Kultur & Nöjen

Nu kan Bruno K Öijer njuta av skrivandet

Bruno K Öijer har fyllt 62, släppt en ny, hyllad diktsamling och gett sig ut på vägarna igen med sitt lyriska trollspö. Nu kommer han till Lund och Malmö.

– Min samhälls- och civilisationskritik är ett inre raseri som växer, som måste få utlopp. Att formulera det växande raseriet har varit en konstant i hela mitt författarskap, säger Bruno K Öijer.Bild: Lars Pehrson
– Kan vi få champagne? Mousserande vin då?
Bruno K Öijer står i ett litet, runt, ornamenterat rum, i kostym och med en elektrisk cigarett i handen. Svaret från förlagets representant blir nej.
En liten lapp från en lyckokaka jag nyss åt ramlar ut ur min väska när vi har satt oss ned. Det står ”Age is just another word for experience” på den. Det var ju passande, säger jag. Bruno K instämmer artigt.
Det är kanske inte just vid intervjun med sina tonårs svårmodige favoritpoet man ska tappa lyckokakelappar och sedan ha glömt batterierna till diktafonen. Men Bruno är vänlig och uppmärksam. Vi börjar prata om vår gemensamma uppväxtstad.
– Linköping går inte att känna igen idag. Det har blivit en mycket bättre stad jämfört med när jag växte upp på grund av den invandrarkultur som har etablerat sig. Samtidigt har det blivit en ekonomiskt välbärgad stad, och baksidan av det är klyftorna.
Bruno K Öijer växte upp i en liten lägenhet på Badhusgatan med sin mamma och sina bröder. När han var två år tog hans pappa sitt liv. I dikten ”Höljt i Dunkel” i den nya samlingen ”Och natten viskade Annabel Lee” skriver han för första gången om det, och om ovissheten kring varför.
– Jag var två år och han var 34. Där kan man ju snacka om sår. Du undrar hela tiden vad fan det handlade om, men du får inget svar. Jag har inte tidigare nämnt min pappas öde, men här försvarar det sin plats. Det är en kort dikt, men definitiv.
vissa saker
går inte att bortse ifrån
som att jag var hans son
och att han tog sitt liv
Temat frånvarande fäder återkommer på flera ställen i boken. Det gör också kvinnorna som blir kvar.
– Jag hade en ensamstående mamma som jobbade och slet ut sig för att jag och mina bröder skulle kunna äta oss mätta. Hon hade olika jobb, bland annat i en klädaffär och som sjuksköterska, och arbetade nattskift när vi var små. Jag hade en känsla av att hon aldrig sov. Vi förstod varandra väldigt bra och hon hade en konstnärlig ådra. Hon borde ha hamnat i Stockholm och sökt till konstakademin, men det fanns ingen tanke på det i den miljö där jag växte upp, säger han, och fortsätter:
– Jag har alltid avskytt patriarkatet och gubbväldet. Det känner jag ett enormt hat emot.
Bruno K Öijer säger att han växte upp i ett ”krigartillstånd mot omgivningen”, vilket gjorde att han blev poet.
1972 upptogs han i redaktionen för det anarkistiska undergroundfanzinet Guru Papers som trycktes upp på stencilmaskiner på olika gymnasieskolor i Linköping och spreds ”på rullande tåg och i telefonkiosker”.
1973 publicerades debuten ”Sång för anarkismen” och Öijer etablerades som avantgardepoet, rockstjärnemässig, ständigt släpandes på epitetet outsider. Sedan dess har hans litterära stil förändrats, språket blivit klart som rent vatten. Outsider är aldrig något han försökt vara.
– Jag har ändrat min poetik sedan 70-talssamlingarna, då skrev jag lätt surrealistiskt. Nu vill jag skriva så att även en femåring kan förstå dikterna. Att ge uttryck för magi och väsentliga saker på ett enkelt språk är något av det svåraste som finns.
Det har gått sex år sedan den förra boken ”Svart som silver”. Det tar tid att läka såren efter varje diktsamling, minst ett år, säger Öijer.
– Sedan är det som om någonting byggs upp, en våg blir till en svallvåg, nu fan måste jag försöka sätta mig ner och skriva en ny bok. Det är ett inre pockande behov av att föda fram något nytt. Jag sätter mig vid det vita pappret och ser vad som händer.
– Och först händer det ingenting, men som tur är finns det diamanter kvar i kolgruvan. Bara jag får ur mig en text så kommer en störtflod, 2–3 dikter per dygn. Sedan är det upp till mig att säga: Nu får det vara nog. Den här gången tog det mig ett år att skriva boken och jag umgicks med den varje dag.
Är det ansträngande?
– Ja. Fast för mig är det en enorm glädje när jag får med mig det jag ville uttrycka till slut. Jag är en skönhetstörstande människa. Jag jobbar mycket med hur en dikt ser ut, och eftersom jag inte använder skiljetecken måste den falla i en naturlig läsrytm över sidan, som ett vattenfall. När en dikt är klar känner jag det i kroppen. Nu har jag besegrat den, den kan inte bli bättre. Det är en ångest som släpper.
Har skrivandet blivit mer njutbart för dig i takt med att du har blivit äldre?
– Den här gången hade jag en rätt stor glädje när jag skrev, på grund av att jag äntligen fick in vissa texter som inte har fått plats tidigare.
Det handlar om texter med namngivna huvudpersoner som Crazy Horse och Hank Williams och den avslutande långa dikten ”Alla var där”, som låter en lång rad av Öijers litterära förebilder som Camus, Whitman, Dickinson, Baudelaire, Keats och Shelley, mötas på ett Pariscafé.
– Men jag måste vara både domare och jury själv. Det kan ju bli så att vad jag än skriver publiceras trots att det är dåligt. Jag hoppas att jag slipper hamna i den situationen.
Att skriva diktsamlingar räcker inte om man vill nå ut med sin poesi, enligt Bruno K Öijer. Det är därför han turnerar med föreställningar där han trollbinder publiken med sin säregna, intensiva och rytmiska läsning. Han beskriver mötet med publiken som elektriskt laddat.
– Jag framför lite mer än 50 dikter på scen, utan någon speciell rekvisita. Det krävs en enorm koncentration innan och efteråt är jag egentligen totalt utpumpad, samtidigt som jag sprutar av energi. Då behöver jag varva ner på något sätt. Det vet ju alla som står på scenen.
Är det många i din publik som hör av sig till dig?
– Ja, men de får ju inte tag i mig. Jag har ju hemliga telefonnummer och adresser. Men de skickar brev och meddelanden genom förlaget och i möjligaste mån försöker jag svara. De får mig att inse vilken enorm betydelse poesi har i människors liv. Människans eviga okränkbarhet måste återerövras i varje stund.
Liksom ”Svart som silver” kan man läsa ”Och natten viskade Annabel Lee” som en uppgörelse med arbetslinjesamhället. Och såväl politikerna som kungahuset får sina beskärda delar av välformulerade nålstick.
Politisk plakatpoesi, däremot, har han hatat i hela sitt skrivande liv, ända sedan 70-talet då han ville göra uppror mot ett tillrättalagt kulturklimat.
– Plakatpoesin är totalt död, den överlever inte. Det är bättre att skriva politiska artiklar i så fall. Det dödar ju totalt den magiska dimensionen i lyriken. Och det värsta jag vet är när poesitraditioner etablerar sig på kultursidorna, för fram sina egna adepter och pissar på alla andra.
Poesin är ett tillstånd av yttersta frihet där alla riktningar måste finnas, säger Bruno K Öijer. Och det bästa sätt vi har att uttrycka vad människan är för något.
– Bara det att det handlar om människor som mysterier är egentligen ett väldigt revolutionärt vapen. Jämför med det politiska språkbruket under det här valåret. Man undrar vad de fyrkantiga politikerna har upplevt egentligen. Har de aldrig upplevt sorg? Vet de inte att vi alla kommer att dö?

Bruno K Öijer

Född: 1951 i Linköping.
Bor i Stockholm, ”ungefär ett halvår i taget”, samt på landet.
Aktuell med sin tolfte diktsamling ”Och natten viskade Annabel Lee”.
Hette fram till 1999 Kenneth Bruno Öijer, numera Keats Bruno Öijer.
Uppträder på Palladium i Malmö på tisdag den 28 oktober, insläpp kl 18 och på Stadsteatern i Lund på torsdag den 30 oktober, insläpp kl 19.
Gå till toppen