Hon kommer direkt från föreläsningen i molekylärbiologi. Slår sig ned med en svart kopp kaffe.

– Det har hänt mig så mycket bra sedan jag började plugga. Som alla nya människor jag har träffat, folk som inte vet något om mig och vad jag har varit med om.

Fram till nu, om de läser den här intervjun. Eller om de en dag skulle fråga Louise Jakobsson Wigh rakt ut. Då svarar hon uppriktigt. För att det är sådan hon är och för att hon vill att vi slutar tabubelägga psykisk ohälsa i stort och självmord i synnerhet.

– Inte ens vårdpersonal uttalar orden självmord och suicid. På sin höjd säger de s-tankar. Ingen frågar dig om du tänker skada dig själv, säger hon och fortsätter, med eftertryck:

– Men de som frågar kommer faktiskt att överleva, även om de är rädda. Däremot kommer kanske personen framför dem inte att göra det om de inte vågar ställa den.

En februarihelg för snart tre år sedan var det ingen som ställde frågan. Louise Jakobsson Wigh var inlagd på den allmänpsykiatriska avdelningen i Kristianstad.

Djupt deprimerad, nedtryckt av en kvävande trötthet, övertygad om att hennes liv saknade värde. Det var helgen då hennes lillasyster skulle döpas och pappan och hans sambo gifta sig. Louise Jakobsson Wigh ville vara med, men kände att hon inte orkade ta ett enda steg till.

– Jag bestämde mig för att samla mina sista krafter för att vara med. Men dagen efter skulle jag avsluta mitt liv.

Hade personalen på sjukhuset, som dagen efter beviljade permissionen, bara frågat om hon tänkte skada sig om hon släpptes ut kanske fasaden hon försökte hålla upp hade rämnat.

I stället var det en överlevnadsinstinkt hon inte visste att hon hade som räddade henne. Halvtimmen innan hon skulle ha varit död ringde hon 112.

– Än i dag skrämmer det mig att det yttersta skyddet inte håller. Att jag kunde genomföra det så långt. Trots min historik, trots att jag var inlagd.

Louise Jakobsson Wigh är i dag 22. Hon pratar eftertänksamt, skyggar inte för orden. Låter tårarna komma när de kommer. För det gör de, särskilt när hon berättar om sin mamma som alltid kämpat vid hennes sida. Hur mammans ansikte såg ut när hon vaknade upp på intensivvårdsavdelningen. Ångesten.

– Att göra dem man älskar så fruktansvärt illa är hemskt. Men att begå självmord är inget man vill, det är inget val. Det är när man inte har förmågan, och inte heller får redskapen från andra, att hantera smärtan.

För Louise Jakobsson Wigh började den onda spiralen när hon var tolv. Hon var en osäker flicka som var duktig i skolan men hade svårt att hitta egna intressen och kompisar hon var trygg med.

– Framförallt kände jag att jag inte dög och blev mer och mer ledsen. Jag läste då om en tjej som skadade sig för att lindra ångesten och bestämde mig för att pröva.

Snart skar honsig i handlederna dagligen. Hon började också kräkas upp maten hon åt. Louise Jakobsson Wigh har diabetes sedan hon var liten och mat hade alltid varit en känslig och konfliktfylld fråga i familjen. Till slut blev hon inlagd på slutenvården i Kristianstad, där familjen bor.

– Alla ville hjälpa, men jag var så vilsen och kunde inte säga vad som var fel. Jag skulle nog ha behövt en vuxen som jag verkligen hade förtroende för, såsom en terapeut, som sa ”det här kommer bli bra, Louise” på ett sätt jag kunde tro på.

Några veckor efter att hon blivit utskriven gjorde hon sitt första självmordsförsök. Den gången var det mamman som hittade henne. Alltsedan dess har hon varit inlagd på olika psykiatriska avdelningar flera månader om året. Tills hon fyllde tjugo. Då vände det, men utan någon tydlig vändpunkt.

Men terapeuten som hon nu har gått till i åtta år har spelat en viktig roll. Tillsammans med henne har hon vågat söka sig inåt och leta efter svaret på vem hon själv faktiskt är. Letat – och funnit – sin egen vilja.

Hon har också fått två riktigt nära vänner. Tillsammans med dem har hon upptäckt saker hon tycker om, som att läsa, baka och diskutera politik.

– Jag vet att det avgrundsdjupa kan komma tillbaka. Men jag är rädd om mig och det jag byggt upp och prioriterar det som verkligen är viktigt.

Hjälplinjer

Behöver du någon som lyssnar?

Nationella hjälplinjen 020-22 00 60

Minds föräldratelefon: 020-85 20 00.

Barnens rätt i samhället, barnens telefon: 116 111.