Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En minnenas splitterbomb briserar på Lunds konsthall

Thomas Millroth bevittnar ett intensivt viskat umgänge med besökarna på Lunds konsthall.

KONST

Nina Canell
Free-Space Loss.

Eric M Nilsson
Apropå ord.

Lunds konsthall, t o m 25/1.

På övre våningen rullar olika filmer av Eric M Nilsson, inbjuden av Nina Canell, som tagit hand om undervåningen.
Canells skulpturer och ljudverk är sprött hopfogade, ibland nästan upplösta, gjorda av oansenliga rester från samhällets vardagligaste restlager. De lever i spänningen mellan ingenting och något litet.
Nilssons filmer däremot är fyllda av dynamik, samtal, ironier, kast och rörelser.
Finns det verkligen en gemensam nämnare hos utställarna?
Nina Canell är en rumslig konstnär, som har räknat in konsthallens byggnad i totalinstallationen. Det första besökarna möter i stora salen är en tunn kopparram färgad av tumavtryck, ensam på en vägg. Den utgör ett elegant och vackert svar på konsthallens tunga, nötta bronsport. En bekännelse till materialets, ja, skönhet. Låter kanske inte märkvärdigt, men slussar faktiskt in besökarna rakt i utställningens hjärta.
Mitt på golvet står en liten radio med ett moln av supertrasslade trådar runt antennen. Ett par av väggarna i salen ser slitna ut. Färgen skiftar och strukturer träder fram som om något ville tränga ut. Först säger detta ingenting.
Om det inte vore för radions envisa brus. Det är ljudet som tänder.
Canell använder blicken i rummet så som en musiker använder hörseln i en ljudimprovisation. Jag föreställer mig en konsert med låg, litet drömskt sövande ljudnivå, då någon oväntat vrider upp ljudet på en radiomottagare med en kort skräll. Hos Canell fungerar materialet – tråd, ton, luft, vatten, tuggummin och mattor – som sådana plötsliga impulser.
Längst in i konsthallen visas verket ”Energy Bow Energy Bow”. En sträng aktiveras av en apparat, intill står en platt glasskål; i en glaslåda ger ännu en apparat ljud åt en sträng. En ensam blå vas lyser i halvmörkret. Det låter banalt, men verkan är oerhörd. Tonen genom rummet delas inte upp, den ligger hela tiden på samma nivå, som om tid inte fanns. Ljuset, färgen, ögonen som vandrar in och ut i vasen och skålen. Allt skapar en känsla av att vara inuti någonting. Canells verk lockar in hela kroppen i upplevelsen.
Hon ger mig samma intensiva känsla som ny musik.
Det gäller också verk utan påtagliga ljud. ”Overcoming” är flimrande neonrör, som pulserar oregelbundet i olika färger, det är det vita som bryts upp i sina fragment. Samma effekt som hos tonsättaren Morton Feldman, som inte ville ha tiden mätbar men mer som en subjektiv känsla.
Hennes material är sönderdelade rester, fragment, bitar. En splitterbomb av minnen som aldrig går att rekonstruera. Men alltid lågmält, och, som sagt, djupt musikaliskt upplevt och förvandlat. En annan tonsättare jag kommer tänka på är Philip Corner, då han talar om ”intimitet – puls – låg dynamik”. För då blir musiken, ljudet, verket desto intensivare. Som hos Canell. Vi är alldeles för vana att reagera med starka känslor på yviga gester och maxad dynamik.
Mycket konst blir begriplig bara för att den ligger nära annan konst och påminner om något som är bekant. Vi ser inte vad vi ser men vad vi minns. Canell har förstått det och låter skulpturerna vara sig själva, sina restmaterial och mycket luft. De är inte ett samtal om annan konst, de är ett tilltal.
Eric M Nilsson arbetar i sina filmer med förskjutningar. Där finns ett tema, en rubrik, men snart har betraktaren landat någon helt annanstans. Som om det vi såg inte är det vi egentligen ser.
I ”Passagerare” förflyttas vi någonstans i Europa på resa söderut. Dimma, händelser på vägen, konstiga utflyktsmål. Allt känns främmande och konstlat, vilket en torr speakerröst förstärker. Varje detalj och den banalaste händelse beskrivs. Vad är det jag upplever?
En återkommande känsla i filmerna är hur det invanda görs främmande, försvinner, och mer oansenliga detaljer, som inte alltid är klara och tydliga, gör sig påminda.
Bit fogas till bit, filmen skapar en ny verklighet, egna sammanhang.
I en intervjufilm funderar Ernst- Hugo Järegård på om inte språket borde användas till att forska fram saker utan att få några svar.
Och när jag i en film hör speakerrösten säga, att konst visst kan reduceras till en produkt, men att dess värde då bara är en fiktion. Ja, då klickar Nilsson och Canell ihop som två magneter.
Det blir en oväntad dialog. Ett intensivt viskande umgänge med besökarna. I en av filmerna beskriver Järegård det goda samtalet, att plötsligt vet man något man inte visste fem minuter tidigare. Just så är också denna utställning.
Gå till toppen