: ”Det ser inte så ljust ut för dig, sötnos.”
Hur pratar man egentligen med barn om döden? Hur bär man sig åt? Det var en fråga som många i publiken – flera med egna erfarenheter av barn som har dött eller varit svårt sjuka – ville ha svar på under samtalet på stadsteatern i måndags. Ärlighet och öppenhet, var Lars H Gustafssons bästa råd.
I ”Kära döden” finns en tydligt uppfordrande bildruta. Flickan som har förlorat sin pappa försöker prata med några vuxna. Men de har plåster för munnen, eller ansiktet bortvänt. ”Jag vill fråga om döden, jag vill att någon ska förklara för mig. Men alla vuxna verkar vilja prata om annat när jag frågar.”
Det värsta man kan göra är att ljuga, att ingjuta falska förhoppningar eller göra mammas eller pappas självmord till en hjärtinfarkt. Om man är famlande så är det i så fall bättre att famla tillsammans med barnen, sa Lars H Gustafsson.
Treåringen som jag känner har självklart inte förstått vad döden innebär riktigt ännu. När man berättar om någon man känner som är död brukar han skina upp i ett leende. Men att ett barn inte greppar hela vidden av döden är inte ett argument för att inte prata om den.
Lars H Gustafsson, som under sina sista år som praktiserande barnläkare skrev ut fler böcker än läkemedel, sa att en pjäs eller bok är en bra utgångspunkt.
Det fina med ”Lilla döden hälsar på” är att Döden är en person och genomgår en karaktärsutveckling. Det är först när hon träffar Elsewise som hon lever upp: ”Aldrig hade Döden känt sig så levande.”
Trots att Döden har de klassiska attributen svart kåpa och lie (som dock är borttagen i pjäsen) så framstår hon i slutet inte som fullt lika skrämmande, om än lika ofrånkomlig.
Gå till toppen