Kultur

Ont, det gör ont

Maria Küchen hör Sverker Sörlins skri ur existensens bråddjup.

Rädslan för svaghet – en berättelse om sjukdom, smärta och löje.

Author: Sverker Sörlin. Publisher: Weyler.. PublishYear: 2014.
Utfällning av nålvassa urinsyrekristaller i lederna orsakar gikt, eller portvinstå för att använda en mer nedlåtande term. När idéhistorikern Sverker Sörlin drabbades av gikt gav det honom ett nytt livsperspektiv.
Dittills hade det mesta han gjort bekräftat hans styrka. 2004 Augustprisbelönades han för sitt idéhistoriska verk i två band, ”Världens ordning” och ”Mörkret i människan”. Hans bok om längdskidåkning, ”Kroppens geni” som kom ut för tre år sedan, gestaltar enligt P O Enquist ”längdskidåkarens inbrända eldsmärke i själen: envisheten, den inre ensamheten, och stänket av sammanbiten och aldrig öppet visad galenskap.” Den besattheten kan i överförd bemärkelse kännas igen även av skönlitterärt och akademiskt skrivande individer men Sörlins frändskap med längdskidåkare är bokstavlig. Han skidar själv. I ungdomen idrottade han på elitnivå. Tills han blev sjuk tillhörde han kort sagt varken de fysiskt eller de intellektuellt svaga.
Som liten fick han vänta i bilen utanför sinnessjukhuset när föräldrarna besökte hans inspärrade morbror. ”Det pågick något innanför de tjocka väggarna som jag förstod kunde ske med den som inte var stark nog.” Hans släkt hemsöktes av psykiskt lidande. Han kände svaghetens flås i nacken och parerade det: ”Jag presterade, och jag trodde att det var bra. Till och med bra för alla.”
Från barnsben tyckte han synd om de svaga så som vi gärna gör när vi vill bygga en barriär mot svagheten: Jag lider med dig och mitt medlidande skapar trygghet eftersom det bevisar för mig att du inte är som jag. Men också den mest lyckade – kanske ibland just den mest lyckade eftersom framgång kan bygga på en ovanlig känslighet, man ser det andra inte ser – riskerar att falla ner i svagheten, förtvina där eller helt försvinna.
Sörlin beskriver noggrant sin sjukdom men tar också ut svängarna i det allmängiltiga, i ett faktaspäckat och språkligt sprudlande essäistiskt collage av dagboksanteckningar, fria reflektioner och akademiska utläggningar. En sak står klar från början och löper som en glödtråd genom texten: Gikt gör ont, riktigt ont.
Smärtan skildras kliniskt men också som ett skri ur existensens bråddjup: smärta och ångest rotar sig i samma tillstånd av total och därmed omöjlig ensamhet.
Sörlin känner arten och graden av denna ensamhet. Han ser också hur poeter och mystiker förmått använda lidandet som en väg till uppenbarelser, och som forskare gör han sin smärta till objekt för studium. ”Min egen kropp blev min sanningsinstitution.” Sjukdomens skavande kärna kapslas in av en kunskapsteori: ”Kunskap kan inte skiljas från oss själva. Saknar fast punkt utanför oss.”
Det är kanhända en sanning med modifikation, två plus två blir kanske fyra även utan mig, men reflektionen behövs i en tid när kärleken till det bevisbara har övergått i en närmast religiös tro på vetenskap. Vi kan bara bli goda människor genom att helt rationellt förstå vetenskapens absoluta sanning: så ser den missionerande ateistiska humanismens budskap ut om man skärskådar det, men i verkligheten är både vetenskapen och människan förstås mer komplicerad. Darwin var hypokondriker. Matematikern Kurt Gödel, den störste logikern sedan Aristoteles enligt Sörlin, led av kraftfulla paranoida förställningar om att hans mat förgiftades. Panikångestens irrationalitet kan drabba också den mest rationelle.
Sörlins perspektiv innebär ständiga allusioner till litteratur, filosofi och forskning. Snart nog nämns 1500-talsförfattaren Montaigne, essäkonstens uppfinnare och en utforskare av relationen mellan subjektet och dess omvärld. Till essäns möjligheter hör att den självsvåldigt associativt kan slänga sig från det ena till det andra på ett sätt som varken journalistik eller akademisk prosa tillåter, och Sörlin tar chansen.
Med värkande tå står han i forskningsbiblioteket vid Bamberger-institutet i Princeton, några kilometer från universitetet, och läser Hippokrates. ”Ingen giktattack varar mer är fyrtio dagar” skrev denne läkekonstens banbrytare för 2 500 år sedan om en vällevnadssjukdom som idag blir allt vanligare välden över.
Det är förstås inte bra. Idag ser ingen något upphöjt eller heligt med lidandet. Ingen vill vara svag. Ingen vill ha ont. Jag vill vara stark och jag vill njuta, men kanske måste ändå smärta och annat jag aldrig önskade accepteras som en del av livet och kroppen och en källa till erfarenhet? ”Sinnlighet är ett ord vi förknippar med sensualism och bejakelse, kroppens kontakt med det högsta den kan åtrå”, skriver Sörlin. ”Men mina smärtor, fast jag inte åtrår dem alls, är väl inte mindre sinnliga?”
Gå till toppen