Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Älskade skräp

”Smärtan som löper under allt är stark”, skriver Victor Malm efter att ha läst två nya verk av Leif Holmstrand.

Afrikanenserna.

Author: Leif Holmstrand. Publisher: Peqoud. Asami Kannon: avfallet. House of Foundation.. PublishYear: 2014.
En tung sorg inför tillvaron sammantvinnar de två böcker som Leif Holmstrand gett ut i höst. ”Afrikanenserna” och ”Asami Kannon: avfallet” är sinsemellan mycket olika, den första är en sorts självporträtterande prisma av växlande textsorter, medan ”Asami Kannon” uttryckligen är en sorts klippbok, men genklanger finns.
I den senare formulerar han mot slutet en sorts poetologisk devis, karg och vacker, som blir ett ledmotiv i läsningen av båda böckerna: ”Jag vet inte hur tillvaron skulle kunna räddas, om den borde räddas, av vem, varför … och jag är varmt lycklig i detta. Min egen smärta håller mig bara sällskap, den gör mig inte ledsen längre.”
Boken inleds med en hyllning till sopor och skräp. Avfallet som en mänsklighetens triumf och kreativitetens slutmål. Av sitt eget arbetes avfall har Holmstrand alltså gjort en sorts klippbok. Här finns dikter, en doktorandansökan och en sorts postdramatisk dramatik samlat. Allt är inte triumferande bra, men fungerar, när man läser den parallellt med ”Afrikanenserna”, som ett estetiskt traktat. Något som ger inblickar i Holmstrands sätt att se på både sitt skapande och material.
Det oordnade och det som öppnar för flyktlinjer har en särskild vikt – hur ska världen kunna gestaltas bortom normer och konventioner? löper som en implicit fråga. Det metodlösa, skräpartade, fragmentariska, är en klassisk lösning på problemet, och är i sig inte nydanande eller konstnärligt intressant.
”Afrikanenserna” är dock ett mycket konkret försök att göra något av tankarna. Här blir skräpet och avfallet ett sätt för Holmstrand att skriva ett självporträtt. Boken är alfabetiskt ordnad från A till Ö. Under varje bokstav följer vad som tillsynes är minnesanteckningar, som handlar om alltifrån filmen ”Alien” till ett abstrakt resonemang om det lika abstrakta begreppet ”Övrig tid”. Skräpet, livsavfallet, ges en skenbar och artificiell ordning – det är snyggt gjort. Oftast står anteckningarna i uttrycklig relation till Holmstrands eget liv, men somliga texter vecklas ut och blir kritiska och intellektuellt noggranna essäer. Särskilt bra är den om André Gides ”Den omoraliske”, som får mig att helt ändra uppfattning om en bok som jag tidigare tyckt illa om.
Strax på en essä av den sorten – där Holmstrand rör sig vigt mellan konst, film och litteratur – kan en bekännelse eller en intim ursäkt till en nära vän följa. Eller ilskna utfall, riktade mot, i Holmstrands ögon, dåliga kultursidor och en normativ, förtryckande heterovärld, som tvingar honom och den konst som han gillar och vill skapa mot samhällets marginaler.
Smärtan som löper under allt är stark. Holmstrand skriver fram sig själv som ett olycksöde, sargat av psykisk sjukdom, ensamhet och den ilska som uppstår av att tvingas leva i ett samhälle styrt av heterosexuella normer, utan att någonsin te sig självömkande eller självupptagen. Bara det är en imponerande prestation.
Gå till toppen