Inpå livet

En medmänniska som drabbade lutar sig mot efter självmordet

Hur talar man om för föräldrar att deras barn har tagit sitt liv?
Som polis är det Lotta Svenssons uppgift. Hon konstaterar rakt: det går knappt.
Det enda man kan göra är att våga finnas där och ta emot.

Lotta Svensson kallas ibland för Dödens ängel. Som polis är det hennes uppgift att lämna det fasansfulla beskedet till föräldrar, att deras barn har tagit sitt liv.Bild: Anna Bank
Att uttala orden. Att titta föräldrarna i ögonen.
Det är svårt, så svårt att ingen professionell utbildning i världen skulle kunna göra det lättare.
– Det är djävulskt jobbigt, särskilt när den som har dött är ung. Men även annars, alla människor är någons barn, oavsett ålder, säger Lotta Svensson, som jobbar som yttre befäl i Malmö.
Det enda hon kan göra är att vara medmänniska. Stanna kvar. För det gör polisen, säger hon.
De stannar tills de hittar en lösning för stunden, tills anhöriga eller någon annan som kan stötta är på plats. Ibland blir det några timmar, ibland mycket längre.
De finns där och lyssnar. Kramar. Och de försöker ordna praktiska saker, som att ringa, skjutsa till sjukhus eller hämta anhöriga.
Lotta Svensson försöker vara stark och samlad, stå pall. Inte låta tårarna komma trots klumpen i halsen.
– Skulle jag börja gråta hade jag nästan blivit arg på mig själv. Jag vill ju vara den starka, någon som de drabbade kan luta sig mot.
Men det ärinte bara de anhöriga hon möter. Det är också många gånger polisen som, ibland sida vid sida med en anhörig, är först på plats efter att någon tagit sitt liv,.
– Ingen vill vara den som hittar en död människa, ingen vill se den som inte längre lever. Oavsett vilken typ av dödsfall det handlar om är det mentalt riktigt tufft, säger Lotta Svensson.
Sedan länge kan man se en generell skillnad mellan vilka metoder män och kvinnor använder för att släcka sina liv. Männens är oftare mer våldsamma och därför också svårare att stoppa än exempelvis tablettöverdoser som, när de upptäcks i tid, kan hävas under sjukhusvård.
Självmordsförsök är också betydligt vanligare bland kvinnor än bland män.
Det finns även en rent generell skillnad kopplad till ålder. Yngres självmord är oftare mer impulsiva, äldres mer planerade.
På senare år har det dock funnits tendenser till mer våldsamma metoder också bland de tjejer och unga kvinnor som har tagit sitt liv.
Många är gångerna då Lotta Svensson har stått inför en desperat människa – inte mer än ett kliv från att ta sitt liv. Någon kan ha larmat polis efter att ha sett en person på en bro, en lyftkran eller ett tak. Det kan också vara en anhörig som ringt, eller den självmordsbenägna själv.
– När vi kommer till platsen är det viktigaste att skapa kontakt, och helst dialog. Och att vi då verkligen lyssnar. Den som befinner sig i det här läget känner ofta att ingen har gjort just det, att ingen verkligen har hört dem.
Lika viktigt är det att försöka nå fram, och in, till personen bakom den förtvivlade desperationen. Påminna om att han eller hon är viktig, betyder något – hur ont det än gör, hur värdelösa de än känner sig.
– Ibland lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Att se personen ändå hoppa, ja, det mår man inte direkt bra av. Då gäller det verkligen att påminna sig, om och om igen, om att du gjorde ditt bästa. Vi kan ju inte trolla.
Känslan av att inte ha räckt till är ändå tung att bära. Ofta känner Lotta Svensson också hur frustrationen blir till ilska över att det alls kunde gå så långt. Särskilt när det handlar om en ung människa.
– När jag och mina kolleger kom till platsen var det ju redan för sent. Så vad gjorde skolan, vården? Samhället i stort?
Inom polisen har man på senare år blivit bättre på att prata om och bearbeta de känslor som medarbetarna bär på, menar Lotta Svensson. Och det har behövts, konstaterar hon allvarligt.
Polisen som kår är överrepresenterad vad gäller både alkoholism och antalet självmord.
– Vi är ju bara människor, vi också. Vi måste hjälpas åt och dela på bördan, säger Lotta Svensson.
Det är något vi alla borde, säger hon sedan.
Öppna oss, berätta hur vi mår, och hjälpa varandra att bära den smärta vi alla någon gång kan känna.
– Om vi var mer öppna, om vi förstod att vi inte är ensamma om att må som vi gör när livet är svårt, då skulle livet nog bli lättare för många. Var vi inte så ensamma i vårt mående skulle vi kunna hjälpa varandra mer.
Behöver du någon som lyssnar?
Nationella hjälplinjen 020-22 00 60
Minds föräldratelefon: 020-85 20 00.
Barnens rätt i samhället, barnens telefon: 116 111.
Spes - för dig som förlorat någon anhörig: 08-34 58 73.
Gå till toppen