Det här samtalet påbörjades på sätt och vis för mycket längesedan. Den tjugotredje mars 1991 stod jag och en vän och bläddrade bland kvarblivna reaböcker på Akademibokhandeln på Triangeln i Malmö. Jag var tjugoett år och levde åtminstone i två världar: en (distinkt) litterär och en (ganska diffus) mer fysisk.

Dessa båda världar skulle snart komma att förenas, genom en långsmal tunn bok med den pockande titeln ”Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen”, skriven av en viss Enrique Vila-Matas. Spanjor. Född 1948. Fullkomligt obekant för oss båda. Vi köpte var sitt exemplar – de måste ha varit mycket billiga – och skildes åt.

Senare på kvällen ringde vi varandra i olika omgångar och utbytte frågetecken. Var det som skildrades i boken så att säga sant? Hade det funnits ett hemligt sällskap av så kallade ”shandyister”, som gjorde tjugotalets Europa ännu mer osäkert än det redan var? En brokig samling författare och konstnärer, vissa välkända som Walter Benjamin och Marcel Duchamp, andra mer obskyra som Valery Larbaud och ytterligare andra, skulle det visa sig, helt påhittade.

Det här var innan Google. Innan internet. Frågor kunde hänga i luften lite längre än idag, och även om vi insåg att bokens iscensatta ”konspiration mot ledan” aldrig hade ägt rum förblev författaren ett mysterium. Han verkade för bra för att vara sann.

– Det går ett rykte i Barcelona, berättar Enrique Vila-Matas för mig när jag drygt tjugotre år senare får tillfälle att försäkra mig om hans fysiska existens. Det sägs, fortsätter han, att det är olika Enrique Vila-Matas som framträder vid olika evenemang.

Själv vill han varken dementera eller bekräfta detta rykte, där vi sitter på Hotell Skeppsholmens frukostrestaurang i Stockholm och gör oss förvånansvärt förstådda tack vare vår instuderade tolk. Vila-Matas dementerar eller bekräftar ogärna någonting. Han föredrar att frågorna hänger i luften. Ingenting är så relativt som sanningen, och ingenting mer sant än en god historia. En omfångsrik produktion av litteratur som handlar om litteratur – och om dess inte sällan ödesdigra samspel med livet – har gjort Vila-Matas till expert på området.

Ett område vars gränsdragningar är till för att balanseras på. Ryktet om att han framträder via ombud återfinns till exempel i essäromanen ”Bartleby & Co” från 2001, som i dagarna utkommer på svenska. Fast där handlar det istället om den medieskygge Thomas Pynchon. Det verkar inte bekymra honom det minsta när jag pekar på likheterna.

Han bekymrar sig inte ens om att göra någon direkt skillnad på sig själv och sina ofta ganska bisarra (och sympatiska) huvudpersoner. Deras vänner är hans vänner. Deras läsminnen hans egna. Som om det inte bara var honom jag intervjuade, utan också alla hans uppdiktade karaktärer. Det är som att befinna sig i en uppföljare till ”Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen”.

Jag berättar för honom att den öppnade dörren mellan liv och litteratur på vid gavel för mig och mina vänner. Att den fick oss att åka runt i Europa som levande anakronismer och praktisera utstuderad shandyism på nergångna hotellrum i Prag.

När Enrique Vila-Matas lyser upp får man vara uppmärksam. En hastigt övergående skiftning i hans klädsamma Buster Keaton-uppsyn. Klädsam eftersom han är oavlåtligt underhållande, och det inte finns något värre än människor som skrattar åt sina egna skämt. Mig får han att skratta hela tiden. Om vi hade umgåtts en hel dag skulle det ha gått honom på nerverna.

– Fast när jag skrev ”Den bärbara”, försöker han slå i mig, var jag helt omedveten. Det kom spontant. När boken sen kom ut i mitten av åttiotalet blev den kallad ”radikal fiktion”. Jag blev väldigt överraskad, för jag tyckte varken att den var radikal eller fiktion. Jag vill att du ska förstå att jag var väldigt ung på den tiden. Och ganska galen. Jag skrev det här i övertygelsen att det var sant, det var ju min upplevelse.

Du tyckte du skrev autofiktion … om saker som hände innan du föddes?

– Si, svarar Enrique Vila-Matas, si, si. Jag blev nästan arg över mottagandet. Man kanske inte tror det, men jag hade faktiskt inte läst särskilt mycket vid den här tiden. Så jag skrev utan att förstå hur en roman skulle vara.

Som när Cervantes skrev ”Don Quijote”?

– Si. Si, si. Och när jag långt senare skrev ”El mal de Montano” fick jag återuppfinna Sancho Panza.

”El mal de Montano” (”Montanos sjuka”) från 2002 är inplanerad i förlaget Tranans stora satsning på den numera Nobelpristippade spanjoren. Den definierar ”litteratursjukan”, som kan drabba de läsare som i likhet med Don Quijote lever åtminstone i två världar: en (distinkt) litterär och en (ganska diffus) mer fysisk.

I ”Bartleby & Co” är det en annan sjuka som definieras. Den hos författare som inte skriver. Titeln anspelar på huvudpersonen i Herman Melvilles novell ”Bartleby, the Scrivener”. En kopist som säger nej till allt, eller rättare sagt: ”Jag skulle helst slippa.” Vila-Matas roman består av 86 utförliga fotnoter till en ”osynlig text” om författare som av olika anledningar och med alltmer raffinerade ursäkter inte skriver. Eller som skriver att de inte kan skriva, med en paradox som kan resultera i enastående nej-litteratur.

Jag frågar hur han skulle reagera om han en dag upptäckte att någon så att säga kopierat den obefintliga texten i romanen och skrivit den. Gjort den synlig.

– Jag tänker mig att jag skulle läsa den noggrant, svarar han, för att se om den stämde med fotnoterna.

Jag tänker i min tur att Enrique Vila-Matas har svar på allt, samtidigt som frågorna fortsätter hänga i luften. På det sättet liknar han sin litteratur, som har en envis benägenhet att lägga sig i sina läsares liv. Jag nämner för honom hur jag i mitten av nittiotalet läste en novell i ”Exemplariska självmord” som till punkt och pricka beskrev en upplevelse jag haft ett år tidigare i Santa Justa-hissen i Lissabon. Får han ofta höra liknande historier?

– På bokens dag kom det fram ett par till mig när jag signerade böcker i Barcelona. De berättade att de träffades på samma hotell i Cascais utanför Lissabon som beskrivs i novellen du pratar om. De hade suttit nära varandra och båda läst ”Exemplariska självmord”. Det var så de lärde känna varandra, och senare gifte de sig. Det har gjort ett enormt intryck på mig. Att veta att det förändrade deras liv.

Men han har även träffat läsare som inte motsvarat hans förväntningar. Till exempel ett sällskap med tämligen ”borgerliga män”, som identifierade sig med ”Finnegans kavaljerer” i ”Dublinesk”, författarens förra roman på svenska – där den högre litteraturen begravs under ceremoniella former.

– Jag tyckte de var ganska motbjudande. Jag vet inte vilket slags bok de hade läst, men de reste alltså till Dublin på grund av den jag skrivit. Det visar ju att det finns en koppling mellan böckerna och verkligheten och att de kunnat påverka människors liv. Jag vet inte om det är ett svar på din fråga. Jag vet inte heller om det är bra eller dåligt.

Det kanske inte är så bra för dig personligen, om du tycker illa om de läsare vars liv du påverkar.

Nu skrattar Enrique Vila-Matas så att det hörs. Det vanliga är ju annars att läsare blir besvikna på sina favoritförfattare; i det här fallet är det författaren som blir besviken på sina läsare. Det låter som ett romanuppslag. Tillräckligt bakvänt för att passa in i en världsbild där litteraturen hålls vid liv genom att förklaras död och att inte skriva upphöjs till stor litterär konst:

– Litteraturen måste befinna sig i ständig kris. På samma sätt som människan. Annars skulle vi vara kvar på ett utvecklingsstadium som bakterier. Att döda litteraturen är ju dessutom att tillskriva den ett liv.

Vi har pratat i över en och en halv timme, och slutligen nått den gräns som Vila-Matas säger att han alltid tar en paus vid i sitt skrivande. För att invänta fortsättningen. När jag sitter på en bänk utanför hotellet och röker i den oväntade höstsolen kommer han fram och ställer en flaska alkoholfri glögg bredvid mig på bänken.

– Pour moi? frågar jag.

– Si, svarar Enrique Vila-Matas. Si, si.

Därefter gör han ett tecken med pek- och långfinger som jag instinktivt känner igen. ”Shandy, shandy”, säger han och susar iväg.

Född 31 mars 1948 i Barcelona.

Debuterade 1973, men slog igenom 1985 med den pseudohistoriska ”Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen” (på svenska 1988).

Har publicerat ett trettiotal böcker och översatts till ungefär lika många språk.

Aktuell på svenska med essäromanen ”Bartleby & Co”, om författare som inte skriver.

Shandyist (efter drycken och antihjälten i Lawrence Sternes roman om Tristram Shandy): medlem av ett fiktivt hemligt sällskap, upplöst av Aleister Crowley 1927. Utmärker sig för sin extrema sexualitet och förkärlek för små och bärbara saker.