Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Arkiv utan lyft

Margareta Flygt förundras över hur lite Ernst Brunner reflekterar under sin nostalgitripp.

Där går han 1.

Author: Ernst Brunner. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2014.
Att som vit, övre medelålders man, som länge odlat en självgod, kaxig image, ge ut sin självbiografi i tre delar är ett öppet mål för gliringar. Det är lätt att göra sig lustig över så mycket manligt ego. Ernst Brunner vill berätta de minnen som han anser vara av betydelse, skriver han i början av ”Där går han”. Det visat sig vara väldigt mycket, den första delen är på 540 sidor och omfattar Brunners första tjugo år, 1950 till 1970. Han börjar vid födseln, vilken han knappast kan minnas själv, och slutar i ett fängelse i DDR.
Hans österrikiska föräldrar Gertrud och Leopold hade varit framstående alpinister och kom till Sverige efter krigsslutet. Leopold var fortfarande utmärglad efter åren i krigsfångenskap, Gertrud hade redan lagt på hullet och revbenen gick inte att räkna längre när Ernst föddes. Familjen är inte rik på pengar, men på kärlek – de har ju livet! De bor i en arbetarförort söder om Stockholm; mamma, pappa och snart fyra vilda söner. Grannarna är invandrare vi sällan talar om: tyska och österrikiska krigsflyktingar, före detta soldater, koncentrationslägerfångar, finnar, polacker och, efter 1956, ungrare.
Brunner skriver inte ur barnets perspektiv, utan radar årvis upp minnen. Det är inte tråkigt att läsa, men jag förundras över hur lite reflektion den vuxne Brunner har i sin nostalgitripp. Vilka värderingar bar hans föräldrar på, när kulten kring alperna varit genomsyrad av nazism? Eller uppräknandet av tjejer och deras bröstvårtor, varför berättar han det? För att visa sin ungdomliga virilitet? Han nämner att han under en ishockeygala suttit och ätit pyttipanna med ena handen och haft den andra i sin bordsdams trosor – och erkänner att detta kanske inte är något att vara stolt över – men så vips kommer nästa minne.
Naturligtvis behöver man inte problematisera varje barndom – det sägs finnas lyckliga sådana. Men vi behöver knappast upplysas om att det fanns en skev machokultur på 60-talet.
Det hade varit lätt att bara raljera över de gubbsjuka partierna, men om man som läsare istället ger sig tid att se förbi de tröttsamma, oreflekterade passagerna där killklichéerna radas upp (tävlingar om vem av bröderna som fått flest stygn, stulna kyssar, slagsmål och ett vältrande i könsord), så får man en inblick i något det inte talas om så ofta: hur en grupp invandrare vi sällan talar om integrerades i Sverige. Här lyfter texten, då är det riktigt bra.
Det påminner mig om Emma Strollos ”Det städade folkhemmet: tyskfödda hembiträden i efterkrigstidens Sverige”. Hur var det för alla dessa arbetare som kom till Sverige åren efter krigsslutet? Hur såg folk på dem när de bröt på tyska? Det finns mängder av intressanta ingångar – men Brunner hastar vidare från år till år.
Det är ingen som kräver att ”allt” nämns i en självbiografi. Brunner gör ingen Knausgård – han har mängden ord, men saknar det som lyfter detaljerna till något annat än minnesfragment. Det ska bli intressant att se vilka resonemang som Brunner kommer att föra i de två återstående delarna – jag hoppas självreflektionen kommer att ta större plats. För ett textarkiv som påminner om Anderssonskans Kalle är något annat än angelägen litteratur.
Gå till toppen