Kultur

I den universella ankdammen

Oavsett vem eller vilka Claus Beck-Nielsen är – och oavsett om han finns på riktigt – så berör hans öde, skriver Amanda Svensson.

Mina möten med de verkliga författarna.

Author: Claus Beck-Nielsen. Publisher: Övers Jonas Rasmussen. Kabusa.. PublishYear: 2014.
2010 kunde man beskåda författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsens döda kropp där den låg på lit de parade utanför Glyptoteket i Köpenhamn. Kroppen fördes sedan till Assistens Kirkegård på Nørrebro och begravdes.
Att han kunnat återuppstå för att författa romanen ”Mina möten med de verkliga författarna” tycks inte så märkligt om man tar i beaktande att det denna dag 2010 inte var första gången han dog. Claus Beck-Nielsen har gjort flera försök att utradera sin egen identitet, bland annat då han 2001 fejkade minnesförlust med kaotiska resultat. Om detta både privata och offentliga debacle kunde man läsa i ”Claus Beck-Nielsen (1963–2001)”. En biografi, som utkom på svenska för ett par år sedan.
”Mina möten med de verkliga författarna” är ytterligare en variation på den identitetslek som Nielsens konstnärskap cirklar kring. Berättarjagets biografi ligger till förväxling nära författarens, så som brukligt är i den här typen av litterära kurragömmalekar. Romanen presenterar den kanske hittills mest autentiska bilden av den mystiske Claus Beck-Nielsen – eller är det bara vad han vill få oss att tro? Antagligen det senare. Även det ligger ju i den anti-biografiska genrens natur.
Romanen tar sin början när den vid 26 års ålder nykläckta poeten Claus Beck-Nielsen flyttar till Köpenhamn för att göra sig ett namn. Han får två dikter publicerade i en av Poul Borums tidskrifter, men där tar också diktarkarriären slut. De följande tolv kapitlen handlar istället om tolv mer eller mindre realistiska möten med de senaste decenniernas stora danska författare. Claus Beck-Nielsen får syn på Inger Christensen på Literaturhaus i Berlin, han hjälper Pia Tafdrup med hennes väskor på Gare Saint-Lazare, han spelar hund i en radiopjäs av Peer Hultberg och både gifter sig med och skiljer sig från Christina Hesselholdt. Det är porträtt som med stor humor leker med den publika bilden av de författare som beskrivs, och därmed också med de olika positioner som författare tenderar att ta i offentligheten. Romanen är på så vis mer än en nationell affär, den går att läsa med stor behållning även utan närmre kännedom om de porträtterade författarna eftersom typerna går att applicera på vilken kulturell ankdamm som helst.
I det danska originalet har romanen undertiteln ”Et spejlkabinet”. Det är tvivelsutan ett slags läsanvisning – detta är mer än något annat en roman om en enskild konstnärsidentitet, speglad i tolv andra. Med tiden växer också en berättelse av mer personlig art fram: om ett äktenskap som gått i kras, om döden och om föräldraskap. Man måste ju undra: Är denna sorgliga underström i texten också bara ett trick och en lek med konventioner? Jag vet ärligt talat inte. Berör gör den i vilket fall. Det finns med andra ord all anledning att glädjas åt att det var en vaxdocka som sänktes ner i jorden den där dagen 2010, och inte ”den verklige författaren”.
Gå till toppen