Kultur

Lotta Lundberg: Finns det någon där ute?

Att skriva är att göra sig sårbar. Ingenstans blir min uppmärksamhet tydligare.
Att läsa kan vara lika sårbart. Speciellt om jag efteråt ska berätta vad jag läst.
Förmodligen är det därför så få kritiker blottar sina brister, för så länge jag bedömer istället för bemöter är jag skyddad.
Sällan har jag känt mig så avskalad som efter att ha läst Marlen Haushofers ”Väggen”.
Jag läste den i ett nafs, men hoppas att det kommer att dröja länge innan jag fullt förstår vad den berättar. Den gör mig rädd, för den vidrör mina drömmar, så väl de jag har på dagen som om natten.
Kunde hon vara jag? Är hon jag? Paradoxen är uppenbar; jag är inte ensam om ensamheten.
En kvinna blir lämnad i en jaktstuga i österrikiska alpvärlden. Släktingarna som ska hämta henne dyker aldrig upp. Den första tiden är full av förtvivlan över att ha blivit övergiven, senare vaknar överlevnadsinstinkten och subjektet börjar handla.
Hon måste ta livet i egna händer, men upptäcker att hon är inspärrad – mellan henne och den yttre världen går en genomskinlig ogenomtränglig vägg – hon kommer inte ut. Ingen kommer in.
På andra sidan – de förstelnade – allegoriskt döda, orörliga Pompeji-liken.
På drygt 200 sidor, varmblodigt översatta av Rebecka Lindskog, som även skrivit ett tänkvärt efterord, får jag följa kvinnans vardag bakom Väggen, i form av den Redogörelse hon skriver ”för att hon måste, för att inte förlora förståndet”.
”Väggen” är en klassiker. En av Österrikes mest lästa böcker. Haushofer jämställs med Ingeborg Bachmann och hyllas av Jelineck och Doris Lessing. Alla har sina läsarter.
Jag kan läsa den apokalyptiskt, som en robinsonad. Jorden går under och kvinnan här är den enda överlevande. Hur upprätthåller hon en civilisation i fullständig isolation – när slutar människan gå upprätt, när börjar hon grymta och kräla?
Jag kan lockas att instrumentalisera texten, vilket gjorts av såväl miljörörelsen som kvinnorörelsen, och åberopa den som pamflett för egna motiv. Och höga ideal.
Jag kan distansera mig och kalsongforska; snoka runt Haushofers skilsmässa och utsatthet som författare i en provinsiell skitstad i ett misogynt Österrike. Gråta över vad som händer när den andre – mannen – tränger in i skapandeprocessen och ödelägger verket.
Med psykoanalysens glasögon läser jag en individuationsprocess. Hur friheten förutsätter en resa in i det egna jaget. Ensamheten där. För när symbiosen upplöses måste strukturen (skrivandet) träda in – för att binda den ångest som uppstår när jag förstår att jag är en individ. Avskild. Sär-skild. Och det kommer alltid att stå en vägg mellan mig och er andra.
Jag läser även en berättelse om sorg. Om krisen efter en stor förlust. Allt som måste ordnas först, de vardagliga bestyren som håller en borta från smärtan – innan man sjunker. Och faller. Intill sorg upplöses vissa gränser, man talar med dem som inte syns, andra blir tydligare; aldrig är avståndet – den iskalla ogenomträngliga Väggen – så påtagligt, som då, mellan mig och det förlorade, mellan mig och dem som går intill utan att kunna vara nära.
Det närmaste jag kommit erfarenheterna i Haushofers text är när jag i perioder vistas i ett kloster. För att just skriva. Eller ska jag kalla det strukturera, binda ångest, be? Och välja att vara tyst.
Förvisso går nunnorna intill, men vi talar inte med varandra. Hur skriande, famlande ångestfyllt det var första gångerna jag var inspärrad med mina tankar och inte delade dem. Ändå bestämde jag mig för att bära dem, genomföra mina sysslor och begripa att min eviga längtan – min passionerade, pragmatiska, kanske patologiska längtan – efter att slå hål på hinnan runt ensamheten är till förfång.
”Det är nästan omöjligt att i den susande tystnaden under den stora himlen förbli ett enda separat jag, ett litet blint oberoende liv som inte vill infoga sig i det stora varat. En gång var det min stora stolthet att vara just ett sådant liv, men på fäbodvallen ter det sig plötsligt patetiskt och löjligt, som ett uppblåst tomt ingenting” skriver Haushofer.
När jag läser ”Väggen” ställs min övertygelse om att människan blir till i relation på sin spets. Utan relation är hon dömd, har jag tänkt.
I ”Väggen” aktualiseras frågan: i relation till vad?
Gå till toppen