Han hette Lutz och brukade med ett vänligt leende dyka upp för att erbjuda assistans, alltid iförd blå skjorta. Behövde vi någonting? Ibland visste han vad vi planerade att göra på vår lediga tid trots att vi inte hade berättat det för honom utan bara pokulerat på hotellrummet. Det tog ett tag innan polletten trillade ned: väggarna hade öron.

Östberlin, hösten 1980. IUS, International Union of Students, hade samlats för sin trettonde kongress i huvudstaden i DDR, Tyska demokratiska republiken. Redan några år efter bildandet av IUS 1946 hade Sovjetblocket tagit kontroll över organisationen.

Det svenska studentförbundet SFS hade brutit med IUS 1950. Uttåget leddes av en ung Olof Palme, som reagerade starkt mot hyllningarna till Stalin och Sovjetunionen. Men trettio år senare bestämde sig SFS för att sända ett par observatörer till IUS-kongressen, i första hand av ren nyfikenhet. Brådmoget ambitiös, aningen naiv och ganska nybliven redaktör för studenttidningen Lundagård tjatade jag mig till uppdraget. Tanken var att inifrån berätta om IUS.

Likt många andra hyste jag en instinktiv avsky mot Berlinmuren och diktaturen parallellt med en vag uppfattning om att DDR nog ändå var det mest moderna och välfungerande samhället på andra sidan järnridån, något annat än Husakregimens ”normaliserade” Tjeckoslovakien. Det var också en tid av spirande förhoppningar: i Polen hade den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet blivit en faktor att räkna med.

Vistelsen i Östberlin blev mitt första direkta möte med kommunismen. Det var en både obehaglig och formativ erfarenhet.

Kongressen ägde rum i det östtyska låtsasparlamentet, där simultantolkningen avbröts vid de få tillfällen då någon delegat yttrade sig en smula kritiskt om den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Vi forslades till diverse ceremonier med preussiskt marscherande soldater, fladdrande fanor och strama kolonner med fackelbärande medlemmar av Freie Deutsche Jugend, FDJ, den enda lagliga ungdomsorganisationen i DDR. Vår hjälpreda Lutz tillhörde FDJ, därav hans klädsel: medlemskapet föreskrev blå uniformsskjorta.

Fanor, facklor, fanatism. I Berlin. Det var omöjligt att inte associera.

På statsoperan hölls en särskild ”solidaritetssammankomst”, där en av talarna var Egon Krenz, ordförande i FDJ. Naturligtvis hade jag inte den blekaste föraning om att samme Krenz nio år senare skulle vara Östtysklands handfallne statschef när en mänsklig flod vällde fram genom öppningarna i Berlinmuren, en omtumlande vändpunkt som jag upplevde på plats.

Men det som mest dröjer sig kvar i minnet är stämningen: tryckande, misstänksam, grådaskig. Osande Trabanter på glest trafikerade gator, hus som ännu uppvisade skador från kriget, hotellkantinens motbjudande köttslamsor, ”juicen” som inte var juice, den slöa servicen och Lutz svettiga nervositet när han en morgon såg mig sitta i vestibulen och läsa ett medhavt nummer av Newsweek som gränsvakterna hade missat.

Allt gick i de dämpade, blodfattiga och deprimerande nyanser som förknippas med Roy Anderssons filmer.

Just mästerregissören Roy Andersson, nyligen belönad med Guldlejonet i Venedig, har sin givna plats i en svensk berättelse om DDR så här på tjugofemårsdagen av Berlinmurens fall. För Andersson utgör ett exempel på den blågula aningslösheten i förhållandet till ”arbetar- och bondestaten” på andra sidan Östersjön.

På 1980-talet svalde Roy Andersson en av de propagandalögner som DDR – närmare bestämt HVA, säkerhetsministeriet Stasis avdelning för utlandsspionage – pumpade ut till väst via Sverige: att aidsviruset var en produkt av amerikanska experiment på människor i syfte att framställa biologiska vapen. Det blev huvudspåret hos Andersson när han fick Socialstyrelsens uppdrag att göra en upplysningsfilm om hiv och aids med ungdomar som målgrupp. Resultatet, Någonting har hänt, låstes in i Socialstyrelsens arkiv med visningsförbud. Men Andersson fick rättigheterna och har på senare år försökt sälja filmen till svenska skolor.

Att Stasi, underställt sovjetiska KGB, valde Sverige som inkörsport till väst var inte så underligt. DDR var det svenska etablissemangets europeiska favoritdiktatur: välordnad, till synes effektiv och trots ett och annat otrevligt drag inriktad på att tillfredsställa medborgarnas materiella och sociala behov.

Med början 1971, när vänstervågen svallade som högst, visade Sveriges Television dockserien John Blund, på tyska Sandmännchen eller Sandmann, med Lennart Swahn som svensk röst. Serien producerades i DDR som ett led i östtyska ansträngningar att dels indoktrinera landets egna barn, dels sprida det socialistiska systemets välsignelser utomlands. En tomtelik figur med bockskägg och antikapitalistiskt budskap körde runt i Trabant och umgicks med glada pionjärer.

Episoden med John Blund må vara en söt fotnot, men DDR-romantiken trängde långt in i svensk offentlighet. Utbytet mellan de östtyska och svenska utbildningssystemen var till exempel omfattande.

En bidragande anledning till kontakterna på skolområdet var att Sveriges mest inflytelserike DDR-entusiast hette Stellan Arvidson, litteraturforskare, socialdemokratisk riksdagsledamot och sekreterare i 1946 års skolkommission. Arvidson, som brukar kallas den svenska grundskolans fader, deltog även i utredningen av lärarutbildningen 1960.

Arvidson var ordförande i Förbundet Sverige–DDR 1969–1987, mottog östtyska hedersbetygelser och höll ända fram till sin död 1997 fast vid DDR som sitt idealsamhälle. Bland förbundets medlemmar fanns en rad andra prominenta personer, bland dem författaren Artur Lundkvist.

I en studiehandledning från 1984 skrev Arvidson:

”Kravet på solidaritet med det socialistiska uppbyggnadsarbetet kan kännas som ett tvång … men den utgör en del av de positiva sidorna av livet i DDR … Till livsvärdena hör också optimismen: den erfarenhetsgrundade uppfattningen att den solidariska planhushållningen garanterar kontinuerligt framåtskridande … muren är en del av den gränskontroll som varje socialistisk stat måste ha för att skydda sig mot obehöriga ingripanden från den kapitalistiska världen.”

Stellan Arvidsons sambo Britta Stenholm, också hon engagerad i DDR-förbundet, anlitades som utredare av utbildningsdepartementet och Skolöverstyrelsen. Tillsammans kunde paret påverka bilden av DDR – och i förlängningen andra socialistiska diktaturer – i svenska läromedel. Förbundet Sverige–DDR somnade in efter den tyska återföreningen 1990. Dess siste ordförande var den tidigare biskopen Lars Carlzon.

Den ursäktande synen på DDR kan möjligen också förklara SVT:s nästan komiskt trevande rapportering vid Murens fall i november 1989. I Rapport framträdde en säkerhetsexpert som konstaterade att det här var början till slutet för Sovjetunionens överhöghet i Östeuropa. En förfärad reporter invände:

”Men det är väl ganska farligt, det?”

Idag kan ingen längre blunda för verkligheten i den statsbildning som väckte sådan beundran inom delar av Sveriges intellektuella och politiska elit.

Medborgarna i DDR övervakades av närmare 100 000 anställda inom Stasi som i sin tur förlitade sig på dubbelt så många angivare och informatörer. Minsta oppositionella antydan kunde leda raka vägen till fängelse. Det mest ökända låg i en del av Östberlin med det bedrägligt idylliska namnet Hohenschönhausen. Det är numera museum. Karriärer slogs sönder, liv förstördes. De exakta siffrorna varierar, men den befästa Muren, rest 1961 för att stoppa massflykten västerut, krävde omkring 150 människors liv.

DDR-regimen bedrev dessutom lukrativ människohandel. Eftertraktad hårdvaluta flöt in i landet när Västtyskland friköpte tiotusentals politiska fångar.

Förtrycket dokumenterades med tysk noggrannhet: Stasis arkiv upptar över tio hyllmil.

Självklart undrar jag om det där någonstans ligger en dammig rapport från Lutz om en besvärlig svensk som uttråkad till desperationens gräns insisterade på att för en stund få tillbaka sitt pass och göra det mest olämpliga: att under några timmar hämta fri luft i Västberlin.

Sällan har flimrande reklamskyltar känts så välkomnande, en sexa Jack Daniel’s värmt så skönt och en flottig ostburgare smakat så delikat. Och sällan har jag känt mig så dum som när jag gick tillbaka vid Checkpoint Charlie.

Nu har Muren varit borta i ett kvartssekel. Världen har inte blivit perfekt på grund av det. Men den har blivit mindre dålig.

Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget (Norstedts) av Christoph Andersson.

Inte bara Stasi … Relationer Sverige–DDR 1949–1990 (Carlsson) av Birgitta Almgren.