John Håkanssons foton utspelar sig i Aspudden, Hammarbyhöjden, Björkhagen, Fruängen – Stockholmsförorter som jag känner mycket väl. De betyder för mig vantrivsel som ligger långt från dagens folkhemsnostalgi, inrutade drömmar om idealmänniskan i idealsamhället. Under många år tålde jag knappt ens höra talas om dem.

Men Håkanssons bilder verkar visa att samhällsingenjörernas tankar helt glömts bort. Det han visar är ganska ruffigt. Och jag gillar det. Centralplaneringens tukt har försvunnit med de anställda trädgårdsmästarna, som skötte buskar och gräsmattor.

I det igenväxta syns spåren efter den modernitet, som aldrig var närmare förverkligande än i dessa förorter. Håkansson har fångat övergivenheten.

Trist? Tvärtom.

Vegetationen har blivit vildsint, de boende har tagit över. Utopin har blivit grillplatser i en underbar anarki.

Camilla Carlsson knyter ihop rummet med fyra textila träd. Stickad street art klär den granna folkhemsfuran och den romantiska björken. Hon har plåstrat om minnena med sina granna taktila träd. De känns som rekonstruktioner av mentala känslotillstånd, det varma, nära, drömda, som nog var energin i folkhemsutopin. Mer än ordning och reda.

Inga människor syns i utställningen, bara spår. Som bomärken.

Tillsammans har Håkansson och Carlsson skippat den gamla vanliga vilsevalsen om folkhemmet.