Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Huvudansvaretär Stefan Löfvens

Till våren går Sverige till extra val. Det kunde ha undvikits. Statsministern borde ha bjudit in till brett samarbete på ett trovärdigare vis.

Stefan Löfven på onsdagen.Bild: Magnus Hjalmarson Neideman
Regeringens budget blev nedröstad och den 22 mars blir det extra val. Vem bär egentligen ansvaret för den politiska oredan?
Sverigedemokraterna har visat upp sig som det cyniska och ansvarslösa enfrågeparti det är. Och de borgerliga har envist vägrat att samarbeta brett.
Men huvudansvaret är likafullt regeringschefens.
Med sin bakgrund som svetsare och ansedd fackförbundsordförande tycktes Stefan Löfven (S) vara klippt och skuren för chefsrollen i en S-ledd regering. Fast statsministern gick bet. Rådande mandatfördelning i riksdagen gav honom ingen enkel utgångspunkt för att samla stöd för regeringens budget. Ändå borde han ha kunnat göra mer av de förutsättningar som han faktiskt har haft.
Låt vara att Löfven tidigt talade om samarbete över blockgränsen med främst Folkpartiet och Centern. Skillnaden är dock tydlig mellan ord och handling.
Det krävs ingen närmare granskning av Löfvens inviter för att se att de inte är så hjärtliga som han framställt dem som. Knappt hade valsegeryrans röda fanor slutat vaja förrän Socialdemokraterna övergick till att vifta med röda skynken mot de borgerliga.
Löfven valde att gå Vänsterpartiet till mötes i frågan om vinster i välfärden, liksom då det gällde lagen om valfrihetssystem, lov, i primärvården. Därtill kom eftergifterna till regeringspartnern Miljöpartiet i fråga om kärnkraften, Förbifart Stockholm och Bromma flygplats.
I regeringsförklaringen talade Löfven om att ge kommunerna "ett avgörande inflytande över nya skoletableringar". Det var knappast i linje med den blocköverskridande uppgörelsen i friskolekommittén och särskilt provocerande för Folkpartiet som fäster stor vikt vid frågan.
När vallöftena sedan inte rymdes inom det finanspolitiska ramverket försökte finansminister Magdalena Andersson (S) lägga skulden på alliansregeringen. Med utspel om att det var "tomt i ladorna" gick hon till frontalangrepp mot de borgerliga på det område där de haft störst folkligt förtroende: hanteringen av statsfinanserna.
Anderssons bildspråk var så missvisande att ansvarig myndighet – Finanspolitiska rådet – kallade till presskonferens för att dementera. Men det hindrade henne inte från att fortsätta tala i liknande termer.
Senaste provokationen kom så sent som i förra veckan. När det drog ihop sig till möte i riksdagens pensionsgrupp, där S samarbetat med de borgerliga i två decennier, bjöd Socialdemokraterna in Miljöpartiet utan att först förankra detta i gruppen. Allianspartierna lämnade mötet i protest.
Mot denna bakgrund är det svårt att förvånas över att FP och C inte lockats av regeringens inviter. Medan Löfven sträckt ut sin ena hand till de borgerliga har han med den andra hängt upp röda skynken nog för att fylla en hel tvättlina. Svårbegripligt. Han måste redan på valnatten ha insett att den nuvarande situationen kunde uppstå. Så varför inte en försiktigare inledning på regeringsarbetet och en lite försonligare ton gentemot det borgerliga lägret?
En delförklaring kan vara statsministerns bristande politiska erfarenhet. Löfven anses vara en skicklig fackförbundsordförande, men det är stor skillnad på förhandlingar mellan arbetsmarknadsparter och i politiken. Fack och arbetsgivare måste finna kompromisser. Partipolitiken är mångfasetterad och där är samarbetsanda inget utgångsläge – den måste skapas.
Där tycks det ha brustit. Den utsträckta handen var tom. Löfven lyckades inte foga samman tillräckligt underlag för sin politik. Det är och förblir grundorsaken till detta politiska kaos.
Gå till toppen