Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Macholandet som gillar manliga tårar

Jag var toastmaster en gång på ett bröllop i Båstad. En barndomsvän skulle gifta sig med en kvinna han hade träffat i Paris. Just innan gästerna satte sig till bords i trädgården meddelade brudgummens pappa att han inte kunde hålla sitt tal.
– Jag har verkligen försökt, men det går inte. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, sa han.
Det här var innan jag hade flyttat till Brasilien och jag förstod honom. Givetvis ska han inte hålla sitt tal om han gråter. Vad pinsamt det skulle bli. Först nu efter tolv år i Rio de Janeiro inser jag hur fel han hade.
Det är just en gråtande pappa som kan bli den emotionella höjdpunkten på ett bröllop. Pappan har sett sin son växa upp och lämnar nu över honom till att skapa en egen familj. I Brasilien hade en gråtande pappa hjälteförklarats och hissats av hela bröllopssällskapet.
Att visa känslor är något av det finaste och mest uppskattade man kan göra i Brasilien. Hela underhållningsindustrin, med såpoperorna i spetsen, går ut på att få känslorna i svall. Antingen skratt eller gråt. I det bipolära sambalandet gäller inga mellanlägen. Den brasilianska känslostormen är så stark att även jag har förlösts emotionellt. Jag håller aldrig mer tillbaka några tårar och har blivit en helare människa.
Även inom den grabbiga fotbollen är det vanligt med tårar. Vem minns inte Neymars gråtattack under nationalsången inför VM-gruppspelet mot Mexiko? Jämför det med Daniel Anderssons kontrollerade avsked i Malmö FF efter förra årets SM-guld. Hela hans framträdande på Stortorget handlade om att hålla tillbaka tårarna och undvika det som anses vara mest pinsamt i Sverige – att gråta offentligt. Hade han varit en brassestjärna hade han gråtigt floder och blivit ännu mer hyllad.
Inte ens makteliten räds tårar. När ex-presidenten Lula da Silva berättade om sin fattiga uppväxt under hans historiska valkampanj 2002 grät han offentligt vid minst fyra tillfällen och valdes med den största majoritet som en brasiliansk president någonsin blivit vald på.
För några veckor sedan fyllde vår dotter tio år och jag kände att det var dags för mig att säga något. Vi firade henne på vår stamkrog med ett gäng vänner, släktingar och hennes kompisar. Trots att jag visste att hela restaurangen skulle tystna när jag klingade i glaset reste jag mig upp och höll ett tårdrypande tal.
Det handlade om hur vår dotter övervunnit svårigheter i sitt unga liv och hur stolt jag var över henne. När talet var över torkade jag mina tårar och tittade mig omkring. Alla runt bordet grät. Till och med min svärmor, som annars avskyr mig.
Sedan sjöng vi födelsedagssången, på portugisiska och skånska, skar upp tårtan och skrattade glatt.
Efter min offentliga gråtdebut gav flera av våra vänner mig en manlig box på axeln.
– Respekt, sa de.
Hur kan det komma sig att man ser tårar som något mänskligt i macholandet Brasilien, medan man i det genustänkande Sverige pressar män till att hålla tillbaka tårarna? Sitter verkligen de protestantiska idealen så hårt i det mångkulturella Sverige eller är det bara en tillfällighet?
Gå till toppen