Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Fräscha ögon

Sara Danius har behållit något av barnets förundran inför omgivningen och skärper på så vis även läsarens blick, skriver Eva Ström.

Husmoderns död — och andra texter.

Author: Sara Danius. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2014.
Jag flådde en gång en ål. Hängde upp den på en krok i ett snöre och skar ett snitt runt huvudet så att skinnet kunde lossas och drog sen av det så att köttet blottades. Det kändes barbariskt men fascinerande. Och gick överraskande lätt.
Jag kommer att tänka på denna händelse när jag läser Sara Danius textsamling ”Husmoderns död”, som inleds med den magnifika titelessän. Här görs djupdykningar i fyra upplagor av Bonniers kokbok från 1960 och 2010. Köket är husmoderns domän, eller kanske snarare var det. I de tidigare utgåvorna gick husmodern riktigt mordiskt till väga, åtminstone mot ålen som vår husmoder dödar med ett välriktat klubbslag. Även hummern kunde råka illa ut när kökets härskarinna stack en vass kniv i dess huvud inför förberedelserna till paradrätten Hummer l’Armoricaine. I senare upplagor är tonfallet mildare. 1983 kokas hummern utan tidigare avlivning och 2010 är receptet barmhärtigt avlägsnat. Inga ålrecept finns heller från 2002.
Sara Danius nedslag i kokboksvärlden visar hur dödandet av råvaran fjärmas från köket och husmodern. Ett styckningsschema av ett nötdjur blir alltmer abstrakt och blir till sist en skiss i en dator. Den suveräna husmodern med kraft att döda har försvunnit. När scenen är tom återvänder de råbarkade männen och återerövrar köket som dramatisk scen – Plura, Morberg – medan kvinnorna bakar kanelsnurror och lagar allt mer vegetariskt.
Att jag så utförligt återger tankegångarna i inledningsessän beror på att det visar Sara Danius när hon är som bäst. Med humor och intelligens kastar hon sig över ett oväntat område och lyckas ur de talande detaljerna utvinna intressanta tankar om samhälle, litteratur och kultur. Hon fokuserar hellre på människans rekvisita än på hennes psykologi. Genom att lägga märka till det som kan te sig ovidkommande får Danius syn på huvudsaker i liv och litteratur. I essän om Strindbergs ”Röda Rummet” hittar hon två högerhänder med pekande fingrar i texten och visar hur skyltarnas inträde i romanen blir en signal till modernismens betoning av textens visualisering och grafiska betydelse.
Hon intresserar sig för manliga litterära giganter som Proust, Joyce, Strindberg, men återger ofta fenomen som räknats till den kvinnliga sfären. Danius är således i sitt esse när hon skriver om det blå lökmönstret på Walter Benjamins barndomsporslin och funderar över vem som sötar sitt te i ”Ulysses”. I Péter Esterházys ”Harmonia Caelestis” synar hon ett avsnitt där mamman skär tunna skivor av salamikorv.
Danius har också en stark känsla för det senaste seklets tekniska expansion. I ”Bergtagen” skildras Hans Castorp omgiven av maskiner och apparater, inte minst den mäktiga röntgenapparaten som blev en del av populärkulturen med sitt genomträngande, omänskliga öga. Även Virginia Woolf, Djuna Barnes och George Sand ägnas artiklar – ofta beskrivs hur världen vidgas när de träder ut ur hemmets sfär.
Sara Danius har också inkluderat några självbiografiska stycken som en vacker hyllning till sin pappa. Det som verkligen engagerar är den tid hon som tioåring tillbringade i Egypten i en by i Nildeltat tillsammans med sin mor (författaren Anna Wahlgren) och fem syskon. Förhållanden var ytterst enkla. Flickan som går i sexan måste börja om i första klass om hon ska stanna. Familjen bestämmer då att hon tillsammans med sin syster ska återvända till Sverige för skolgångens skull. Efter fyra månader kliver hon på flygplanet. ”För mig var den där flygmaskinen inbegreppet av civilisation”, skriver Danius. De välkomnades av ”nyschamponerade flygvärdinnor i snyggt skurna, turkosblå dräkter och blev serverade den ena läckerheten efter den andra omelett, ost, bröd, äppelkompott.” Hon kommer hem till en välkomnande fadersfamn – där litteraturen i form av pappan Lars Danius bibliotek är inbegripen.
Jag vill gärna tro att detta var ett avgörande ögonblick. Sara Danius har behållit något av barnets förundran och fräscha blick inför omgivningen. Ögat för modet finns i artikeln om Irving Penn, fascinationen inför civilisationens maskiner i tankarna kring författaren och flygaren Antoine de Saint-Exupéry. Den som saknat mer än livets nödtorft kan läsa kokböcker med ett särskilt öga.
Sara Danius originella begåvning är att hon lustfyllt lägger märke till de ofta förbisedda men betydelsebärande detaljerna i liv och litteratur. På så vis skärper hon även vår blick, och både världen och litteraturen blir större. Jag vet inte om man kan ge ett högre beröm till någon litteraturvetare.
Gå till toppen