Kultur

Papperslösas vittnesmål får liv

Teater InterAkt
Malmökoden
- instruktionsbok till parallellsamhället
Manus: Cecilia Nkolina. Regi: Sara Larsdotter Hallqvist. Scenografi, kostym: Åsa Lieberath. Kompositör: José Peerelanga. Ljussättning: Elly Axelsson. Medverkande: Atoosa Farahmand, Choupa Nkolina Lofete, José Peerelanga, Nina Norén, Farhad, Faysal, John, Joseph, Maleka, Mostafa, Najiba, Samir, Veran. Bastionen, Malmö 21.11

Teater InterAkt
Malmökoden - instruktionsbok till parallellsamhället

Manus: Cecilia Nkolina.
Regi: Sara Larsdotter Hallqvist.
Scenografi, kostym: Åsa Lieberath.
Kompositör: José Peerelanga.
Ljussättning: Elly Axelsson.
Medverkande: Atoosa Farahmand, Choupa Nkolina Lofete, José Peerelanga, Nina Norén, Farhad, Faysal, John, Joseph, Maleka, Mostafa, Najiba, Samir, Veran.

Bastionen, Malmö 21.11

Replikerna i Malmökoden är delvis hämtade från ett autentiskt material från samtal med tjänstemän, poliser och papperslösa.Bild: Amelie Herbertsson
En man blir påkörd på Amiralsgatan i Malmö och cykeln han färdas med krossas under bilen. Själv slungas han handlöst genom luften och blir liggande blödande på asfalten.
Någon ringer efter en ambulans men mannen vill inte ha någon hjälp, vill till inget pris ha någon vård. Kravlar på fötter och släpar sig från platsen, skadad.
Han är en av de papperslösa, får vi veta.
En av dem som inte kan kosta på sig någon kontakt med det omgivande samhället, inte ens om det gäller livet. Under hans färd tillbaka till lägenheten fylls skorna med blod.
Det är en drastisk bild som inleder Teater InterAkts uppgörelse med den svenska migrationspolitiken.
Liksom många andra i ensemblen har mannen som berättar egna erfarenheter av att vara papperslös men till skillnad från exempelvis Farhad, Maleka och Veran kan han numera unna sig lyxen att medverka med sitt fulla namn; José Peerelanga.
Teater InterAkt gör ingen hemlighet av att de vill ruska om oss i publiken och få oss att inse orimligheten i att somliga av våra medmänniskor lever under de här villkoren, mitt ibland oss.
Liksom i musikalen ”No Border Musical” från 2012, i samarbete med Asylgruppen, utgår man från ett autentiskt material med repliker och förlopp hämtade från samtal med tjänstemän, poliser och papperslösa.
Replikerna läggs fram för oss som lyssnar, stiliserade och frilagda från sitt sammanhang, som vittnesmål i en rättegång.
I kraft av den omgivande luften ges de vardagliga vändningarna en ny laddning, i bästa fall i form av överrumplande insikter som i José Peerelangas skildring av mannens stapplande steg från Amiralsgatan.
I andra fall omgärdas replikerna av underförstådd ironi, när tjänstemän på socialförvaltningen beskäftigt försäkrar oss om i rättmätigheten i sitt handlande.
Sneda blickar och alltför långa tystnader följer på det sagda, för att vi säkert ska förstå den regelstyrda hjärtlösheten i resonemangen.
Alldeles oavsett vad man tycker om migrationspolitiken blir det alltför tydligt lyfta pekfingret en svaghet i uppsättningen.
Jag hade överhuvudtaget gärna sett att komplexiteten i frågan fått friare spelrum, med skarpare frågeställningar och en utmaning också av den givna lösningen på problemet med ett Europa fritt från gränser.
I ögonblicken av gestaltning kommer pjäsen till liv. Inslag av sång och trummor får scenrummet att skälva och gör människorna till människor, inte bara röster.
I händerna på de medverkande formas scenografen Åsa Lieberaths sinnrika, IKEA-inspirerade lösdelar till bord och bänkar och slutligen ett hus, som sin litenhet och bräcklighet till trots tycks rymma alla.
Gå till toppen