Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Dödsvågen tog 543 svenskars liv

Katastrofen skapade ett nationellt trauma.

Förvirrade anar de badande turisterna faran och försöker springa mot en säkrare position längre upp på stranden.Bild: AFP
Första vågen är på väg att svepa in över stranden Hat Rai Lay Beach, nära Krabi i södra Thailand. Förvirrade turister försöker sätta sig i säkerhet.Bild: AFP
Den tre meter höga muren framför hotellet krossades och vattnet forsade mot honom. Hotellet mitt emot klövs på mitten. Balkonger och väggar rasade ner i trädgården. Människor rusade runt i förödelsen. Andreas Landgren skrek till sin mamma:
– Spring nu för fan!
Varje morgon i två veckor hade Andreas legat på stranden i Phuket, men nu höll han på att packa för att resa hem. På avstånd hördes ett muller som växte i intensitet. Människor började skrika och plötsligt öppnades alla dörrar på grannhotellet.
Andreas och hans mamma Raija sprang för livet. Under ett tiotal sekunder tappade han ögonkontakten med henne, men så dök hon upp. Tillsammans sprang de så fort de kunde ut på Tri Trang road, österut, bort från havet.
– Jag var räddast när jag inte såg mamma. Som mest hade vi vatten till midjan, men det blev lättare ju längre bort vi kom.
Där vägen svänger mot Karon och Kata beach fortsatte de rakt upp på berget. (Läs Andreas Landgrens hela berättelse här)
Tsunamin kom från sydväst och drabbade troligen Phuket mellan tio minuter och en halvtimme innan den nådde Khao Lak.
I Khao Lak sken solen från en klarblå himmel den här morgonen och precis som vanligt var det över 30 grader varmt. Semestrande svenskar plockade till sig av frukostbufféer, var på väg till massage eller hade redan parkerat med barnen på stranden när vattnet drog sig tillbaka.
Ett korallrev 300 meter ut stack plötsligt upp som en sockertopp. Istället för att se det som en varning gick människor ut på den torrlagda havsbotten. Kockarna hämtade fisk och turisterna snäckor.

Live-published photos and videos via Shootitlive

Klockan 10.26 slog de första, nära tio meter höga vågorna, in med förödande kraft på Khao Laks stränder. Bara några timmar senare hade fler än 5 000 personer mist livet i området. Turistparadiset med de grunda vikarna och det flacka markområdet drabbades mycket hårt. Hotellen låg nära stranden och de enkla konstruktionerna blev förödande.
Det kom tre till fyra stora vågor, varav den andra upplevdes som störst och mest aggressiv. Vattnet nådde drygt en kilometer in över land. På några ställen tredubbelt så långt.
Åke Iwar från Lund hade försovit sig och det blev ingen springtur längs vattnet med dottern Ulrika denna morgon. Han gick direkt till hotellets massagerum istället.
Hustrun Karin och Ulrika befann sig vid poolen som låg 50 meter från stranden, medan sonen Johan och dottern Sofia plockade snäckor och fotograferade "fenomenet" med havet som dragit sig tillbaka.
– Elva minuter senare, jag hittade en klocka som stannat på 11 minuter och 51 sekunder över 10, förvandlades vårt paradis till ett helvete. En vit våg av skum, följd av en enorm vattenmassa, drog in med ofattbar hastighet. Den första varningssignalen var att människorna längst ut började springa, sedan försvann de i vågorna.
Sofia Iwar slungades in genom en glasveranda. Trots skärsår av glassplittret lyckades hon ta sig genom innertaket upp på vinden och taket. Johan Iwar hann in i ett annat hus som snabbt fylldes av vattnet. En luftficka på en decimeter närmast taket räddade hans liv. Karin och Ulrika sprang för sina liv bort från stranden tillsammans med andra turister. Det skulle visa sig ödesdigert. (Läs Åke Iwars hela berättelse här)
 
Patrik och Lena Brundin hade gift sig den 17 december i Khao Lak och bestämt sig för att stanna kvar över helgerna. Nu sprang och klättrade de, med vågen sekunderbakom sig, uppför sluttningen där deras hotell Merlin Resort låg.
– Jag försökte varna några turister som gått ut mot de torrlagda reven. Bara några sekunder senare kom en tio meter hög vägg med vatten rusande mot stranden. Paniken blev total.
Lena och Patrik tappade bort varandra. Det skulle dröja drygt ett dygn innan de fick uppleva sitt livs lyckligaste stund. (Läs paret Brundins hela berättelse här)
 
Vid huvudskalvet frigjordes kolossala mängder energi som spred sig över jordytan och som beräknas ha motsvarat kraften i drygt 1500 Hiroshimabomber. De flesta jordbävningar varar bara några sekunder. Jätteskalvet den 26 december 2004 varade upp till tio minuter, längre än någon annan känd jordbävning och påverkade hela jordklotet. Några öar utanför Sumatras kust förflyttades upp till 20 meter. Till och med jordklotets rotation och form beräknas ha påverkats en aning.
Acehprovinsen i norra Indonesien drabbades allra hårdast. Runt 170 000 personer omkom och en halv miljon blev bostadslösa. Sverige och Tyskland var de länder i Europa som förlorade flest människoliv i katastrofen. Rikskriminalpolisens lista över saknade och identifierat avlidna är på 543 svenskar varav 122 är barn under 15 år. De flesta har identifierats och kvarlevorna förts hem, men 15 svenskar varav 10 barn saknas. Totalt miste 225 000–300 000 människor livet i Sydostasien, och över 5 miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.
Malin Wesén och hennes barn Vibeke, 21, Filip, 17, och Emma, 14, vaknade i sin bungalow på Bhandari resort vid halv nio den här morgonen, den 26 december.
– Jag hade varit i Thailand förut, men Khao Lak var absolut vackrast. Det var helt paradisiskt, säger Malin Wesén.
Allt var som vanligt när de gick för att äta frukost i matsalen. Många nya gäster hade anlänt på morgonen. Det var trångt och svårt att hitta bord. När de ätit gick de tillbaka till sin bungalow för att göra sig i ordning för stranden.
– Vi hade haft brunast-tävling. Emma var brunast, hon hade olivfärgad hy. Thailändarna tyckte att hon var så vacker. De tog på henne hela tiden. Nu skulle vi pressa för vi skulle åka hem några dagar senare.
Malin och döttrarna fick vänta på Filip som fixade håret i badrummet.
– Han var så snygg och otroligt fåfäng. Han hade Dolce & Gabbana-badbyxor med kalsonger under.
Malin Wesén miste tre barn i tsunamin: Vibeke, 21, Filip, 17, och Emma, 14.Bild: Sandra Henningsson
Plötsligt hörde de en grupp anställda skrika utanför. Genom jalusifönstret såg Malin hur fyra kvinnor och tre män kom springande med ögonen uppspärrade av skräck.
– Då hör jag ett djävulskt ljud, som ett flygplan som rusar sina motorer. Hjärnan går på högvarv. Är det krig, terrorister? Sedan går allt på ett par sekunder. Jag ser solen som skiner ner i poolens turkosblå vatten samtidigt som en svart vägg av vatten kommer från höger och tar med sig hela receptionen. Jag skriker: "Spring för livet!"
Alla försökte fly undan flodvågen. Men framför sig hade de en drygt två meter hög mur. Malin tog sig över via en brunn.
– Det sista jag ser av barnen är Filip som vänder sig om och tittar på mig. Jag ser skräcken i hans ansikte. Han vill få mig att säga vad han ska göra. Jag säger: "Du kan inte rädda någon, rädda ditt eget liv."
Hon slog armarna om en palm för att försöka hålla sig fast.
– Sedan slår det mig i ryggen och jag far iväg. Jag hyperventilerar. Det känns som om jag är väldigt länge under vattnet. Jag har vatten i näsan och i munnen. Sedan kilas jag fast i bråte och accepterar direkt att jag ska dö.
– Men precis då kommer jag upp och får ett enda andetag innan jag trycks ner på nytt. Nu har jag inte långt kvar, tänker jag. Men då trycks jag upp igen. Då kommer överlevnadsinstinkten. Jag är på ytan och håller på att följa med vattnet ut när jag ser bråte mellan två palmer. Jag bestämmer att har jag överlevt detta ska jag inte dö nu.
Malin klättrade upp ovanför vattenlinjen och tar så småningom sällskap med en tysk kvinna. (Läs Malin Weséns hela berättelse här)
 
Hemma i Sverige hade ingen fäst sig så värst mycket vid att det hade varit ett jordskalv i Asien under natten. Ingen visste ännu att det hade följt något som de allra flesta aldrig hört talas om: en tsunami.
Denna annandag, den 26 december 2004, var det därför ganska sömnigt på många håll. Statsminister Göran Persson firade jul på Harpsund och de höga cheferna på departementen var spridda på olika håll för helgfirande. Det skulle bidra till att fördröja räddningsarbetet flera dygn. De första indikationerna fick dessutom många i Sverige att tro att det var en fråga för FN eftersom människor i länder långt borta drabbats. Men snart skulle det visa sig att 20 000–30 000 svenskar semestrade i Thailand.
Klockan 05.40 ringer den första anhöriga till utrikesdepartementets vakthavande. Tsunamin hade dundrat in med död och förödelse klockan 01.58.50 svensk tid.
Klockan 05.42 kom TT-flashen som fick många tidningschefer på fötter. Nu visste pressen att turister saknades efter en naturkatastrof i Phuket. Det talades om ett antal omkomna men det framkom inte om det fanns svenskar med. Klockan 06.00 meddelade Ekot på radion att flera kraftiga jordbävningar med efterföljande flodvågor hade drabbat Sydostasien.
Halv åtta knäppte statsminister Göran Persson på tv:n på ett julinbäddat Harpsund. Han såg nyheten på Sky News om flodvågor. Kabinettssekreteraren Lars Danielsson ringde, men vad de säger och varför Persson stannar på Harpsund blir aldrig känt.
På Räddningsverket började man förstå att det var stora problem men avvaktade efter lugnande besked från UD. Klockan 10.15 hade utrikesministern Laila Freivalds informerats men valde att stanna hemma.
På Fritidsresor råkade informationsdirektör Lottie Knutson själv ha jouren. Utan riktigt klara besked valde Fritidsresor att skicka hjälp till sina resenärer i Thailand redan mitt på annandagen.
Femton timmar efter katastrofen i Thailand var Göran Persson fortfarande kvar på Harpsund och avstod från att kommentera. På kvällen gick Laila Freivalds på teater i Stockholm.
Andreas Landgren på HIF:s hemmaplan Olympia.Bild: Göran Stenberg
Andras Landgren hoppas högt i en träningsmatch mot danska Lyngby.Bild: Britt-Mari Olsson
Andreas Landgren stod nu på ett berg ovanför Phuket och sms:ade hem till vänner att han och hans mamma Raija var okej och att vattnet lugnat sig. De blev kvar på kullen till klockan fem på eftermiddagen. Mängder av rykten var igång om att nästa våg skulle komma.
– Vi hade platser på flyget till Bangkok samma kväll. Så vi gick till hotellet och började leta efter våra saker.
Möbler, kläder och resväskor hade spolats ut i trädgården. Sängarna låg på balkongen. De plockade snabbt ihop vad de kunde. Plundrare var redan i farten.
 
Sofia Iwar blev skjutsad från Khao Lak till en liten sjukstuga för att få skärsåren omlagda. Åke och Johan Iwar stannade på hotellområdet och hjälpte till att bära undan skadade och döda.
– Vi lyfte ner människor från tak, bar dem som hade skurit sig och dem som inte levde. En död människa är otroligt tung – vi bar upp några av dem till en restaurang och lade dem på golvet där. Sedan tog vi slut.
Dygn av väntan följde och hoppet ebbade långsamt ut.
– Tusentals människor strömmade dit, alla satt och väntade på sina egna. Det var en svår upplevelse att Karin och Ulrika inte kom, otroligt smärtsam.
 
Direkt efter den första vågen var Patrik Brundin tillbaka på stranden i Khao Lak och letade efter sin Lena.
– Det var chockade, skadade och omkomna människor överallt. Jag trodde inte att Lena klarat sig. Det var inte realistiskt.
I 25 timmar var både Lena och Patrik övertygade om att den andra hade dött i vågen. Men genom ett telefonsamtal till släktingar i Sverige fick Patrik veta att Lena levde.
– Det var den lyckligaste stunden i mitt liv.
 
På måndagsmorgon den 27 förstod Jan Edling, hemma i Helsingborg, att läget var allvarligt. Hela natten hade han legat i soffan och sett på nyhetssändningarna. Hans dotter Linn hade rest med Jans före detta fru, Lotta Göransson, och hennes sjuårige son Hugo till Fritidsresors Blue Village på Khao Lak-stranden i Thailand.
– Vi ringde alla nummer, till Linn, till hennes mamma, till hotellet, till hotellen vid sidan om, men inget svar, inte ens signalerna gick fram. Och på Fritidsresor hade man inget besked.
Sedan fick han besked om att dottern anmält sig på ett stödcenter i Phuket, men några dagar senare var hon bland de saknade.
– Det blev så mycket fel i rapporteringen den första tiden, men jag klandrar ingen, det är mänskligt att fela.
Linn hade ringt hem till Jan på julaftons förmiddag och ett vykort damp också ned före jul.
– Hon berättade om roliga saker hon skulle göra – rida på elefant, dyka och shoppa.
Linn, Hugo och mamma Lotta skulle ha kommit tillbaka till Köpenhamn den 28:e december.
– Vi fick beskedet att de kunde vara med på något av planen som landande på Sturup, Kastrup eller Landvetter. Så jag åkte till Sturup och Köpenhamn. Hugos pappa Nicklas körde till Göteborg, där han mötte Hugo.
Men varken Linn eller hennes mamma fanns med på något av planen. (Läs hela Jan Edlings berättelse här)
 
Statsminister Göran Persson hade tillbringade julhelgen på Harpsund och avstod inledningsvis från kommentarer.Bild: Kent Hult
Utrikesminister Laila Freivalds valde att stanna hemma när UD gick ut med ett avvaktande besked.Bild: Thierry Charlier/ AP
På eftermiddagen den 27 gav Göran Persson och Laila Freivalds den första presskonferensen. Persson sa att regeringen var beredd att göra en insats om reseföretagen som ansågs ha det primära ansvaret hörde av sig. Det var då känt att andra länder var i full gång med att rädda sina landsmän. Fritidsresor framförde nya krav på hjälp.
Samtidigt, på de thailändska badorterna, halkade thailändare, svenskar och andra turister omkring i blod och smuts bland döda och överlevande i tempel som blivit uppsamlingsplatser. Kritiken mot politiker och höga tjänstemän i Sverige skulle senare bli stenhård. Förvirringen, rådlösheten och bristen på fantasi och inlevelse var stor bland dem som skulle ge starttecken till en hjälpinsats.
Den här dagen reste psykologen Pia Sointios barn hem från Thailand till Helsingborg som planerat men med en skräckupplevelse i bagaget. Pia Soinitio som arbetade som konsult åt SOS International avslutade semestern och anslöt till kollegorna på Pearl Hotel i Phuket sedan hon meddelat uppdragsgivaren att hon fanns på plats.
– Vi kunde inte ta till de vanliga rutinerna och jag kände mig många gånger hjälplös. Det var mycket praktiskt som inte fungerade och det dröjde länge innan allt kom igång.
– Barnen fick mest omhändertagande. Det gjordes stora insatser för att hitta deras föräldrar. Annars såg vi till att de kopplades ihop med någon vuxen som skulle till samma flygplats och med samma plan hem.
Linda Wollkert bor numera i Oslo.
Släktingar tog hand om de båda pojkarna när flyget landade på Kastrup den 28 december 2004.Bild: Göran Stenberg
Linda Wollkert och Björnar Lund hade hamnat på en kulle tillsammans med andra skandinaver och thailändare. Och en liten pojke som hette Johan. Då mörkret föll tände man ett bål och Johan tydde sig till paret
– Det var totalt tyst. Allt vi hade var våra badkläder, en liten ryggsäck med lite vatten och min plånbok, minns Linda Wollkert.
I mörkret på morgonen kom militärer i pickup-bilar och hämtade västerlänningarna. Via en lista på överlevande hittade man Johans lillebror, sjuårige Martin.
– Johan tröstade sin lillebror: "Det här går bra, vi hittar mamma och pappa. Och nu är vi tillsammans.”
Det lilla sällskapet kom med Thai Airways plan till Don Mueang-flygplatsen i Bangkok. Klädd i bikini och sarong övertygade Linda SAS-personalen med orden: "Hej, här är jag. Nu ska vi och de här pojkarna med.”
– De såg ju hur vi såg ut, i badkläder med två små barn. De fattade att vi inte skojade.
Efter tolvtimmarsflygningen landade SAS-maskinen på Kastrup strax före klockan sju på morgonen, den 28 december.
Johan och Martin blev upphämtade av faster, mormor och hennes man. Barnens föräldrar hade omkommit. (Läs hela Linda Wollkerts berättelse här)

Räddningsverkets insats sinkades av UD:s sena reaktion. Två dygn gick från det att verkets generaldirektör anmält på försvarsdepartementet att man kunde åka till dess att regeringskansliet lyckats ge ett besked så att generaldirektören kunde fatta beslut. Tisdag eftermiddag den 28 december var Jan Tapanis väska packad efter ett samtal på morgonen. Tillsammans med en grupp på arton personer flög han till Phuket från Arlanda.
För Jan Tapani och fyra kollegor gick färden direkt vidare i en folkvagnsbuss till Krabi.
– Misstaget, om man kan kalla det så, var att vi inte var klara över vår uppgift eller över vårt mandat. Det hade inte heller varit någon diskussion om hur länge vi skulle stanna. Alla ville bara ut och göra något. Adrenalinet pumpade.
– Snart fick vi veta att det fanns en uppsamlingsplats för döda vid ett tempel. Det var cirka 400 kroppar och det kom hela tiden nya. Fartyg kom från Phi phi-öarna och lastade av kroppar som forslades vidare till templet. Stanken var olidlig. De thailändska läkarna var chockade och svåra att få kontakt med.
Under flera dagar arbetade Jan Tapani och hans fem medarbetare som enda svenskar förutom de frivilliga på platsen.
– Vi var sex dagar i Krabi. Sedan bestämdes att vi skulle därifrån. Vi hade fått för mycket. Vi hade jobbat sjutton–arton timmar om dygnet. (Läs hela Jan Tapanis berättelse här)

Volontärer i Thailand hade snabbt börjat göra listor över saknade. Många tog sig själva till Bangkok, utan kläder eller pengar, och hoppades på hjälp som inte fanns.
Två svenska läkare på semester vädjade i Expressen: Hjälp oss!
Det var Patrik och Lena Brundin, som sprungit för sina liv framför dödsvågen och som nu, lyckliga över att ha återfått varandra, kavlat upp ärmarna i en ofattbar röra av fysiskt och psykiskt lidande.
I två dygn skulle de båda läkarna gå runt på sjukhuset och försökte stötta andra drabbade. Ingen svensk hjälp anlände, och på tisdagen den 28 december mejlade de till svenska medier om det enorma och akuta hjälpbehovet.
 
På kvällen den 28 december åkte utrikesministern Laila Freivalds till Phuket. Med på planet var prästen Per-Anders Josenby från Barsebäck, numera kyrkoherde i Ringsjö församling.
Per-Anders Josenby är fältpräst och van vid krishantering under extremt svår förhållanden. Under första halvan av 2004 tjänstgjorde han i den fredsbevarande svenska FN-styrkan i Liberia.
Efter en kort briefing på Arlanda klev Josenby på ett av Apollos Boeingplan.
Den första veckan besökte han sjukhus och letade efter svenskar, men även andra nordbor.
– Vi försökte även att "fånga in" volontärer, dykinstruktörer och reseledare som frivilligt jobbat under stark psykisk press under många dygn.
Jörgen Björnsen med dotter Tilde väntar på hemtransport från Phuket. I flygplatsens vänthall ligger många skadade.Bild: Leif Å Andersson
En bårbil transporterar skadade till ambulansflyget vid Phukets flygplats.Bild: Leif Å Andersson
 
Den 29 december höll Fritidsresor presskonferens och vädjade till myndigheterna om fler insatser. Resebolaget tyckte att evakueringarna var "för futtiga".
– När myndigheterna har evakuerat Khao Lak och andra drabbade områden, inklusive sjukhusen har alla skickats direkt till flygplatsen. Där finns nu tusentals resenärer med öppna sår, blödande och i chock. Behovet är så akut att det behövs många hundra platser på bårflygtransporter för illa skadade resenärer som vi själva inte kan ta hand om på våra evakueringsflyg. Detta har vi framfört till regeringen, vi som researrangör kan inte göra mer, sa Lottie Knutson till TT och fortsatte:
– Det finns en mycket stor risk att människor ligger och dör på flygplatsen i Phuket.
 
Malin Wesén hade då varit på Phuket International Hospital i tre dagar och även fått tillbringa en natt hemma hos ett thailändskt par tillsammans med en annan skadad turist.
Hon ville hem – inte ligga och dö.
Hennes tre barn saknades fortfarande.
– Jag insåg att i mitt skick kunde jag inte göra något för barnen.
Ett engelskt par som jobbade för en frivilligorganisation hjälpte henne att ordna och betala en taxi till flygplatsen. I avgångshallen var det kaos. Till slut skjutsades hon till sjukhangaren på en bagagevagn.
En svensk UD-tjänsteman såg till att hon på natten kom med ett nattplan mot Sturup.
Hemma möttes Malin Wesén och medpassagerarna av en präst och en psykolog. Då hade hon fortfarande bara T-shirt, shorts och flip flops på sig.
 
Helsingborgsartisten Nilla Nielsen överlevde tsumanin tillsammans med sin mamma Carla Qvist. Efter upplevelsen komponerade Nilla Nielsen sången ”"Himmelen måste ha saknat sin ängel".Bild: Göran Stenberg
Dagen före nyårsafton lyfte Volvos och Ericssons plan mot Thailand med bårplatser. Det gick sedan i skytteltrafik med ett frivilligt läkarteam från bland annat Lund. Nu trappade även UD upp hjälpen. Samma dag kom Nilla Nielsen från Helsingborg äntligen hem till Malmö tillsammans med sin mamma Carla Qvist. De var överlevande från Phi Phi-öarna.
Vattenväggen på Long Beach som rusade mot Nilla och hennes mamma uppskattades ha varit närmare sju meter hög.
– Jag tänkte bara på mamma, men jag hade ingen chans att hjälpa henne.
– Det sa bara pang.
Vattenmassorna skickade Nilla Nielsen 30 meter baklänges upp på en byggarbetsplats och in under en bambuveranda.
– Jag svalde inget vatten. Men jag kunde bara vänta och hålla andan. Mitt vänstra ben fastnade och för ett ögonblick trodde jag att det skulle slitas av – det var fruktansvärt.
Till slut blev hon liggande, med en träbit inkörd under knät i vänster ben.
– Vilken änglavakt, jag "missade" massor av stora maskiner på bygget.
Nilla Nielsen tog sig upp, men såg inte sin mamma som hade slungats mot ett träd och vidare in bland sönderslagna bungalower. (Läs hela Nilla Nielsens berättelse och hör hennes sång "Himmelen måste ha saknat sin ängel" här)
 
Minnesceremoni på flygplatsen i Phuket innan kistorna lastas på planet mot Sverige.Bild: Lars Dareberg
En omkommen svensk förs ombord på planet hem efter minnesceremonin på Phukets flygplats.Bild: Lars Dareberg
I vargtimman, den 5 januari, väntade statsminister Göran Persson, prinsessan Madeleine, kronprinsessan Victoria, prins Carl Philip, kungen, drottning Silvia och riksdagens talman Björn von Sydow och ärkebiskopen KG Hammar på Arlanda för att i mörkret och snålblåsten möta de första offren efter katastrofen i Thailand. Det var sex enkla kistor insvepta i svenska flaggan i ett Herculesplan som taxade in.

Kriminalteknikern Mats Hägg stod samtidigt mitt i dödens kaos, i hetta och stank, och undrade vad folk där hemma visste. På tempelområdet där han befann sig låg fortfarande kropparna i plastförpackningar och liksäckar. Identifieringsarbetet var i full gång men under mycket primitiva förhållanden. Trycket var stort från omvärlden och lokalbefolkningen ville tillmötesgå utlänningarna. Mats Hägg och hans kollegor inledde ett systematiskt arbete med respekt och yttersta noggrannhet som krav, på det jättelika bårhuset Site 2, några kilometer från flygplatsen i Phuket. Här identifierades flodvågens offer av rättstekniker, rättsläkare och tandläkare från hela världen.
– Det fanns inte utrymme för fel. När kropparna är i väldigt dåligt skick behövs undersökningar i ordnade former. Men man försökte ligga på knä i gruset och göra identifieringar. Det gick också runt en del anhöriga bland raderna med kroppar.
Hanteringen av kropparna var svår. Varje kropp tvättades noga, likaså kläder och smycken som kunde ha inskriptioner med svensk text.
– Det finns ju små barn som det stod något om Bamseklubben på och då förstod man att det kunde vara min grannes. Ju närmare det kom desto svårare var det.
– De var ju där för semester och glädje. Men det här blev sådant eländes elände och de var så många. Alla de där som bara är en meter långa. Det är inte så att man skojar om något på rätt länge sedan. Med ungarna är det alltid något särskilt.
Efter en inledande kaotisk tid på tempelområdet ändrades karaktären på insatsen. Kylcontainrar kom på plats och norska staten skänkte ett fältsjukhus och det skapades två obduktionsbanor under tak. Man gick från kaos till ordning. (Läs och hör Mats Häggs berättelse om identifieringsarbetet här)
Det här blev sådant eländes elände och de var så många. Alla de där som bara är en meter långa.
 
Skadade, omkomna och chockade svenskar kom hem i en strid ström kring nyår. Åke, Johan och Sofia Iwar flögs hem på nyårsafton. Två personer i deras sällskap saknades.
I februari kom beskedet att Karin Iwars kropp hade identifierats och skulle skickas hem, i april kom Ulrikas Iwars kropp. Åke Iwar är 62 år i dag omgift och bor i Helsingborg. Han arbetar fortfarande som krispsykolog i sitt eget företag med mottagning. Åke Iwars fru Karin, som var skolsköterska i Lund, och dottern Ulrika dog i tsunamin. Sonen Johan och dottern Sofia överlevde.
Knappt två år efter tsunamin debuterade Andreas Landgren i HIF:s A-lag. Efter några år som proffs i Italien, Holland och Norge kom han hem till Sverige och Halmstads BK. Den 22 januari 2014 återvände Andreas Landgren till Helsingborgs IF och ingår sedan dess i A-laget. Andreas har återvänt till Phuket vid två tillfällen efter tsunamin.
Patrik och Lena Brundin har i dag fyra barn i åldrarna ett till åtta år. Familjen bor sedan 2012 i Grand Rapids i Michigan, USA, där Patrik Brundin bygger upp en forskningsavdelning kring sin egen forskning om Parkinsons sjukdom och Lena driver forskning i psykiatri, kring depression och självmord. Med på bröllopsresan till Thailand var Patriks mamma, och Lenas föräldrar, syster och systerns pojkvän. Alla klarade sig oskadda.
Jan Edling har efter besöket i februari 2005 aldrig återvänt till Thailand. Det var på tal att han skulle resa med sin mamma, men hennes tunga sorg gjorde att de avstod. Han driver i dag Restaurang Perssons i Helsingborg, han har även ett företag i byggbranschen. Sonen har valt att inte medverka i tidningen.
Artisten, låtskrivaren och författaren Nilla Nielsen skadades svårt och kommer aldrig att bli helt återställd. Hennes högra njure krånglar och hon har svårt för att prata om händelsen. Mamma Carla vill heller inte bli påmind om flodvågen, särskilt inte när julhelgerna närmar sig. Trots detta har de vid ett flertal tillfällen återvänt till Phi Phi-öarna. De bor på Råå.
Malin Wesén, i dag 52 år, miste tre av sina fem barn i tsunamin, Vibeke Wesén, Filip Wesén-Cosmo och Emma Wesén-Cosmo. Sorgen och smärtan är fortfarande djup, även om vardagen är lite lättare och hon kan hitta glädjeämnen i livet. Men hon varken kan eller vill lägga katastrofen bakom sig. Hon föreläser om sina erfarenheter och pratar gärna om barnen som dog.
Linda Wollkert är numera massageterapeut med egen klinik i Oslo. Med Björnar Lund fick hon en dotter i november 2005. Johan och Martin, de båda pojkar hon hjälpte hem till Sverige har avböjt en intervju.
Numera finns en samlad stödstyrka som en resurs som bistår svenskar som drabbats av en allvarlig händelse utomlands. Det är UD som vid behov aktiverar den. I stödstyrkan ingår MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), Socialstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Svenska kyrkan, Röda Korset och Rädda Barnen. Den gemensamma personalpoolen består av cirka 200 specialutbildade och tränade experter.
Kritiken mot de svenska myndigheternas krishantering blev mycket hård. Inte minst i den utredning som Katastrofkommissionen, ledd av Johan Hirschfeldt, lade fram i december 2005.
Konstitutionsutskottet (KU) riktade senare hård kritik mot dåvarande statsminister Göran Persson och flera av ministrarna, bland annat utrikesminister Laila Freivalds.
Från det offentliga Sverige var det i stället kungen Carl XVI Gustaf som klev fram. Vid en minnesceremoni i Stadshuset i Stockholm i januari 2005 höll han ett mycket känsloladdat och uppmärksammat tal för att hedra de omkomna. Han vände sig i första hand till de barn som förlorat föräldrar.
Gå till toppen