Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En vägg mot konstvärlden

Jag minns första gången jag besökte en konstutställning. Jag minns de ljusa rummen, andakten, uppenbarelsen. Hur jag hand i hand med mina föräldrar klev runt som i förtrollning. Dessa tavlor och skulpturer som var som magiska maskhål till ett nytt universum. Denna nya värld av frihet och framtid där alla vara välkomna. Det var där jag förstod att den finaste kulturen är gemensam och allmänmänsk­lig. Det var där jag förstod att vi alla i grunden är lika. Våra möjligheter obeskurna.
Minna Ågrens målade elskåp kring Södervärn och Möllenvångstorget i Malmö (2010).Bild: Johan Pihlemark (arkiv 2010)
Nej, stopp. Inget av det där stämmer såklart.
Jag måste i själva verket ha varit en bit över tjugo första gången jag satte min fot på en konstutställning, det var knappast i sällskap med mina föräldrar och jag har bara marginellt ökat min besöksfrekvens sedan dess. Det jag minns är min egen ängsliga tystnad och otillräcklighet. De milda leendena från människor vars socialt nedärvda självsäkerhet fyllde rummet som en gas. Känslan av att inte få luft. Känslan av att vara någonstans där jag av vaga skäl inte riktigt hörde hemma.
Så uppfattas konstvärlden av väldigt många. Av naturliga skäl. För konstens finare salonger är i realiteten ett av de mest slutna klassreservat som finns. Det är värre än styrelserum och tidningsredaktioner. Det är en värld lika homogen som galleriernas vita väggar. Som ett zoo med bara en slags djur.
Det är mer än bara en känsla. För några år sedan publicerades en rapport i tidskriften Praktiske Grunde där man bland annat undersökte klassbakgrund och sociala förhållanden bland Sveriges konstnärer och konstnärsstudenter. Till exempel visade man att bara 13 procent av de antagna till Konsthögskolan i Stockholm kom från arbetarklassen. Det var dessutom ett par procent färre än för hundra år sedan. Man kan jämföra med könsfördelningen som redan vid förra sekelskiftet var hyfsat jämn. Men andelen studenter med arbetarklassbakgrund är fortfarande lite drygt var tionde, och dessutom minskande.
Det är ganska exceptionellt. På i stort sett alla andra högre utbildningar har den sociala snedrekryteringen under samma tidsperiod minskat. Genom generellt välfärdssystem, jämlikhetssträvan och allmänna studiemedel har utbildningsväsendet öppnats upp. Men inte på Konsthögskolan. Där ligger klassgränserna fast. Som vore det en naturlag. Som om det handlade om ett slags evig återfödelse.
Man kan se det som ett marginellt exempel. Men saker hänger ju ihop. När vi talar om kulturpolitik idag, om fint och fult, om kulturens värde och om tillgången till konstnärliga upplevelser - då är det också detta vi har med oss i bagaget. Kulturen är inte alltid gemensam och allmänmänsklig. Tillgången till konstnärliga upplevelser är inte jämlik. Och vad som uppfattas som finkultur eller fulkultur är en social fråga. Det vi kallar smak har som Pierre Bourdieu visade med klass att göra och bestäms mer än något annat av avsmaken den privilegierade gruppen känner för de andras smak.
Själv fann jag så småningom, som så många andra, alternativa vägar in till kulturen och konsten. Bland annat genom graffitin och hiphop-kulturen. Det var i Lund på nittiotalet, när kommunen drev en stenhård regim med nolltolerans mot all gatukonst och hot om indraget stöd till den som arrangerade en hiphop-konsert. Jag minns en tillställning där en grupp unga rappare, dj:ar och graffitimålare presenterade ett utbyte de haft med belgiska och brittiska ungdomar. De berättade om samarbetet, om vad de lärt sig, om sin kultur och sin konst. Längst fram satt en av kommunens mäktigaste borgerliga politiker, ett kommunalråd med sitt bourdieuska habitus som en rustning runt kroppen. Hon var den första att ta till orda. "Hiphop är i min mening en vålds- och en drogkultur", sa hon. Som vore hon döv, dum och blind för precis allt hon just fått höra.
Jag kom att tänka på det när jag i måndags läste Susanna Birgersson på Dagens Nyheters ledarsida. En krönika med rubriken "Macbeth viktigare än klotter" som kritiserade regeringens satsningar på kulturstöd i miljonprogramsområdena. "Den förnämsta kulturen", skrev Birgersson, "är den som förmår peka på det allmänmänskliga, det gemensamma bortom tid, klass och etnicitet". Denna kultur exemplifierade hon med Shakespeare. Och så finns det som motsats den andra kulturen. Den fula och värdelösa. I Birgerssons värld naturligtvis exemplifierad med graffiti.
Som de vet så väl på Konsthögskolan. Vissa saker ändrar sig aldrig.

PS

Om nolltoleransens monumentala misslyckande kan man läsa i Jacob Kimvalls bok "Nolltolerans - kampen mot graffiti" från 2012. Den innehåller också ett efterord av Finlands förre kulturminister Paavo Arhinmäki, förmodligen Europas hittills ende minister med bakgrund i hiphop-kulturen.
Gå till toppen