Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Matkultur som ger balans

Fler kvinnor i franska restaurangkök.

Frågan är både känslig och relevant, och utan något enkelt svar. Vissa hävdar att det handlar om arbetstiderna, att de är svåra för kvinnor att kombinera med familjeliv. Eller att arbetet skulle vara så fysiskt krävande att kvinnor inte orkar. Sen finns det förklaringar som baserar sig på strukturella problem i övrigt i samhället, att det är ett mansdominerat yrke och att kvinnliga förebilder saknas. Alla de här förklaringarna stämmer absolut på den svenska modellen, i olika grader.
Hur ska vi kunna uppmuntra fler kvinnor att bli kockar, om nu det är syftet med diskussionen? Det är ett fantastiskt yrke, och det behövs hela tiden nya talanger. Genom att ändra arbetsrutinerna i köken? Ändra tiderna som restaurangerna serverar mat? Skapa fler kvinnliga kockar som kan agera förebilder? Genuskvotering? Ändra hela resten av samhället i övrigt? Nej, precis som alla andra så har jag ingen enkel bra lösning.
Låt mig för ett ögonblick rikta ljuset mot Frankrike, och Paris i synnerhet. Kanske inte den platsen på världskartan där svenska genusteorier, svenska jämställdhetsmodeller och de svenska kvoteringsdebatterna slagit igenom som starkast. Feminism är absolut inget som diskuteras i samma utsträckning som i Sverige. Särskilt inte i gastronomi- och restaurangvärlden, som är extremt traditionell i Frankrike.
Trots det så är de bättre köken i Paris idag välfyllda med kvinnor, öppna några köksdörrar och du kommer bli förvånad. Nej, inte bara på dessertsidan av köksbänkarna, utan även självaste kökscheferna är kvinnor. Visst, större delen av de kända franska kockarna är män, så är det. Men kvinnorna finns där som klara lysande exempel på de flesta restauranger, åtminstone i betydligt högre grad än i det feministsträvande Sverige, och de blir bara fler. Alla kockar i Frankrike får jobba extremt hårt för sin framgång, betydligt hårdare än i Sverige; köksjargongen och arbetsmoralen är världsberömt tuffare i Paris än någon annanstans.
Hur kan det då komma sig att det finns så många kvinnliga franska stjärnkockar och kvinnor på nyckelpositioner i de franska köken i allmänhet? Det finns absolut ingen fransk debatt om det, det finns inget konsensus som säger att det borde vara fler kvinnor. Det har heller aldrig funnits någon fransk anpassning för att uppmuntra fler kvinnliga kockar i köken. Man rycker istället på axlarna, struntar lite i vilket och kör på som vanligt, med uppkavlade ärmar, passionerad disciplin och obeveklig yrkesstolthet.
En förklaring av den här paradoxen är att matkulturen och respekten för gastronomi i Frankrike ligger minst femtio år före Sverige. Att intresset för mat sitter så djupt inrotat i den franska vardagen, i konversationerna, i skolbarnen, i utbildningssystemet, hos både fattiga och rika. Att matkulturen är så välutvecklad att den inte gör någon skillnad på människor, att alla förstås har samma grundförutsättningar att laga bra mat, och därmed chansen att lyckas bli respekterade inom kockyrket.

Tre exempel på franska kvinnliga superkockar

Stéphanie Le Quellec vann nyligen franska Top Chef och hennes restaurang i Paris har en Michelinstjärna.
Hotel Prince de Galles, 33 Avenue Georges V, Paris.
Ann-Sophie Pic har tre Michelinstjärnor för sin restaurang Maison Pic, som grundades av hennes gammelfarmor för 120 år sedan.
Maison Pic, 285 Avenue Victor Hugo, Valence.
Hon är fjärde generationens kock, har som högst fått två stjärnor och pendlar nu veckovis mellan sina stjärnkrogar i Paris och London.
Hélène Darroze, 4 Rue d'Assas, Paris.
Hélène Darroze, The Connaught Hotel, Carlos Place, Mayfair, London.
Gå till toppen