Försvunna Malmö

När adelskvinnorna tog kampen

Skånska kvinnor skapade nätverk för kvinnosaken.

Grevinnan Elvira De la Gardie var Baltiska utställningens värdinna.
Någon dag efter att "den hvita staden" släckts ner i oktober 1914 publicerade Sydsvenska Dagbladet ett porträtt av henne.
Greven Robert De la Gardie var landshövding och därtill ordförande för Baltiska utställningen. "Vid hans sida har grefvinnan Elvira De la Gardie utfört ett kräfvande värf särskildt vid de mångfaldiga tillfällen, då det gällt att representera i residenset och å utställningen, och då gästerna ha utgjorts icke endast af våra egna kungliga personer utan af celebra främlingar, som här har fått en rätt föreställning om gammalt godt svenskt värdskap."
Elvira Hilma Augusta De la Gardie (född Smith) var länets första dam och den tidens kändis, omskriven inte bara i denna tidning utan flitigt återkommande även i veckotidningen Idun. Hon syntes ofta på stan "i den eleganta och välkända bilen", var engagerad i utställningens musikfest och olika former av välgörenhet – bland annat för Röda Korset, hemmet för obotligt sjuka i Lund och barnsjukhuset i Malmö. Och, ett särskilt intresse ägnade hon kvinnornas hus Årsta.
"Kvinnofrågan" var runt sekelskiftet brännhet, och ett samlingsbegrepp för frågor rörande kvinnans "natur" och rättigheter, såsom myndighet, utbildning, förvärvsarbete, arvs- och rösträtt, samt ställning i och utanför hemmet.
Industrialismen hade försvagat kvinnans position i samhället. Under 1700-talets upplysningstid föddes tanken om alla människors lika värde. Den inkluderade inte kvinnan. Under 1800-talets senare hälft höjdes rösterna i bland annat Tyskland och i början av 1900-talet bildades den militanta grupperingen suffragetterna i England. För hundra år sedan växte liberalfeminismen sig starkare i Sverige med pionjären Fredrika Bremer (1801-1865) som vägvisare. Jämställdhetsfrågorna drevs då i hög grad av fritänkande kvinnor från högborgerlighetens och adelns kretsar.
Initiativtagare till kvinnornas hus på Baltiskan var teckningslärarinnan Anna T Nilsson. Hon var aktiv inom Fredrika Bremer-förbundets Malmökrets och samlade den borgerliga kvinnorörelsen till insamlingen En kvinna en krona. I en kopia av Fredrika Bremers hem Årsta slott gick den svenska kvinnorörelsen i bräschen för en ny demokrati. Frågorna som togs upp, för första gången på en svensk industriutställning, rörde arvsrätt, utbildning, rösträtt och försörjningsmöjligheter. Husets möblemang hämtades delvis från Årsta slott, restaurangen var alkoholfri och dricks tilläts inte. Blomsterarrangemangen i trädgården sköttes av den kvinnliga trädgårdsmästaren, Else Dahl från Alnarp.
Arbetarrörelsen drev vid denna tid en klasskamp för jämlikhet med avseende på sociala och ekonomiska frågor, men inte i huvudsak mellan könen. Kvinnliga socialdemokrater bjöds in att medverka i kvinnornas hus, men Elma Danielsson (änka efter Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare) misstrodde initialt "öfverklasskvinnorna" och undrade syrligt om resten av Baltiska utställningen var att se som "männens hus". Efter påtryckningar ändrade man sig varpå socialdemokratiska Malmö kvinnliga diskussionsklubb beslöt att delta.
I Malmökommittén för kvinnornas hus, Årsta, ingick förutom Anna T Nilsson, Elisabeth Quensel, Maria Skytte (gift med dåvarande borgmästaren), Anna Ahlström, Vita bandets ordförande Stina Frank, folkskollärarinnan Lina Green Nilsson samt friherrinnan Ellen Cederström, även känd som skådespelerskan Ellen Hartman. Hon var engagerad på Dramaten i Stockholm men kom att bo några år i en våning högst upp på Rönneholmsvägen 11B, då hennes make Bror Cederström var chef och överste på Kronprinsens husarregemente.
Ingen av dessa damer var dock invald i Baltiska utställningens styrelse. Av 46 ledamöter var endast 2 kvinnor. En av dem var Lilli Zickermann, grundare av Föreningen för svensk hemslöjd. Hemslöjden hade nämligen en egen avdelning i Industrihallen. Den andra kvinnan bland en skog av män var friherrinnan Henriette Coyet, född Hilda Eleonore Henriette Dorotée Amelie Cederström och storasyster till Ellen Cederströms make, översten.
Friherrinnan hade gift sig med kammarherren och blivande hovmarskalken Gustav Coyet och flyttat till Torups slott. Hon var omvittnat dynamisk och kallades "Skånes okrönta drottning". Hon närde ett passionerat intresse för hembygd och hantverk, och skrev flera böcker inklusive en omfattande historisk krönika om Torup. Hennes bibliotek var omfattande och hon var även djupt engagerad i samhällsfrågor, inte minst för kvinnokampen och brann för kvinnlig rösträtt – som kom att lagstiftas 1919.
Henriette och Gustav (död 1924) Coyet umgicks med den tidens kändisar, konstnärer, författare och kulturpersonligheter. Bland gästerna på Torup fanns utöver prins Eugen, kronprins Gustaf Adolf och kronprinsessan Margareta konstnärer som Carl Milles och Anders Zorn. Vid de otaliga festerna deltog Selma Lagerlöf flera gånger och läste högt ur "Gösta Berlings saga". Kanske var det ingen slump att svägerskan Ellen Hartman-Cederström kom att spela mot Greta Garbo och Lars Hanson i Mauritz Stillers stumfilm "Gösta Berglings saga" 1924.
En annan återkommande gäst på Torup var konstnären och formgivaren Anna Boberg, maka till arkitekten Ferdinand Boberg, känd för att ha ritat Posthuset på Skeppsbron och ansvarig arkitekt för Baltiska utställningen.
Anna Boberg ställde också ut sin konst i Baltiska konsthallen. Även om bara tre kvinnliga konstnärer bjöds in att personligen närvara på utställningen, var det inte mindre än drygt hundra kvinnor representerade – majoriteten av dem hörde till Föreningen Svenska konstnärinnor. Att jämföra med drygt 160 manliga konstnärer, som förvisso bereddes en mycket större plats.
Till de kvinnliga utställarna hörde kronprinsessan Margareta, troligen uppmuntrad av väninnan Anna Boberg. De två brukade träffas för att måla tillsammans. Margareta, som hade anlagt en imponerande trädgård på Sofiero hade också engagerats som landskapsarkitekt till Baltiska utställningen och fick i uppdrag att skapa den praktfulla blomstergatan i ett mönster som återskapades i Pildammsparken inför 100-årsjubileet.
Den byggnad som vi numera känner som Margaretapaviljongen – ursprungligen kallades den Kungliga paviljongen – stod efter kriget förfallen och blomstergatan hade använts som potatis- och grönsaksodling. Stadsfullmäktige ville riva. Men fru Hanna Werner och några andra rådiga Malmökvinnor grep in 1920, samma år som kronprinsessan Margareta dog. Med insamlade pengar kunde paviljongen med planering renoveras och bli sommarkafé.
I dag är denna Malmökvinnornas paviljong den enda byggnad uppförd under Baltiska utställningen som står kvar i Pildammsparken.

Läs mer

"En milstolpe för kvinnosaken", av Sif Bokholm och Irene Andersson, ur boken "Malmö 1914 - en stad inför språnget till det moderna".
"Historien om Torup", av Lena Friblick, Anders Reisnert och Christina von Leithner.
Lyssna på Edvard Persson när han sjunger om friherrinnan Coyet.
Läs alla artiklar om: Försvunna Malmö
Gå till toppen