Han hette Lutz och brukade med ett vänligt leende dyka upp för att erbjuda assistans, alltid iförd blå skjorta. Behövde vi någonting? Ibland visste han vad vi planerade att göra på vår lediga tid trots att vi inte hade berättat det för honom utan bara pokulerat på hotellrummet. Det tog ett tag innan polletten trillade ned: väggarna hade öron.