Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Lyft på löven - livet finns där ute

Någon gång på högstadiet skrev jag en underlig liten uppsats. I den åker en pojke och hans farfar på en utflykt. De sitter tysta intill varandra på en vagn, bakom en arbetshäst. Långt in i granskogen går turen, innan de stannar någonstans och sätter sig på en trave timmer för att dricka sin varma choklad.
Först här säger någon något. Det är farfar som tar till orda:
”Det är mysigt med långa sportsändningar”, säger han.
Sedan är uppsatsen slut.
Texten kommer tillbaka till mig då och då. Vad ville jag ha sagt? Det verkar som att jag bara ville fylla en scen med så mycket trivsel och trygghet jag kunde. Häst och vagn, choklad, umgänge över generationsgränser, sport på tv. Kanske behövde jag det just då.
Nu närmar vi oss den konstruerade trivselns verkliga högsäsong. I slutet på oktober försöker alla författa sina mysigaste manuskript.
Öppningsscenen ser likadan ut – var och en går hem till sig. Först där kan vi börja bygga upp historien. Ta på något stickat och tända många doftljus. Hälla upp en whisky. Inte tänka på ebola. Världen måste skärmas av. Bort med blöta höstlöv och islamiska staten, för nu ska jag fira höstmys med mina utvalda. Vi måste hinna hem, stänga in oss och börja skära ut mönster i en pumpa för att livet ska bli trivsamt.
Alla runtomkring oss förstärker bilden. Din livsmedelsbutik placerar ett berg av stearin alldeles innanför entrén. Redaktören för prylsidan i din veckotidning tipsar om att du kan få ljusen att brinna längre om du förvarat dem i frysen. Din matbloggare bjuder på sin bästa värmande soppa och varje konferenshotell erbjuder spapaketet som ger dig chans att ”lura hösten”.
Jag älskar den här årstiden. Naturen slutar växa, klimatet blir kravlöst. Samtidigt övermannas jag av det sorgliga i hela flyktbeteendet.
Det är som att vi ger upp om världen, om att något kul ska kunna hända därute. Med en dygnsmedeltemperatur över 15 grader kan vi dela en öl över staketet, spontandejta vilken medmänniska som helst.
Så sjunker den några grader och alla försvinner. Studsmattorna och torgen töms. En flock råkor är det enda som hörs i mitt kvarter. Jag kommer på mig själv med att se tiden som transportsträckor, till nästa chans att få tända en brasa, till nästa möjlighet att få komma hem och rigga något mysigt.
Man skulle ju istället kunna förstöra en kommunal gräsplätt med den halaste och lerigaste spontanfotbollsmatch staden skådat, ringa till en bra biståndsorganisation och fråga hur man kan hjälpa till, gå till en 4H-gård och skratta åt hur konstigt det känns att hålla ett marsvin i två kupade händer, eller bara börja småprata med en församlingsassistent från Värnamo och se vart det bär.
Men man gör det inte. För att det är höst och bara finns nedbrytningsprocesser och förruttnelse där ute.
Det känns som hög tid att lura hösten, fast inte genom att gömma sig på ett spa.
Det är dags att fälla ned luvan och våga titta rakt in i regnet.
Gå till toppen