Kultur & Nöjen

Cecilia Parsberg: Konsten kan skapa ett nytt handlingsutrymme

Konstnären Cecilia Parsberg menar att konsten kan skapa ett handlingsutrymme mellan den som ber om pengar på gatan och den som ger. 

Det är slutet på 2010. Jag har, när jag ska göra mina dagliga rundor, under några månader passerat ett antal människor, en del på knä, en del som vandrar ryckigt med en plastmugg i handen. De ber om pengar och de kan inte prata svenska. Det är något nytt som sker, något som inte finns i mitt upplevelsearkiv.
En dag ser jag en man som står och skakar, han stödjer sig på en käpp och i andra handen håller han fram en mugg. Jag står ett tag på avstånd och tittar på honom. Situationen är komplex och förvirrande, jag hamnar i affekt. När jag går fram för att prata med honom andas mitt kroppsspråk inte vänlighet och vilja till ömsesidighet - förutsättningar för en dialog - och allt detta vet jag, det är mitt jobb att veta det. Jag inser dessutom att jag frångår flera av mina etiska grundprinciper, den hållning som jag arbetat mig fram till under min tjugoåriga verksamhet som konstnär, men nu styr adrenalinet, hjärtat klappar.
Jag går fram till mannen med min Iphone i högra handen och frågar på svenska om han behöver hjälp. Han förstår inte. Då frågar jag på engelska, därefter på spanska. Nej, han behöver pengar, säger han på italienska. Han sträcker fram ett stort kors som han bär i en halskedja. Jag tänker att det där inte fungerar i mitt kodsystem, att visa upp ett kors påminner mig om kollekten vilket för mig är en form av organiserat tiggeri. Jag frågar varför han inte arbetar, om han är sjuk och om han behöver vård. Vill du att jag ska skjutsa dig till ett sjukhus, envisas jag, men han förstår inte och säger att han har flera barn som behöver mat. Han kom hit i en buss från Rumänien säger han. Kom du hit i en buss, jaha, är du turist? frågar jag. Han tittar på mig oförstående och med det är samtalet slut. Please no television, säger han. Nej, jag ska inte visa detta, säger jag och menar det, darrande.
När jag senare tittat på filmsekvensen vill jag förstöra den, radera den, radera min oförmåga, men jag behåller den envist som ett dokument över hur min egen reaktion styrde mig i relation till mannen. Jag hade inte tänkt själv, jag hade låtit givna bilder ta över. Men nu hade jag åtminstone chansen att reflektera över mitt misstag. Utan misstag ingen etik, som Simone de Beauvoir sade. Och jag hade dessutom möjligheten att använda min kompetens som bildkonstnär för att undersöka vilka andra bilder som kan göras.
Några veckor senare startar jag ett gestaltande projekt med titeln: ”Hur blir man en framgångsrik tiggare i Sverige?”. Titeln kommer ur insikten att den som tigger lever i en annan realitet. En realitet som kräver respekt från mig. Den är ett sätt att uppmana: se här, det är något som inte stämmer. Titeln motarbetar de givna bilderna av ”framgångsrik”, samtidigt som den påstår att en tiggare kan bli framgångsrik vilket har lägre sannolikhet än i nästan vilket annat yrke som helst.
Våren 2011 gör jag en film där jag med hjälp av en tolk frågar tio rumäner som tigger på Göteborgs gator om de vill komma på en halvtimmes betald intervju och berätta om sina erfarenheter. Jag frågar hur de blir bemötta här på gatorna i Sverige. Det framgår att de sökt sig till Sverige därför att de här finner människor som vill hjälpa.
De har kommit till Sverige för att försöka tjäna pengar för sin egen och sin familjs överlevnad. De vill kunna skicka hem pengar men tycker att det har blivit mycket svårare att tigga – människor ger mindre och mindre, och flera av dem tror att det beror på ökade ekonomiska svårigheter för människor i Sverige. Ingen av dem vi pratar med har några förväntningar på att Sveriges välfärdssystem ska hjälpa dem.
Frustrationen över situationen på gatorna växer. I det drama tiggeriet orsakar på gatorna handlar det lika mycket om giveriet, och det är främst givare eller de som förväntas ge som får sina rop på förändring hörda i medier.
Därför anlitar jag en professionell marknadsundersökare som genomför en kvalitativ marknadsundersökning där givare i Sverige ger sin syn på dem som tigger, och besvarar min fråga om hur de tror att tiggarna skulle kunna bli mer framgångsrika.
Jag sitter bakom ett spegelglas i lokalen. Jag hör och ser människor uttrycka sina känslor: aggressivitet, skuld, skam, önskan att omfatta och innefatta, tro, hoppfullhet, melankoli, brist, maktfullkomlighet och maktlöshet. Även om man ger så finns det ingen som ger till alla och för det måste ursäkter uppfinnas. Alla talar om hur tiggare kan hållas på avstånd. Den ena strategin avlöser den andra. Det ställs höga krav på tiggaren i fråga om känslighet inför situationen. Synsättet på tiggarna är att de ska göra rätt för sig. De ska på något sätt förtjäna det som givaren ger.
Marknadsundersökningen genererar en rapport och en film. När jag ställer filmen med de tiggande och filmen med de givande mittemot varandra framträder en mängd bilder däremellan. Betraktaren bjuds in till detta mellanrum, eller spelrum.
Konstrummet kan ses som ett rum för att begrunda tillvaron och kontemplera över sakernas tillstånd där betraktaren slipper pekpinnar. Det drama som pågår på gatorna mellan tiggande och givande, hur kan det gestaltas?
I våras tog jag kontakt med människor som tigger och som ger för att sjunga de känslor som de upplever varje dag på gatan. De sjöng utan ord och utan musik. Givandets kör och Tiggandets kör är en filminstallation där betraktaren står mellan körerna och lyssnar till röster, ser ansiktsuttryck och kroppar. Det är min förhoppning att konsten kan göra det möjligt att se sådana mellanrum – som verkar vara så svåra att tala om – och att betraktaren kan uppleva dessa som ett handlingsutrymme. Jag vill därmed bidra till möjligheten att agera politiskt i och om detta rum.
Varför har tiggeri och giveri blivit en del av Sveriges gatubild? Gatans informella fördelningspolitik synliggör den europeiska välfärdens systemfel. Jag ser tiggeri och giveri som skuggaktiviteter i den EU-gemenskap man talar om.
Statsvetaren Peo Hansen, som forskar i migrationspolitik och den europeiska integrationen, menar att få politiska områden förmedlar en tydligare bild av samhällsbyggandets centrala frågor. Migrationspolitiken fungerar som en lins genom vilken vi får syn på vad EU vill vara och vad det vill bli. Han ställer frågan: Vem tillhör EU och vilka är främlingarna; vem sägs bidra till byggandet av det nya Europa och vem och vad sägs utgöra hoten mot detta?
Vad som påverkar attityder till fattiga på gatan, om det är strukturella förtryck som skapar attityderna eller om attityder skapar strukturella förtryck, behöver redas ut.
Hur fri är då konstnären, journalisten och andra som medierar bilder, ibland med och ibland av, fattiga och andra utsatta? Inte alls, men det går att försöka exponera något av estetikens matris. Försöka se bakom de bilder som produceras, av västerlänningen, tiggaren, romen, av förövare kontra offer och andra bilder som blivit stereotyper, och utifrån vilka diskussionerna förs. Vi behöver kritisera systemet inifrån systemet men en sådan kritik kan heller aldrig artikuleras från en neutral punkt.
Det är ett pågående arbete att se, förstå och förändra attityder och synsätt; hur vi ser varandra i det sociala. Det politiska handlar om hur det är möjligt att se vilka bilder som är relevanta och att aktivera detta handlingsutrymme mellan oss. Ett förändrat synsätt på hur konsten kan vara delaktig i det politiska påverkar också konstens roll i framtiden.

Kropp på gata

Fredag kl 16.15 på Möllevångstorget i Malmö arrangerar Cecilia Parsberg sin performance ”Kropp på gata” – ett labb som har genomförts i olika städer, med olika deltagare.
Läs mer om projektet på ceciliaparsberg.tumblr.com.
www.tiggerisomyrke.se finns projektet ”Hur blir man en framgångsrik tiggare i Sverige?” dokumenterat. Där finns också filmen ”Givandets och tiggandets kör”.
Gå till toppen