Det är ingen slump att ”Interstellar” liknar Carl Sagan-filmatiseringen ”Contact” (1997). Projektet kläcktes nämligen av ”Contacts” verkställande producent Lynda Obst och fysikern Kip Thorne, teknisk rådgivare på filmen efter Sagans död 1996. Jonathan Nolan skrev manus, Steven Spielberg skulle regissera, men det blev Christopher Nolan (”The Dark Knight Rises”), Jonathans bror, som slutligen tog jobbet.

Sett till Hoyte van Hoytemas foto och de visuella effekterna är resultatet hyfsat, även om några datoranimerade rymdpanoraman i denna 165-miljonerdollarfilm, bland annat det svarta hålet i slutet, ser ut att ha hämtats från något skivomslag av 1970-talsmodell. Berättelsen är däremot en genuint svag konstruktion, byggd på generande förenklingar, dramatiska nödlösningar, hokuspokusteorier och ett hopkok av stöldgods från andra filmer.

Handlingen utspelas i en apokalyptisk framtid, möjligen konsekvensen av klimatförändringar, men man mörkar orsakerna. Enda ”förklaringen” är morfar Donalds (John Lithgow) tal om ett allmänt habegär, och det blir också filmens Ayn Rand-inspirerade förevändning att strunta i större delen av mänsklighetens öde och fokusera på en liten elit av ädla utvalda överlevare, vars framtid antingen finns på nya planeter i andra galaxer (Plan A) eller på rymdstationer (Plan B).

Snyftberättelsen om far och dotter, filmens känslomässiga grundsten, har man kopierat i dubbel upplaga på ”Contact” — dels i huvudpersonen Coop (Matthew McConaughey) och hans blivande rymdfysiker till dotter, Murph (Mackenzie Foy/Jessica Chastain), dels i professor Brand (Michael Caine) och hans dotter/lärling Amelia (Anne Hathaway). Genvägen till andra galaxer via ett maskhål som placerats vid Saturnus av ”högre makter” är tagen från ”År 2001”, och de jovialiska superdatorerna har uppenbart designats som positiva motbilder till den filmens psykotiske Hal 9000.