Inpå livet

Efter självmordet är varje morgon en chock för familjen

Antalet självmord ökar. Allra mest bland unga. För tre månader sedan hittade Lina sin 24-årige bror död. Nu lever familjen i ett avgrundsdjupt hål av sorg och skuld.

Lina visste i samma sekund som hon öppnade storebroderns olåsta ytterdörr. Kände det i luften redan innan hon såg dikten och blommorna på hallmattan. Benen stelnade, blicken frös fast i golvet.
– Jag vågade inte titta in i lägenheten, inte uppåt. Jag ville inte se.
Det fick inte ha hänt. Fick inte, går inte, klarar inte.
Tre månader har nu gått. Tre månader utan dagar och nätter och veckor. Utan konturer, utan riktig luft i lungorna.
– Varför var jag inte där? Varför stoppade jag det inte? säger Karin, Pontus mamma.
Ansiktet dras samman, tårarna strömmar.
– Om vi bara inte hade skilt oss, om jag inte hade behövt jobba om dagarna, om jag hade, ja, om, om, om. Allt bara snurrar.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år. Ändå är tabut starkt, så starkt att Karin och hennes familj valt att vara anonyma i tidningen.
– Jag skäms, så är det, trots att jag tycker att man borde kunna prata öppet. Jag känner en fruktansvärd skuld, säger Karin.
Hon sitter tätt intill sin 23-åriga dotter. Varken mor eller dotter vill – vågar – vara ensamma hemma i sina lägenheter. Istället bor de här, hos Karins syster. På kvällarna bäddar de för alla på vardagsrummets golv, kusinerna också. I ett hav av bottenlös sorg – och omsorg om varandra – tar de sig igenom nätterna.
– Jag är rädd för allt inom mig, så fruktansvärt rädd för rädslan, säger Karin.
Varje morgon är en chock. Det har verkligen hänt. Hur kan solen ändå gå upp? Minut för minut tar de sig igenom dagen. Försöker förstå, vänder och vrider på minnesbrottstycken, rannsakar sig själva. Lina berättar om en storebror som alltid var kvick och rolig, som fick saker att hända. Karin om sin kamp för att sonen, som inte kunde sitta still i skolbänken, skulle få rätt stöd. För Pontus skolgång var på många sätt ett långt misslyckande, säger hon. Som 21-åring fick han diagnosen adhd. Alldeles för sent, menar Karin. Känslan av ständiga misslyckanden hade sedan länge slagit rot i honom. Att inte ta studenten, förlora jobbet, inte lyckas ta körkort.
– Han jämförde sig med mig, som klarade skolan och nu har fast jobb. Sa att han inte passade in i familjen, inte var som vi, säger Lina med en smärta som nästan går att ta på.
En stor del av dem som dör i självmord har tidigare försökt ta sitt liv. Pontus använde en snara. Det var för tre år sedan. Han blev tvångsinlagd, också det förknippat med skam för Pontus själv, som inte ville att någon skulle få veta. Efter tre veckor blev han utskriven, med antidepressiv medicin men utan någon kontinuerlig uppföljning, anser Karin.
– Sedan han blev myndig har jag känt mig helt maktlös. Vilken hjälp får han? Vilka mediciner? Tar han dem? För mig lindade han säkert också in det han sa.
Pontus tillstånd gick i vågor. Men när världen mörknade för honom drog han sig undan, stängde in sig i svärtan.
– Varför finns det ingen uppsökande verksamhet? Man kan inte begära att en ung kille, som är så skör och deprimerad, ska ha kraft att skaffa sig den hjälp han behöver, säger Cecilia, Pontus moster.
– Särskilt inte om man redan känner sig sviken och är bitter på allt, på vården, arbetsförmedlingen, samhället, säger Lina.
Under de första dygnen efter Pontus död åkte de in till psykakuten två gånger. Ena gången i ambulans, sedan Karin trillat ihop i ett akut chocktillstånd. I dag är de alla sjukskrivna, Karin och Lina går i samtalsterapi och tar antidepressiv och lugnande medicin. Men att få rätt hjälp har varit en kamp, också det.
– Min största skräck nu är att den här bubblan, där vi är tillsammans i familjen, snart tar slut. Att jag ska vara ensam med mig själv i en vardag. Hur kan en sådan finnas utan min son? säger Karin.
David, Pontus pappa, kommer in i rummet. Om handleden bär han sonens guldkedja, den han tyckte så mycket om.
– För Pontus skull måste vi klara det. Han hade sagt: Fan, ta tag i era liv! Det är det som får mig att orka, minut för minut, för att hedra honom.
Namnen är fingerade.

Fakta

1600 begick självmord i Sverige förra året, 2011 var det 1397 personer.
176 var mellan 15 och 24 år, av dem var 123 killar och 53 tjejer.
Självmordsförsök, inom slutenvården i Sverige, är ungefär dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män.
Källa: NASP
Gå till toppen