Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Livet slogs sönder utmed E6

Bärgaren Johan Sturk blev vittne när nittonåriga Alexandras liv slogs sönder i en lastbilsolycka på E6.

Fredag den 12 september klockan 13.48.
Nittonåriga Nicole Pike står stilla, på väl tilltaget avstånd från vägrenen, utanför vägräcket på E6 i höjd med Icas lager öster om Helsingborg och pratar i telefon. Djurambulansen hon kör har börjat ryka när hon var på väg till Lund för att hämta en kanin. Nicole vågar inte köra vidare. Hon har ringt 112 och sin chef och fått löfte om hjälp. Men det är obehagligt att stå på motorvägen, så hon har ringt sin mamma, som hon nyss ätit lunch med inne i Helsingborg.
– Jag säger till henne att ta det lugnt och vänta tills det kommer någon och hjälper henne, berättar Nicoles mamma Ann.
Bärgaren Johan Sturk, som kommer körande norrut med en bärgad personbil, ser den rykande djurambulansen och den unga tjejen på andra sidan vägen.
– Jag vänder runt och stannar för att fråga om jag kan hjälpa till. Hon är väldigt skärrad så jag säger att jag ska stanna, så att vi syns bättre, tills det kommer hjälp. Jag har de roterande ljusen på bilen igång och ska just hämta mitt varningstält och ställa upp bakom djurambulansen när jag upptäcker lastbilen, berättar Johan Sturk.
– Han ligger 70-80 centimeter ut i vägrenen och jag ser att han inte kommer att upptäcka oss i tid. Jag skriker "spring!" och vi börjar springa ner i diket. Sedan bara smäller det.
Smällen är så kraftig att lastbilens förarhytt bryts loss från chassit. Vägräcket slits av, träffar Nicole och sveper henne med sig.
Klockan 13.54 skickar Ann ett lugnande sms till sin dotter.
– 13.57 ringer Nicoles chef och berättar att Nicole är påkörd. Han har ringt henne för att säga att han är på väg, och då svarar Johan i hennes mobil. Då har allt redan hänt, på de få minuterna, säger Ann.
Johan Sturk förlorar inte medvetandet när vägräcket snuddar hans ben och slungar honom flera meter.
– Jag ställer mig upp och ser först inte Nicole. Sedan ser jag henne snett bakom mig. Hon ligger i en väldigt obekväm ställning. Som om någon bara hade släppt henne rakt ner.
Han tar sig fram till Nicole och hör att hon andas, lite rosslande.
– Jag springer upp mot bärgningsbilen för att ta min telefon och kalla på hjälp. Jag ser att min bil står tvärs över vägen och att en annan bil har kört in i den. Sedan springer jag tillbaka till Nicole. Jag sitter hos henne och håller henne om nacken tills ambulansen kommer.
Ann kastar sig i bilen och kör mot olycksplatsen. På vägen möter hon räddningsledaren och kör efter räddningsbilen, genom polisens avspärrningar, till platsen där hennes dotter skadats.
– Johan sitter hos henne, det ser ut som att han håller hennes huvud. Jag går fram till henne och ser att hon lever. Sedan kommer ambulanspersonalen och jag backar undan så att de kan hjälpa henne.
Olyckan vid Bårslöv är nära att ta två människors liv. Nicole och lastbilsföraren, en 23-årig holländare, förs med ambulans till Helsingborgs lasarett och sedan vidare för intensivvård i Lund. Efter några veckor flygs lastbilsföraren hem till Holland.
Tre personer i personbilen som kolliderade med bärgningsbilen klarar sig oskadda.
Johan Sturk är tillbaka på jobbet dagen efter olyckan, kraftigt haltande.
Nicole Pike intensivvårdas i drygt fem veckor, först i Lund och sedan i Helsingborg, för svåra lung- och skallskador.
November.
Nicole sitter i sin rullstol med blicken riktad rakt fram. Genom det kortklippta håret framträder skallens kontur tydligt. På vänster sida är hjässan insjunken.
– De var tvungna att operera bort skallbenet när hjärnan svällde kort efter olyckan, säger Ann.
I tre veckor låg Nicole Pike helt nedsövd. Sedan lättade läkarna sakta på narkosen, och några veckor därefter öppnade hon ögonen för första gången. En tid senare började hon kunna röra vänstra handens fingrar. Idag kan hon vicka på vänsterfoten.
På sängen och på små bord i rummet ligger specialutformade kuddar och korvar som pappa Patrik Freij har tillverkat för att underlätta för sin flicka.
– Det är min terapi. Att hjälpa henne så att hon inte får mer ont, säger Patrik Freij.
Kanske, eller kanske inte, tittar Nicole på fotografierna på väggen mittemot, bilder på henne själv och bästa kompisarna, på semesterresor och stylingjobb, bilder som vibrerar av färger och liv.
– Vi är försiktiga med att säga att Nicole är vaken. Hon har ögonen öppna, men vi vet inte om vi har kontakt. Vi har upptäckt att hon hör väldigt bra, och vi tror att hon förstår en hel del. Emellanåt har hon kunnat kommunicera med blinkningar. Men vi känner väldigt ofta att hon försvinner, vänder bort blicken. Då vet vi inte om hon riktigt är där, säger Ann.
Dygnets alla timmar vakar vårdpersonalen över Nicole. Ändå klarar Ann och Patrik knappt att vika från sin dotters sida.
– Våra vänner och vår äldre dotter har varit vår räddning. De har skött kontakten mot omvärlden via Facebook och hållit folk som bara varit nyfikna på avstånd. De har skjutsat oss, avlastat oss, kört ut oss ur sjukrummet, matat oss. Just nu håller de på och asfalterar vår gårdsplan så att vi ska kunna köra där med rullstol, säger Ann Pike med värme i rösten.
I sin vänstra hand kramar Nicole en boll, utformad som ett litet jordklot.
– Nicole älskar att resa. Och hon älskar att jobba, hade jobb både på Djurambulansen och på kosmetikavdelningen på Åhléns. Hon kunde gå och plocka hundskit i Örkellljunga och två timmar senare gjorde hon stylingjobb åt modeskaparen Lars Wallin, säger Ann Pike.
– Den hon är idag, det både är hon och inte, det är så absurt. Jag får panik varje gång jag tänker på att hon kanske ligger där och försöker förmedla något och inte lyckas.
Bara en sak vet Ann och Patrik om framtiden: Alexandras skallben ska återställas och huvudet återfå sin ursprungliga form.
– I övrigt vet vi ingenting. Lyssnar man på vad läkarna säger, då finns det ingen framtid. Det kommer väl tillbaka, att planera framåt. Men än är jag inte där, säger Patrik.
Olyckan har satt sina spår i Johan Sturk."Jag försöker att inte älta. Min fru har nog haft mer ångest än jag. Men olyckan har kanske påverkat mig ändå nånstans. Häromdagen när vi var ute på en olycksplats behövde kollegorna släpa något över asfalten. Ljudet fick mig nästan att hoppa i diket. Jag blev själv förvånad över hur rädd jag blev."Bild: Sven-Erik Svensson
Tre månader efter olyckan är brottsutredningen "så gott som klar", säger åklagare John Dagnevik vid Åklagarkammaren i Helsingborg.
– Vi har pratat med väldigt många vittnen och poliser, och med mycket stor sannolikhet klarlagt hur olyckan gått till.
Den 23-årige lastbilsföraren har i polisförhör sagt att han inte minns någonting från olyckan. Prover har visat att han varken var drog- eller alkoholpåverkad. Inte heller körde han för fort. John Dagnevik vill väcka åtal för grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till kroppsskada.
– Ett av de förhörda vittnena har berättat att lastbilen vinglade på vägen. Det är ju spekulationer, men min tro är att han sovit, eller pysslat med något annat i hytten, säger Nicole Pikes målsägandebiträde, Helsingborgsadvokaten Eric von Post.
Nicole Pikes föräldrar har olika uppfattning om straffets betydelse.
– Jag bestämde mig tidigt för att inte lägga någon energi på [lastbilsföraren]. Kanske han får ett år i fängelse, kanske böter. Det hjälper inte Nicole, säger Patrik Freij.
– För mig är det viktigt att han får ett straff. Att han aldrig ska glömma det han gjort, säger Ann Pike.
Nicole ger ifrån sig ett strupljud. Patrik lutar sig fram och håller om sin dotter, pratar mjukt, nära hennes öra. Han lägger hennes vänstra arm runt sin hals och håller om henne med sina båda. Bygger en kram. Nicole rör fingrarna, som en smekning över sin pappas skuldra.
Gå till toppen