Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kaféet – en plats för både fika och filosofi

En kafémänniska är mer beroende av kaféet än kaffet. Historikern Peter K Andersson har skrivit en bok om en plats för djupa tankar, flyktigt pladder och stora författare.

Kaffe och kanelbulle är Peter K Anderssons standardbeställning. Här på stammiskaféet Hollandia i Malmö har han skrivit större delen av boken ”Kafémänniskan”. Till vardags jobbar han som forskare i historia vid Lunds universitet.
Redan några dagar innan jag ska träffa Peter K Andersson gör jag ett försök. Går till Hollandia, ett kafé på Södra Förstadsgatan i Malmö. Beställer kaffe. En. Väljer med omsorg ett bord, lite avskilt men ändå i närheten av några av de andra sällskapen. De sitter två och två, alla utom det unga paret som verkar ha med hennes mamma. Jag känner mig skyldig, som att jag wallraffar (vilket jag väl gör) och försöker se oberörd ut samtidigt som öronen sticker ut som paraboler.
Samtalen sugs upp av heltäckningsmattan, smälter in i varandra och jag hör bara små fragment av konversationerna. Någon känner sig mycket piggare nu. Två killar pratar ett språk jag inte kan, serbiska? Jag hör att det är festligt med en bakelse så här en tisdag. Två tjejer pratar om en kille som inte verkar särskilt intresserad, fast kanske ändå, men troligen inte. Fyra dagar i Spanien var alldeles för lite, säger en kvinna, inte samma som hon som kände sig pigg.
Det tar tjugo minuter, sedan reser jag mig upp och går. Jag har känt mig rastlös i femton, sedan kaffet tog slut. Jag hör inte vad de andra pratar om.
Själv kommer jag bara att tänka på saker jag borde göra istället för att sitta där. Ringa tandläkaren, laga en långsam middag, handla ett par vinterskor.
Några dagar senare sitter Peter K Andersson mitt emot mig, vid det där bordet där det eventuellt serbiska samtalet pågick. Det är fem år sedan han började gå hit regelbundet, eller ”maniskt” som han säger och skrattar. Kafémänniska har han alltid varit.
– I ungdomen passade det mig bra att sitta på ett kafé och se pretentiös ut. Sedan har det mer och mer blivit en del av min personlighet och jag gör det spontant. När jag var yngre var det mer ett utslag av att jag levde ensam, som ett sätt att träffa människor. Nu är det mer som en sorts avkoppling. Ett behov av att vara ensam mitt i myllret, säger han.
Ensamheten kommer vi tillbaka till flera gånger under vår fika. Men vi börjar med de stora författarna, poeterna, tänkarna, som behöver ett kafé lika mycket som luft att andas. Peter K Anderssons bok ”Kafémänniskan” handlar om varför vissa människor blir ett med sitt kafé.
– I boken tar jag upp de författare som kallades kafélitteratörer. De flesta av dem är inte så kända idag, men det finns kända författare som också har varit kaféberoende. Hemingway är en. Kafka hade också mycket kaféliv i tillvaron, säger Peter K Andersson, som skrivit stora delar av boken på Hollandia.
Han pratar om de stora kaféstäderna, som Paris, Wien och Prag, och sättet kulturen utvecklades där i början av 1900-talet. Då gick man på kafé på det där sättet som Peter K Andersson brukar göra. Man satt i timtal, läste, skrev och diskuterade.
– Vid den tiden fanns det många grupperingar av konstnärer och författare som träffades och inspirerades av varandra på kaféer. Många av de klassiska kaféerna är kopplade till någon sådan grupp. I Prag finns till exempel Café Arco där Kafka träffade sina likasinnade.
Att det blev just kaféer som blev mötesplatser hänger ihop med modernismen, tror han. Det var en plats som kändes rätt i tiden.
– De var väl som människor är idag, de var hipsters helt enkelt. De ville se sig som väldigt moderna och i sin tid. Kaféerna symboliserade det på ett bra sätt, säger Peter K Andersson.
Den historiska kafékultur som beskrivs i Europas storstäder handlar om män. Peter K Andersson slår fast att vår insikt om de kvinnliga kafébesökarnas värld är pinsamt liten. Beskrivningarna innehåller män som läser tidningen, män som super, män som skriver och tänker djupa tankar. Det fanns kaféer där kvinnor var förbjudna.
Därför är det intressant att den svenska traditionen med konditorier är så kvinnligt kodad. Peter K Andersson säger att det handlar om att den har ett annat ursprung.
– De kontinentala kaféerna kan liknas mer vid värdshus eller pubar. De svenska konditorierna är mer kopplade till den kvinnliga fikakulturen som föddes i början av 1900-talet. Då var det väldigt negativt och man såg snett på att kvinnorna samlades och tjattrade. Man insåg inte att Hemingway och hans kompisar satt i Paris och gjorde samma sak.
En av kafélitteratörerna som Peter K Andersson skriver om i ”Kafémänniskan” är Alfred Polgar, som skrev korta vardagsbetraktelser som skildrade trender och nycker i Wiens stadsliv. ”Theorie des ’Café Central’”, publicerad 1926, handlar om Wiens mest berömda kafé. Han beskriver kaffehuset som en fast punkt för människor som inte hittar den någon annanstans. De regelbundet återkommande besökarna på ”Café Central” är ”till största delen personer som vill vara ensamma men just därför behöver sällskap”.
Peter K Andersson känner igen sig själv i beskrivningen. Att få vara ensam men samtidigt bland andra är orsaken till att han tillbringat så många timmar på en stol på ett kafé.
– Det finns en typ av människa som vill vara ensam. Det är inte nödvändigt ofrivilligt. Vi ser lite snett på det idag. Ensamheten ska vara lite kosmetisk, som en image, och vi är lite rädda för riktig ensamhet, säger han.
Storstadsmänniskan som vill rikta tankarna inåt, koppla av och känna mindfulness åker ut till skogen eller iväg på retreat, säger Peter K Andersson som tipsar om att istället gå in på närmaste fik.
– Det är ett sätt att meditera, att ägna sig åt ingenting en stund. Ibland kan det vara bra att göra saker som inte har något syfte. Det ger i alla fall mig någon slags inre frid.
Jag frågar honom varför jag tycker att det är en så obehaglig tanke att sitta ensam på ett kafé. Han säger att han inte vet, att det kanske inte är något för alla. Men han ger mig ett tips.
– Man är alltid lite rastlös i början. När man har suttit i en halvtimme är det lätt hänt att man vill gå sin väg. Man måste stå emot den första impulsen att resa sig. Efter en timme eller två då är det mycket lättare. Man måste lära sig att sitta still så länge att man kommer i någon sorts ro. Då är det skönt, säger han.
I boken beskriver Peter K Andersson vad som är skillnaden mellan en kafébesökare och en kafémänniska. Den sistnämna är en stammis som lever på kaféet. Kafébesökaren är den som stressat köper en latte i take away-mugg.
– De är kanske mer beroende av kaffet än av kaféet, säger han.
När intervjun är slut sträcker jag mig efter ytterkläderna som jag hängt på stolen bredvid. Peter K Andersson säger att han nog sitter kvar en stund till.
 
Hur fikar du? Kommentera nedan.
Gå till toppen