Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Nu betalar vi priset för att ha nedvärderat politikerna

I svinhuggens tid. Det fina gamla uttrycket "svinhugg går igen" är ständigt aktuellt. Oftast används det för att beskriva bumerangeffekt av enskild vidrighet.

Bild: Håkan Röjder
Men det kan också användas större – och passar utmärkt för att beskriva landet Sverige i dagar av regeringskris.
Efter en diskussion på Twitter där teknikutvecklaren Markus Sturfeldt i Lund och Bertil Ohlininstitutets generalsekreterare Karin Rebas bidrog med avgörande insikter tycks det mig klart:
I Sverige har villkoren för tre särskilda yrkesgrupper försämrats kraftigt sett över ett par decennier. Status, reellt inflytande, autonomi, trygghet och tid för reflektion har minskat för dessa tre, av olika skäl.
Vilka de är?
Lärare, journalister och politiker.
Och de har mer gemensamt än så: Om de här tre samhälleliga uppdragen sköts bra, av kloka personer som får rimliga förutsättningar att arbeta, så vinner alla på det.
Om de sköts dåligt blir det katastrof.
Skälen till den nya utsattheten är skiftande och komplexa. Ett brett samhälleligt auktoritetsuppror är en gemensam delförklaring. Vem bryr sig om att du är doktor i något, jag har googlat det, du har fel. Etcetera.
Effekterna av det här är synnerligen oroande. Inte minst eftersom rekryteringen av nya begåvningar till viktiga samhällsfunktioner upphör. Vem vill arbeta i riksdagen nu? Ett barn kan ju se hur det går till denna höst: makt går före ansvar, prestige går före förhandlingsvilja, utspel går före ideologiskt grundarbete.
Kanske är det nostalgi som gör att många tycks längta efter den speciella värdighet som kännetecknade Ingvar Carlsson eller Thorbjörn Fälldin.
Kanske är det helt enkelt så att dagens politiker inte håller den klassen. De vassaste begåvningarna har sett hur det är att jobba sig fram i den världen, hur man mår om man måste navigera mellan hot och hån och ett närmast bisarrt felfinnande i offentligheten som gör att ingen politiker vågar säga något alls.
Om den teorin stämmer kan man kanske säga att vi har de politiker vi har, eftersom de som var bättre skickade har valt ett bättre liv åt sig själva. Ett liv där de uppskattas efter förtjänst, där de känner att de kan driva idéer utan att behöva vara taktiska, där de inte behöver navigera i en psykosocial arbetsmiljö som gör maskiner av människor.
Vad samhället kan göra nu, för att rädda eller återskapa en starkare svensk offentlighet åt nästa generation, är att se över etik och praktik för dessa tre uppgifter. De måste utföras väl. Villkoren måste samtidigt bli bättre, förutsättningarna för att nå resultat måste återskapas.
Det måste, framför allt, falla sig naturligt för nästa generations stora begåvningar att överväga något av dessa yrken. För en smart nittonåring av i dag ter de sig som dåliga skämt.
Detta är något att begrunda för den som skakar på huvudet åt skakiga skolresultat, framstressade medieprodukter och politiker som går i baklås.
Gå till toppen