Slaget vid Dybbøl 1864 är den avgörande händelsen i Danmarks moderna historia.

I allt vad vi tänker och gör ljuder ekot av kanonsalvorna på Dybbøl. Myten om vår nationalkaraktär – ett oskuldsfullt, anspråkslöst, på en och samma gång pragmatiskt och moraliskt överlägset folk – skapas på ruinerna av de sönderskjutna skansarna. Danskarnas självbild är inte något annat än ett uttryck för ett 150-årigt kollektivt posttraumatiskt stressyndrom.

Man kan berätta historien om Dybbøl på två sätt. Båda varianterna inbegriper ordet våldtäkt.

I version nummer ett är det den auktoritära preussiska övermakten söder om gränsen som våldtar en oskyldig lilleputtnation. Det är den nappflaska vi har sugit på i alla år. Vi har gjort den för att vi behöver den och för att vi har ett korrupt och inkompetent historikerskrå som likt en bockande servil kypare serverar oss de lögner vi valt ut som favoriträtter på nationalismen meny.

Också i version nummer två blir det danska folket våldtaget. Men här av sina egna monumentalt okunniga, maniskt världsfrånvända ledare som knappt hade kunnat driva en speceributik utan att stå på öronen, men i gengäld kände sig kallade av historien att leda en nation mot undergången.

Version nummer två har vi känt till sedan journalisten Tom Buk-Swienty 2008 gav ut sitt epokgörande verk ”Slagtebænk Dybbøl”. Boken blev en välförtjänt succé, men kommer knappast att förändra danskarnas självbild. Till det ändamålet är Buk-Swientys bok för obekväm.

Lyckligtvis är det den obekväma versionen av historien som regissören Ole Bornedal har lagt till grund för sin tv-serie om Danmarks traumaår, ”1864”. Och det till den milda grad! För några år sedan avbröt borgerligheten den kulturkamp de själv hittat på, förmodligen i tron att den var vunnen. Här kommer nu en välriktad knytnäve i retur och där står högern med knäckt näsa.

Söndagarna kommer att vara förstörda för den tidigare folketingsledamoten för Dansk Folkeparti Søren Krarup som i dessa dagar gapskrattar åt de syriska flyktingarnas lidande. Och det skulle verkligen inte förvåna en om hans dotter, yttrandefrihetsaktivisten och ledamoten i Danmarks Radios styrelse Katrine Winkel Holm, kastade sig på telefonen med svavelosande uppsägningshot riktade mot alla ansvariga programredaktörer.

Bara det borde vara tillräckligt för att ge Ole Bornedal ett riddarkors.

När en ny nattsvart högerregering, som vad gäller inkompetens och nationalistisk ruttenhet kan mäta sig med kringsmånglarna från 1864, kommer till makten efter nästa val måste regissören nog vara beredd på att bli berövad sitt uppehållstillstånd och tvingas ställa sig i asylkön om han någonsin igen skulle drista sig till att göra offentligfinansierad film. Du är en dead man walking, Ole Bornedal!

Det första avsnittet av serien utspelar sig 1851 och i avsnitt nummer två har vi hoppat tolv år framåt i tiden, till året före krigets utbrott. Bornedal tecknar ett brett porträtt av ett land som, trots den nya grundlagen 1849 och övergången från envälde till konstitutionell monarki, befinner sig i ett halvfeodalt tillstånd med ett bondestånd som fortfarande sitter fast i allmogens underdånighet, ett arrogant och självmedvetet godsägarstånd och en härskande Köpenhamnselit utan någon som helst verklighetskontakt.

Delar av gestaltningen fungerar, andra gör det inte. Dialogen är ibland odanskt välformulerad, ibland för litterärt konstruerad. Det gäller i synnerhet berättarrösten, godsförvaltardottern Inge, vars minnen leder oss genom historien.

Det råder segerstämning i Danmark 1851, efter det dansk-tyska treårskriget i Slesvig- Holstein. Danmark vann, men krigets pris låter sig redan skönjas. Bonden vänder hem till godset med ett sår som inte läker och till sist lägger honom i en för tidig grav. Hans söner, Peter och Laust, prepareras redan till kanonföda i nästa krig, då längtan bort får dem att naivt anmäla sig som frivilliga i armén.

Godsägarsonen Didrik har ärr på själen efter att ha kommit döden för nära. Han är förtvivlad och oförstådd av sin patriarkale far, men utvecklar sig sedan på ett inte helt övertygande sätt till en entydig våldsam psykopat som legitimerar sina övergrepp med nietzscheanska övermänniskofantasier. Hans far, godsägaren, framstår däremot som en klippa av orubblig rättskänsla.

Biskop Monrad är mannen som i egenskap av statsminister till sist för oss in i det fatala kriget. I Nicholas Bros gestalt är han ett darrande nervknippe som fruktar sin egen nedärvda galenskap, men ännu inte har fått grepp om de formidabla retoriska talanger som hans nationalliberala partivänner vill ställa i krigshetsens tjänst. Han väcks till sin mission när han på Det kongelige teater ser den danska scenens okrönta drottning, en demonisk Johanne Louise Heiberg i rollen som Lady Macbeth. Det blir hon som sedan, som en annan spinndoktor, lär honom hur han ska utnyttja sina talargåvor när hon introducerar honom för hans egna farligt ohanterliga lidelser.

Scenen när hon på nakna fötter och med uppslitsade kjolar trampar runt på hans feta bröstkorg samtidigt som han skriker ut sina nationalistiska krigsfraser är en sublimt svidande höjdpunkt, inte bara i sin demaskering av en människa i manipulationens våld utan också som en karikerat uttryck för nationalismens galenskap. Det är alltid de sårbara som slutar som fanatiker.

Kontrasten är scenerna med den tyske rikskanslern Otto von Bismarck, Danmarks formidable motståndare i kriget 1864; en cynisk, kyligt analyserande intelligens som framstår som nästan sympatisk när han ställs i kontrast mot det löjeväckande danska storhetsvansinnet. Så danskarna tror att det är ett utvalt folk, säger han med ett iskallt leende. Han har hittat den danska akilleshälen, men orden är ju också nästan ett ordagrant citat från den nazistiska propagandan bara 70 år senare. Det är nog seriens mest hårdföra provokation. När det kommer till kärnan är den danska och tyska nationalismen inte så olika varandra. De har övermodet och den rasistiska självöverskattningen gemensamt.

Man kan alltid diskutera om en skildring av en historisk period ska avstå från referenser till nutiden. Bornedal har valt att blanda korten. Här finns inte bara en ramberättelse som helt uppenbart hänvisar till kriget i Afghanistan. Det förflutnas människor uttrycker sig också då och då med nutidens politiska fraser, som om de vore våra samtida. Romer söker arbete på godset och det är tydligt att de är ersättare för dagens invandrare.

Upplyftande är scenen när romerna vid en höstfest spelar tillsammans med danska musikanter och byter melodier och en av främlingarna plötsligt trollar fram folkvisan ”Marken er mejet” på sin klarinett. Men oftast är parallellerna dystra, så som det också ska vara när det handlar om danskarnas ingrodda skepsis mot främlingar. Godsägarsonen Didrik är redan en nudansk främlingshatare i full blomning.

Johanne Louise Heiberg gör några intressanta reflektioner kring konstens möjligheter att gripa in i sin tid. Själv lyckas hon när hon väcker de slumrande instinkterna i den annars kraftlöse biskop Monrad, med fatala följder för den danska historien.

Om det också lyckas för Ole Bornedal återstår att se. Han har i alla fall gjort ett ärligt, modigt och inte minst skoningslöst försök. Alla danskar känner sig som ägare till Danmarks Radios stora söndagsserier och ”1864” kommer inte att lämna någon oberörd, oavsett om han eller hon nu blir upprörd eller uppmuntrad. Det är i sig själv en stor prestation som inte kan rosas nog.

Seriens aktualitet understryks av att den hade premiär samma vecka som Danmark kastade sig ut i sitt fjärde huvudlösa krig på tolv år.

Den 18 april 1864 besegrades de danska styrkorna vid det blodiga slaget om Dybbøls skansar vid Sønderborg. Slaget var avgörande i det dansk-tyska kriget, och ledde till att Danmark förlorade stora områden i nuvarande Tyskland.

TV-serien ”1864” är en av Danmarks Radios största och dyraste dramasatsningar någonsin. Ett stort antal kända danska skådespelare medverkar. Det tredje avsnittet av åtta går idag klockan 20 på DR 1. Söndagsserien är en institution i Danmark, balnd tidigare produktioner märks "Matador", "Krönikan" och "Borgen". Svenska TV 4 planerar att så småningom visa ”1864”.