Om inte annat hade det gett mig lite gemensamma referensramar med andra i min generation.

Emellanåt - eftersom jag var en sömnig tonåring - gled jag längre ner på golvet och somnade, med gitarren på magen och huvudet in under sängen medan John Lee Hooker mumlade och sjöng om den stora översvämningen i Tupelo, Mississippi i april 1936.

Jag har ofta undrat varför det kändes så angeläget för mig då att lyssna på femtio år gammal musik, från en annan värld, från ett samhälle jag inte förstod eller levt i. Å andra sidan: om något talar till en så gör det ju det. Inget att göra åt. I min värld kommer alltid Mahalia Jackson att vara en viktigare artist än … Metallica. Eller Beatles.

Med åren har min musiksmak breddats. Jag lyssnar numera med nöje på storbandsjazz från 1950-talet, bebop och i viss mån även gammal reggae. Så länge artisterna är svarta och det gått minst fyrtio år sedan musiken skapades är jag på, kan man väl säga.

Emellanåt har jag skämts för min musiksmak. Få eller inga musikgenrer har förvanskats och misshandlats som blues. En armada av vita snubbar med elgitarrer har förvandlat en flytande, vokal, subtil musik till ett statiskt gitarronanerande.

I valet mellan att säga "jag lyssnar på blues" och se hur människors associationer går till Stevie Ray Vaughan eller Gary Moore eller hålla käften om min musiksmak valde jag det senare. Blues är helt enkelt världens djupaste, coolaste och starkaste musik - som lyckats få ryktet om sig att vara den precisa motsatsen, sönderkramad av legioner av vita medelålders snubbar med fräcka hattar och solglasögon inomhus.

Hur blev det så här?

Jag har ett par teorier. Men vi börjar någon annanstans: nämligen i ett villakök i Bunkeflostrand, en regnig onsdag i oktober.

Gitarristen spelar med ett rör på vänster lillfinger, vilket skapar en säregen vinande, ylande ton, samtidigt som den öppna stämningen kan användas för rytmiska markeringar.

Steve Grahn sätter upp ena foten på köksstolen och börjar spela. Fraserna som Son House lånade av Charley Patton fyller köket. Det skramlar om kaffekopparna.

- Jag fick en stroke för tolv år sedan, berättar Steve Grahn. Allt försvann. Alla krångliga ackord jag kunde, en massa texter jag haft i huvudet. Men det som fanns kvar var bluesen. Så det är det jag spelar nu, säger han.

Steve Grahn fick sin första bluesdos som tolvåring hemma i Malmö. Han fixade en egen kortvågsmottagare och lyckades ta in Radio Luxemburg. Där hörde han Muddy Waters "Mannish Boy".

- Jag tyckte det var den fräckaste musik jag någonsin hört. Och det tycker jag fortfarande.

De senaste åren har Steve Grahn framträtt flitigt med akustisk blues på klubbar och festivaler i hela Sverige. Han är också ordförande i den svensk-danska Malmö Copenhagen Blues Connexion som håller i bluestältet på Malmöfestivalen.

- Bluesen är ju en skenbart enkel musik. Vilket väl är anledningen till att det finns så mycket eländigt dålig blues.

Med långa gitarrsolon?

- Långa gitarrsolon, jag hatar det.

Nu ser han sig som en bevarare av en tradition, som en del i ett arbete med att få den ursprungliga bluesen att överleva.

- Jag vet inte. Jag har försökt lära mig så mycket om den tiden och kulturen, försökt förstå musiken och hitta rätt känsla. Nu skriver jag också egna låtar och då handlar texterna bara om sådant jag själv upplevt, säger Steve Grahn.

- Du måste lägga till något eget. En känsla. Det är bara så man kan spela en låt med ett ackord i åtta minuter och göra det intressant hela vägen.

***

Medborgarhuset i Eslöv ligger 7713 kilometer från Clarksdale, Mississippi. Hans Asplunds berömda, påkostade folkpalats i marmor, snickerier, mässing och glas är också något helt annat än Theresas Lounge på 4801 S Indiana Avenue i Chicago. I foajén stojar en mellanstadieklass som varit på teaterföreställning.

Men så dyker Ralph Svensson upp. Mr Blueslöv, om man så vill. Han är trummis, yrkesmusiker sedan mitten av 1970-talet och sedan 2007 också anställd av kommunen för att hålla reda på verksamheten i medborgarhuset.

- Det finns för många bluespoliser. Eller jazzpoliser. Folk som letar efter en trygg ljudbild, ett sound där inget bråkar eller sticker ut. För funkar inte det, då kan man lika gärna spela "Leende guldbruna ögon", säger han.

Visst finns det en bild av vad blues ska vara. En svart, fattig snubbe som sitter på en veranda och plinkar på en ostämd gitarr. Den bilden sitter djupt.

- Sen träffar man amerikanska musiker som inte alls tänker så. Som blandar soul, gospel, Hendrixrock. Kanske är det en utmaning för en del i publiken, åtminstone i början. Men är det bra så är det.

- Blues har alltid handlat om att förmedla känslor. Det är nog det viktigaste. Känslor och livserfarenhet. Det är det som förenar.

Jag lyssnar på Ralph Svensson och funderar över det här med bluespoliser. Min inre bluespolis är nog både envis och kategorisk, tänker jag. Och kanske fördomsfull och trångsynt. När Ralph Svensson nu arrangerar sin femtonde bluesfestival i Eslöv är det kvaliteten, blandningen, de olika sätten att spela blues som gör honom glad.

- Vi har en ung tjej, Joanne Shaw Taylor, som gör Jimi Hendrix-grejen. Lisa Lystam är en svensk sångerska som också är bra, Joe Filisko och Eric Noden från Chicago, Marc Breitfelder och Georg Schroeter från Tyskland. Och själv ska jag spela med Lars Jansson och Pierre Swärd, berättar Ralph Svensson.

****

Kanske man skulle åka till Eslöv ändå, tänker jag, när vi åker därifrån. Det finns massa fin musik att upptäcka, bara jag gör upp med min trångsynthet. Och är det inte en form av omvänd rasism att anse att bara svarta amerikaner kan spela riktig blues?

Jo. Det är som att slå fast att svarta amerikaner inte skulle kunna bli likvärdiga uttolkare av barockmusik, svensk folkmusik eller franska chansoner. Klart de kan.

Så jag kollar in klipp med festivalens artister på Youtube och lyssnar på Spotify. Jag gillar svenska Big Bag of Blues bäst. Mindre gitarrorgier, mer sång. De gör Elmore James klassiska "It Hurts Me Too" fint. Alla gitarrlicks sitter där de ska, som delar i en ensemble snarare än solofilande. Oklanderligt.

Sen går jag förstås vidare och lyssnar på den mest kända versionen av samma låt, Elmore James inspelning från 1957. James röst är som en svetslåga över tre blytunga ackord, det är något där inne som bara måste ut, en rå smärta.

Plötsligt tror jag på orden: ångesten och sorgen över att se någon man älskar bli illa behandlad utan att själv kunna göra något åt det. Och jag tror på orden när jag hör Freddie King, Tampa Red och Hound Dog Taylor göra samma låt - medan Eric Claptons, John Mayalls eller Rolling Stones versioner känns fullständigt överflödiga.

Vad handlar det här om? Hur mycket bättre än Big Bag of Blues från Halmstad är egentligen Elmore James från Richland, Holmes County, Mississippi?

Kanske projicerar jaga bara min egen nostalgisk-romantiska uppfattning om svarta musiker på musiken, ger den en laddning, konstruerar den som äkta och genuin. Så är det nog.

Å andra sidan kan det vara så enkelt som att musik som är din egen, som skapats och spelats i ditt sociala sammanhang, i din kultur och ett språk som är artistens eget, kan framföras med större innerlighet och bära djupare känslor. Det är lika sannolikt.

****

Den vita blicken på den svarta musikhistorien är ett centralt tema i en av de bästa musikböcker jag läst, Elijah Walds "Escaping the Delta. Robert Johnson and the Invention of the Blues" (2004).

Författaren driver övertygande tesen att det vi betraktar som blues idag bara är ett snävt utsnitt av den svarta musikhistorien - nämligen just det utsnitt som passade med de romantiska föreställningar om svart musik som bars av den vita amerikanska medelklass som upptäckte (i ungefär samma mening som Columbus upptäckte Amerika) bluesen i början av 1960-talet.

Suget efter det gammalmodiga var så starkt att till och med ledande elektrifierade Chicagomusiker som Muddy Waters valde att spela in akustiskt: plattan kallades "Folksinger".

Genom den vita blicken på blueshistorien skapades en värdehierarki, en skala av äkthet. I den är Elmore James alltid mer autentisk än Louis Jordan, Son House alltid en viktigare artist än Mamie Smith.

Diskussionen om äkta och fejk är förstås inte unik för bluesen. Men medan svensk jazz, svensk punk och svensk hiphop självklart räknas som egna konstnärliga genrer dras bluesen fortfarande med ett äkthetsproblem.

****

Strunt i det, kanske ni säger. Det är ju bara musik. Lyssna, lira och var glad?

Visst. Men om man älskar en viss musik, konst eller litteratur, om den betyder något för en, så vill i alla fall jag försöka förstå varför. Det är att ta kulturen (och sig själv) på allvar.

Jag hade alla de här tankarna i huvudet när jag i februari 2009 åkte till Chicago. Egentligen var det i ett annat ärende, men jag tänkte förstås passa på att se lite av staden, bluesens huvudstad. Vad som nu finns kvar, ska sägas. Så gott som alla stora bluesmusiker är borta, döda sedan decennier. Det var ett halvsekel sedan blues utgjorde party- och dansmusik hos stans svarta arbetarklass. En handfull svarta musiker spelar visserligen fortfarande blues: allt som oftast en tröstlös radda framföranden av "Sweet Home Chicago" för vita, medelålders turister.

Men Rosa's Lounge skulle ändå vara okej, läste jag. Visserligen inte beläget på South Side ändå ett riktigt bluesställe. Jag tog taxi genom det osannolikt utbredda stadslandskapet och landade framför en medfaren kåk. Billy Branch skulle spela: 58 år gammal tillhör han de yngre och mer aktiva bluesmusikerna i staden.

Jag minns att jag tänkte "hoppas det är svarta musiker som kompar". Det var det också - åtminstone till en början. De fyra-fem musikerna på scen var också de enda svarta i lokalen: alla vi andra var vita, de flesta turister liksom jag själv. Att barens ägare förstått vad publiken efterfrågade var tydligt - lokalen hade nogsamt fått förfalla, trägolvet slitits ned och väggarna täckts med gamla affischer.

Ändå kändes det fräckt: jag var i Chicago, jag lyssnade på blues, tammefan!

Så, i andra set, var det dags för en gästartist. En tjej med asiatiska rötter bjöds upp för att spela långa solon på altsaxofon. Hon gav järnet, det ska sägas, men för mig var förstås kvällen förstörd. Illusionen om att uppleva något äkta som bortblåst. Jag skäms när jag skriver det: men för mig kan asiatiska studentskor aldrig bli trovärdiga uttolkare av Chicagoblues. Det går bara inte.

Jag stack från Rosa's Lounge i mitten av andra set. Snart skulle förmodligen "Mustang Sally" komma och kanske "Sweet Home Chicago" också. Bäst att ta betäckning.

***'

Jag återberättar historien från Chicago för Svante Sjöblom, när vi träffas hemma i hans hus i Klagstorp. Regnet vräker ner över den skånska slätten, det är tyst och stilla i den gamla lanthandeln där han bor tillsammans med sin sambo och där han också har sitt möbelsnickeri.

- Det har jag funderat mycket på, säger han med eftertryck när jag redogör för min förvirring kring bluesens tunga barlast av äkthet, hudfärg, autenticitet och imitation.

- I början när jag skulle ut och spela var jag nervös för just det. Men hur kan man välja vad man gillar? Dessutom passar blues mig, passar min röst. Sen undrar jag om inte musiken också formar en fysiskt på något sätt, säger han.

Synpunkterna och kommentarerna har också varit många. "Du låter som en stor svart man från Södern", har Svante Sjöblom fått höra. Eller så har han fått goda råd om hur han borde göra för att det ska låta ännu mer äkta i bluespolisernas öron, alternativt fått veta att han låter som den eller den.

Efter sin första platta fick han kritik för att hans sång innehöll manér, att han bara härmade.

- I viss mån kan jag förstå kritiken när jag hör skivan idag. Men hur gör man när man lär sig en ny kultur, en ny musikstil? Man härmar. Man kopierar. Hur ska man annars göra?

Tidvis har det blivit lite för mycket synpunkter om hans blues.

- Det är väl också en av anledningarna till att jag är lite trött på att spela renodlad blues just nu. Det kommer alltid att vara mina musikaliska rötter, men jag känner mig mer fri om jag spelar mina egna låtar. På så sätt är jag nog på väg bort från bluesen just nu, säger han.

Vi går ut i vardagsrummet. Svante Sjöblom plockar upp en gitarr han fått efter sin farmor - precis som Steve Grahns en sliten gammal svensk Levin. Han trär slideröret på lillfingret och börjar försiktigt spela, av alla låtar, Tampa Reds och Elmore James "It Hurts Me Too".

- Det är så den här musiken ska upplevas, säger han. Direkt, nära och akustiskt.

Funderingarna över om att ha rätt att ägna sig åt denna gamla, emotionella och besynnerliga musik och huruvida man är äkta eller ej har med tiden sjunkit undan.

- Blues handlar om att förmedla känslor. Och är det något jag lärt mig efter att ha gjort alla de här spelningarna så är det att gå direkt på känslan i just den låten. Det är det som avgör.

 

Idag, lördag, pågår Eslövs femtonde bluesfestival. På Medborgarhuset spelar Berga Blues, Lisa Lystam Family Band, Marcus Svensson Duo, Ralph & The Big Bang Group med Pierre Swärd och Lars Jansson, Delta Blues Band och Joanne Shaw Taylor.

Programmet börjar kl 18.