Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Anne-Marie Pålsson: ”Vad hindrar oss från att ge mera makt åt väljarna?”

Arbetet med att utse Fredrik Reinfeldts efterträdare som partiordförande är i full gång. Hur processen ser ut från insidan är det dock bara få noga utvalda som vet. Bristen på öppenhet är nu inte unik för Moderaterna utan så här ser spelet ut i alla svenska partier – mer eller mindre.
Och så har det sett ut sedan urminnes tider utan att någon på allvar ifrågasatt att partimedlemmarna, i ett land som ser sig som ett demokratiskt föredöme, inte kan påverka valet av sin ledare.
Men marginaliseringen av medlemmarna sträcker sig längre än så. I själva verket är det legio bland de svenska partierna att alla företrädare utses inom en liten krets som ibland kallas valberedning, ibland nomineringskommitté, ibland något annat. Oavsett namn är syftet detsamma: att hålla fotfolket borta och kontrollera processen så att bara "rätt" personer kan komma ifråga för ett uppdrag.
Så kopplar eliterna ett järngrepp om sina partier. Med denna njugga syn på medlemmarnas omdöme och åsikter är det inte konstigt att partierna blir allt mindre. Varför använda sin dyrbara tid åt politiskt arbete på gräsrotsnivå när man inte ens får vara med och bestämma vem som ska representera en i de beslutande församlingarna, resonerar väl de flesta.
Annat är det i demokratins högborg USA. Där utses partiets kandidater i direkta val – primärval – öppna för alla som säger sig sympatisera med partiet i fråga. Detta gäller inte bara presidentkandidaten utan även dem som kandiderar till exempelvis kongressen och posten som guvernör.
Ofoget att marginalisera väljarna i den svenska demokratin gäller även politikens innehåll. Vårt demokratiska inflytande är begränsat till att en gång vart fjärde år lägga vår röst på ett parti. Men exakt vad vi röstar på vet vi inte, annat än i de få frågor som debatterats i valrörelsen. Hur partierna kommer att ställa sig i de nya frågorna som dyker upp under mandatperioden är höljt i dunkel.
Inte heller kan de valda företrädarna hindras från att besluta tvärtemot väljarnas uppfattning. Och någon möjlighet att i efterhand överpröva beslut gives icke i den svenska modellen. Det vore ett brott mot den representativa demokratin, enligt systemets försvarare.
I ett land som Schweiz ser man helt annorlunda på detta. Där kan väljarna ändra beslut som fattats i deras parlament. Det sker i en folkomröstning som folket tagit initiativ till – inte de valda politikerna. För att utlösa detta räcker att ett visst antal namnunderskrifter samlats ihop.
Schweizarna förklarar sig mycket nöjda med denna ordning. Den vitaliserar demokratin och tyglar de folkvaldas möjlighet att rösta efter vad som passar dem och inte väljarna.
Hur uppfriskande för det politiska samtalet hade det inte varit om vi haft mer av det amerikanska och schweiziska tänkandet i Sverige! Men vad hindrar oss från att göra som de, det vill säga ge mera makt åt väljarna?

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen