Inpå livet

Först som vuxen kände hon sig värd att älska

I nästan 40 år sökte Åsa Grennvall efter sina föräldrars bekräftelse och kärlek. Men en dag såg hon sin jakt utifrån. Hon släppte hoppet om sina föräldrars närhet och kände plötsligt en stor frihet.

– Det var när jag tänkte på det absurda i att mina barn skulle jaga min kärlek som jag började skratta åt mig själv och min jakt på mina föräldrars. Ett barn ska inte behöva jaga efter kärlek, det är föräldrarnas uppgift att ge.
Det säger Åsa Grennvall som nyligen ut med serieboken ”Deras ryggar luktade så gott”. En seriebok om försummelse – föräldrars försummelse av sitt barn.
I nästan hela sitt liv har hon skrapat på sina föräldrars yta för att hitta närhet, uppskattning och bekräftelse på att hon var värd att älska.
Hon fick i stället tidigt lära sig att klara sig själv. När hon försökte nå sina föräldrar och prata om hur hon kände det vände pappan henne ryggen och mamman talade snyftande om hur jobbigt hon själv hade det.
Åsa Grennvall kallar sig för Jenny i boken. En Jenny som när hon får mens tidigt får reda på att hon får köpa bindor själv. En Jenny som brister ut i otröstlig gråt hos en kompis. När mamman får höra det blir hennes reaktion: ”Men vad ska de tänka om mig?”
På ytan var hennes uppväxt som många andras. Det fanns inga tecken på att hemmet saknade närhet, omtanke och kärlek.
– Jag var ett högpresterande barn, en duktig flicka som hade bra betyg och som ofta tog hand om andra.
Men det var ingen som tog hand om henne. När Åsa Grennvall var hemma hos sina kompisar och mötte tröstande mammor, nyfikna pappor, pratsamma familjer så förstärktes den skuldkänsla hon hade för att det inte såg ut så hemma hos henne.
– Det fick mig att känna att jag inte var lika mycket värd som mina kompisar. Att det var därför jag inte fick kärlek. Men det jag såg hos andra gjorde också att jag fortsatte att hoppas. Det dröjde nästan 40 år innan jag slutade. Alla får vi höra att man inte ska ge upp hoppet, men det måste man göra ibland.
– När jag väl gjorde det och förstod att jag var älskad, inte av dem som förväntades att älska mig utan av andra. Då förstod jag också att jag inte behövde hoppas längre, jag har allt jag behöver.
Hon säger att hon inte har bearbetat sin barndom helt klart. Att hon inte har några klara svar. Men terapi, och att den hjälpte henne att skriva boken, har tagit henne ett stort steg på vägen från barnet som inte kände kärlek till att nu vara älskad.
När hon själv fick barn hämtade hon och maken hem den 70-talsgröna spjälsäng som Åsa Grennvall hade sovit i.
När den var monterad upptäckte de skrapmärken på spjälorna, märken som efter små barnnaglar.
– Det finns några klyschor som alltid dyker upp när man ska föda barn. Den ena är att då förstår man sina föräldrar och den andra är att man kommer att göra som sina föräldrar.
– Men en sak är säker. Jag har aldrig varit rädd för att jag ska bli som mina föräldrar och jag har aldrig förstått dem mindre än vad jag gjorde då.
Försummelsen som Åsa Grennvall utsattes för syntes inte utåt.
– Jag har tänkt och kan inte komma på något sätt som någon utomstående skulle ha märkt vad som hände innanför våra väggar. Tvärtom tror jag att många trodde att jag hade en idyllisk uppväxt. De såg ett väldigt kompetent vuxet barn.
Det var inte förrän hon gick i terapi som hon fick ett ord på det som hände innanför hemmets dörrar – psykisk försummelse. Själv lekte hon med orden undergrepp och översläpp.
Och funderade på om det var hon som begick övergrepp på föräldrarna när hon så envist försökte hitta in till dem. I många år kröp hon upp i deras säng och lade sig mellan dem. Något som hon förstod att de varken märkt eller kom ihåg när hennes första barn började sova i henne och makens säng och pappan sa: ”Det gjorde aldrig du!”
Åsa Grennvall hade en vuxenventil. En kvinna som hon kallar Inger i boken och som hon åkte med till och från kyrkans barntimme en gång i veckan. Korta stunder som hon längtade till och sparade berättelser till.
– Jag tror inte att hon vet vad hon betydde för mig. Men hon var en normal vuxen som ställde enkla frågor till mig, som hur jag mådde, vad jag hade gjort. Hon behandlade mig som man gör med en vuxen bekant. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på henne.
Åsa Grennvall kallar Inger sin intresseklubb, någon eller några som man kan berätta om ett kliande myggbett, men också prata om stora existentiella frågor.
När hon slutade hoppas så släppte hon också ansvaret för relationen med föräldrarna och den skuld hon kände för att de inte tyckt att hon var värd att älska.
– Skulden var en tung börda som det var väldigt skön att slippa.
Men vägen dit var lång. Under många år sökte Åsa Grennvall kärlek och bekräftelse utan att ha en gräns för vad hon kunde utsätta sig för att få det.
– Jag kunde inte sätta stopp, jag stod ut med mycket för att få känna kärlek.

Åsa Grennvall

Ålder: 41 år.
Familj: Make och barn.
Bor På den södermanländska landsbygden.
Gör: Serieboksförfattare.
Aktuell med: Boken "Deras ryggar luktade så gott".

När den som vårdar barnet aktivt eller passivt försummar att tillgodose barnets grundläggande behov uppstår omsorgssvikt.

Ur Socialstyrelsens sammanställning om barn som utsätts för övergrepp eller försummelse.

Gå till toppen