Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tusen och en natt i New York

Fotografen Hasse Persson var stammis på det legendariska diskoteket Studio 54 i New York. Han hittade ett eget uttryck i sina bilder av kända och okända som ville bli sedda, skriver Per Lindström.

Studio 54.

Author: Hasse Persson. Publisher: Bokförlaget Max Ström.. PublishYear: 2014.
Festen på Studio 54 i New York varade bara i tusen nätter, från april 1977 till början av 1980, då grundarna tvingades slå igen ”1900-talets mest kända nöjesetablissemang” – diskoteket dit alla var välkomna men nästan ingen släpptes in.
En del av framgångsreceptet var att blanda celebriteter med vanligt folk, rika med fattiga och marxister med kapitalister … Jag har en vän som en gång lyckades komma in på den mindre smickrande ”Clevelandkvoten”. Lantisarna var viktiga för att de hippa skulle känna sig riktigt hippa – och med eller utan drogers hjälp hamna någonstans mellan himmel och helvete.
En av stamgästerna var den svenske New York-baserade fotografen Hasse Persson, som inte bara slapp köa utan också fick fotografera allt och alla och som nu samlat sina bästa bilder från ett hundratal magiska nätter i ”Studio 54” (Bokförlaget Max Ström i samarbete med Galleri Andersson/Sandström).
Han var påverkad av sina många möten med amerikansk fotografi och de ideal som rådde då, men valde i motsats till många av sina nyvunna fotografvänner ett lite udda motivområde – diskokulturen. I den inledande texten, med rubriken ”Mitt Studio 54”, berättar Hasse Persson om hur två unga entreprenörer, Steve Rubell och Ian Schrager, lyckades läsa av tidsandan och skapa en värld där själva köandet var en show i sig.
Bilderna i boken är svartvita, huvuddelen tagna till den separatutställning som Hasse Persson hade på Galleri Camera Obscura i Stockholm 1979, och många med en kombination av långa exponeringstider och blixt, allt för att fånga både stämningen och det snabbt flyende ögonblicket.
Det är Tri-X framkallad i D-76, helt efter de ideal som Museum of Modern Art i New York föreskrev och som alla rättrogna fotografer eftersträvade, och nu i ett tryck och med en formgivning (Patric Leo) som ger detta sjuttiotalsdokument på temat ”Those where the days” full rättvisa.
Hasse Persson berättar att det var två som kom tillbaka dag efter dag när han ställde ut på Camera Obscura. Det var Christer Strömholm, som såg paralleller till sina egna bilder av de transsexuella i Paris tio, femton år tidigare, och Ivar Lo-Johansson, som betraktade Hasse Perssons Amerikabilder ur ett socialantropologiskt perspektiv.
Jag ser paralleller till flera fotografer men framför allt ett eget, perssonskt uttryck i gränslandet mellan det dokumentära och det iscensatta. Den svenske fotografen överrumplade inte människorna med sin blixt och valde, i motsats till de paparazzi-fotografer som någon gång släpptes in, att fokusera på alla som var där för att bli sedda.
Hasse Persson konstaterar att det blev några extra nätter på Studio 54, när han lotsade in ”något hundratal rockstjärnor, skådespelare, fotomodeller, hockeyspelare, författare, publicister och en och annan långhårig tennisspelare” i detta mytomspunna nöjestempel, som blev offer för sin egen framgång. Ett oförsiktigt uttalande om att det bara var maffian som tjänade mer pengar väckte myndigheternas intresse. New York-polisen slog till och fann ”miljontals dollar undanstoppade i plastsäckar inne på diskoteket” och ägarna fick skaka galler i tre och ett halvt år.
Enligt legenden var det Sylvester Stallone som köpte den allra sista drinken på Studio 54. Det skriver Hasse Persson, vars sista bild i fotoboken om ”diskotekens diskotek” visar en annan stammis med kamera – Andy Warhol ”with unknown beauty”.
Gå till toppen